”It Bites” vägen till ett skivkontrakt.

av Conny Myrberg

John Beck, Bob Dalton, Frank Dunnery och Dick Nolan spelade i olika band på mitten av 70-talet men hade ändå repeterat i varandras hem. Bob och Dick försökte förgäves få ihop ett fungerande band. Frank spelade emellertid vid denna tidpunkt i en grupp som kallade sig för ”Waving at Trains”, det var faktiskt sedermera trummisen i detta band som kom på bandnamnet ”IT BITES”.

Turligt nog för det kommande It Bites tog vokalisten i ”Waving at Trains” semester sommaren 1982 och Bob och Dick frågade Frank, som nu var ledig, om han ville göra några spelningar med dem. Han tackade ja och efter många kvällars övningar blev det några gig som bandet It Bites. Några spelningar senare blev också John tillgänglig. Bob och Dick hade länge velat ha med John efter deras tidigare samarbete och den här gången passade det även honom. Dagen därpå blev hans första spelning med just It Bites.

Efter ett antal spelningar på bl.a. nattklubbar expanderade gruppens line-up med Dicks vän och saxofonist Howard Smith. Originaluppsättningen var nu född. Efter månader av spelningar och massor av festande beslutade Howard att dra sig ur bandet. Övriga i gänget plus de två roddarna Cully och Reich fortsatte dock med alla partyn.

Den hårda livsstilen fortsatte ytterligare ett år till det att ”West Cumberland Clubs Association” beslutade att banna gruppen från deras klubbar, de hade fått nog av berusade bandmedlemmar och försenade scenframträdanden. 95 % av deras gig bestod just av dessa klubbspelningar och efter att ha slutfört sina bokningar lades bandet i dvala och alla i bandet gick skilda vägar.

Sex månader senare hade Bob, Dick och John ett möte på Egremont Pub, även Frank var i stan, så ett telefonsamtal senare träffades alla i Franks hem och planerna för en återförening tog fart. Denna gång skulle detta göras i London och en Van-bil inhyrdes. Fyra småstadspojkar intog nu storstaden Londons gator. Platsen för nya hemmet blev nu Because Peckham.

Tiden som nu kom var allt annat än glamorös, man levde på minimalt av pengar och hade för en lång tid inte ens en soffa att sitta i. Efter några månader sittandes på golvet hittade de en överbliven soffa, förmodligen tyckte någon granne synd om dom. Räkningarna betalades inte alltid i tid, så ibland fick de gasen och elektriciteten avstängd. En kväll dök en gammal vän upp, “Cully”, som erbjöd sig att arbeta gratis med bandet. Ytterligare en bekant “Reich”, flyttade in så nu var de fem som delade samma sovrum. För att få mer plats ockuperades den tomma grannlägenheten illegalt.

Utrustningen som It Bites hade tillgång till var inte direkt stor. En tolvsträngad akustisk gitarr som endast hade sex strängar, en Yamaha bas, Roland TR 606 trumset, DX7, och en mono synthesizer. Till demoinspelningar användes en Hitachi stereo och ett Panasonic kassettdäck. Inspelningar av låtar fortskred runt ett år såväl dag som natt. Tiden var nu mogen att göra en mer professionell demoinspelning. Efter en tids sparande kunde gruppen boka tre dagar i en studio med en 8-kanalare. De sände därefter materialet till de flesta skivbolagen i London utan att få något napp. Gruppen bestämde nu att personligen lämna demobanden och insisterade på att få tala med de berörda.  

Propert klädda (en del plagg t.o.m stulna) besökte de WEA Records i Soho. När de kom till vakten blev det ändå stopp. Tack vare deras tålmodiga väntan kom det till slut ut en person från byggnaden och lovade att han skulle lyssna på demon. Mannen som kom var Martyn Mayhead som arbetade för ett utgivnings- och promotionsbolag. It Bites spelade demolåten ”All in Red” som han genast fattade tycke för. Martyn bjöd också in dem för att få höra på fler låtar.  

De fick betalt tid i en studio ”Clink Rehearsal Studios” för att öva in materialet live. Gruppen spelade upp flertalet låtar live för Martyn och han lovade att hjälpa dem till ett skivkontrakt. Nu övade bandet från morgon till kväll i studion, fem veckor tog det innan de var beredda att framföra sitt material för skivbolagen. De blev introducerade för John Wooler, som bokade band för Tv programmet ”The Old Grey Whistle Test”. Han tyckte om demolåtarna men trodde inte bandet kunde framföra dessa live.

Några månader senare vid en spelning på Clink Studios kom just John Wooler, nu som representant för Virgin Records. Han fick nu höra It Bites live, och ursäktade sig för att han inte hade gett dom chansen i ”Whistle Test”. Tre månader senare fick de sitt efterlängtade skivkontrakt. Två år i huvudstaden av ett oglamoröst leverne och hårt arbete når de äntligen målet med sin resa.  (källa: It bites officiella hemsida)

It Bites fick sitt kontrakt med Virgin och debuterade med singeln “All in Red”, andra singeln ” Calling All Heroes” nådde en sjätte plats på Englandslistan. Senare blir det dock inga fler top 40 placeringar. Roger Dean gjorde omslaget och en ny logga till gruppens album ”Eat Me In St. Louis”. År 2005 har gruppen återförenats och nytt material är inspelat. Den nya sk. supergruppen ”Kino” turnerar just nu runt om i världen med It Bites medlemmar John Beck och Bob Dalton .

1986  The Big Lad In The Windmill 
1988  Once Around The World   
1989  Eat Me In St. Louis 
1991  Thank You And Goodnight (live)
2003  Best Of - Calling All The Heroes (comp.)

Conny Myrberg.