E-Mail

info@artrock.se

 

Alex betraktelser

 

 
۩ Home
Nyheter
Infosida ArtRock
Artiklar/krönikor
Länkar
Recensioner
Cd/dvd
2003 2004 2005
 2006 2007 2008
2009 2010 2011
2012 2013 2014
Demo/Osignerat
Konserter
Bilder
Rockfoto
Rockart
Intervjuer
Musik
Rockart
 
 Rapport från
Sonic Train Studios
Alex betraktelser
William`s Corner
Föreningar
Göteborgs Artrockförening
Art Rock Alingsås
 

 

 

 

Till Petter och Olle: En kärleksförklaring

Jag växte upp med ett musikintresse som inte inkluderade texter. Med KISS som favoritband är detta lätt att förstå, säga vad man vill om de sminkade herrarna men texter som ”I´m living in sin at the Holiday Inn”, ”You pull the trigger of my love gun” och ”Get up and get your grandma out of here” håller väl inte Dan Andersson-kvalitet direkt. Andra bands texter fångade mig heller inte, Deep Purple´s ofta flummiga på gränsen till oförståbara alster var mer eller mindre helt ointressanta, Black Sabbaths smådabbningar med det ockulta var väl lite skoj men rörde mig aldrig på djupet, inte ens Dio-Sabbath. Förändringen kom i två steg – först upptäckte King Diamonds stämningsfulla skräcktexter vilket raskt följdes av Marillion/Fish´s kärlekstexter. Plötsligt hittade jag något mer än bara sång, texter med MENING! Så en dag köpte jag en samlingsskiva av Trettioåriga Kriget, och efter första lyssningen där jag satt helt förstummad över vilket oerhört bra band det var så lyssnade jag en andra gång. Denna gång lyssnade jag även på texterna, och föll pladask för Olle Thörnvalls ibland mystiska och ibland raka texter om världen, som han upplevde den.

Det bör sägas att jag är vad man kunde kalla folkhemsnostalgiker och jag läser och tittar på det jag kommer över i ämnet, filmen Ett Anständigt Liv om ett söndervittrande folkhem påverkade mig oerhört starkt, likaså dokumentärerna När Domus Kom Till Stan och Pizzorna från Jordbro. För mig så speglar Olles texter detta oerhört vackert, nostalgi när den är vacker och har ett samtida värde (och inte bara präglas av Gyllene Tiders Greatest Hits). Värt att betänka är såklart att texterna från 70-talet inte då var nostalgiska utan såklart samtida, med uttryck för dåtidens tankar och rädslor i låtar som Dagspress, Europa och Mina Löjen, men nog kunde man redan i Hur Står Det Till från 1979 spåra en nostalgisk ton: ”Har du ändrat smak och vill byta liv, har du klistrat in alla kort med gårdagens motiv”. Vackert, om något. På de senaste två Kriget-skivorna har texterna blivit en ännu mer integrerad del av musiken, precis som om de alltid suttit ihop, och nostalgin har metamorfoserat till en skimrande vacker reflektion av tider som flytt och tider som skall komma. På Elden Av År från 2003 har vi låten Ljuset som sätter tonen: ”och tiden rinner, försvinner så fort, och ljuset brinner, vad hinner bli gjort”.  Olles underbara text Lång Historia från samma skiva handlar om bandets återvändande och speglar på ett plan ett bands återförening men för mig reflekterar den varje möte som sker med en vän jag inte sett på länge:

”och så möts vi åter, på en plats för gamla brott, där musiken åter, gör en lång historia kort”

Och från samma skiva, de två sista verserna i den avslutande låten Gnistor:

”i ett album som jag vårdar ömt, finns bevisen att vi inte drömt, och vi vinkar och ler ifrån då, omedvetna om vad som sker”

”samla hop allting ännu en gång, låt en lång historia vara lång, längre bort än nånsin förr är det här, men vi var, vi blir, vi är”

Sista meningen där ger mig fortfarande ståpäls bara genom att läsa den. Tillsammans med den oerhört vackra musiken så blir det nästan för mycket, känslorna svallar nästan över.

Så blev det 2007 och den senaste Kriget-skivan I Början Och Slutet skulle se dagens ljus, men ytterligare en skiva som förändrade mitt liv gjorde entré i musikvärlden: Petters God Damn It. Och där  Olles tidigare texter för mig är som en ömsom glad och ömsom vemodig berättarröst som återger en tid jag åtminstone på ett plan inte själv upplevde så var Petters brutala beskrivning av exakt min verklighet ett uppvaknande. Ett uppvaknande som delvis förstärkte min kärlek till Olles texter eftersom jag ytterligare förstod deras vikt och innebörd, men som också öppnade mina ögon i ämnet ”jag och min samtid – du lever NU pucko!”. Jag gick ner mig ganska rejält vid tiden då dessa två skivor släpptes, och har väl inte hämtat mig riktigt ännu, men jag börjar med texternas hjälp åtminstone förstå varför. Ibland kan det behövas en utomstående att berätta för dig om dig själv, och det var precis vad som gjordes. Petter säger i titelspåret: ”uppväxt i storstan, präglad av storstan, nu när jag vandrar samma stråk är jag ovan”. 15 ord som beskriver precis mina tankar, känslan av att jag inte hör hemma här, i min hemstad, eftersom den inte längre tillhör mig. ”livet är en komedi för den som tänker, en tragedi för den som känner”. Återigen exakt  vad jag känner, kanske för att jag ser livet på båda sätten; ena dagen är allt lätt och fånigt glatt medan dagen efter kan stjälpa mig ner i avgrunden igen på grund av en struntsak.

Även Olle skriver ned tankar om en känsla av utanförskap, i titelspåret på I Början Och Slutet avslutar han med ”det är som en saga för längesen, en saga av dagar – du minns dom än, allt längre bort och allt längre hem, det är som en saga....men bara en”. Allt längre bort men också allt längre hem. Mitt liv, min sanning. Om man till detta lägger refrängen i låten Ungdom, ”insåg du att stämningen du rörde vid, skulle leva kvar där inom dig, likt en färg som inte mera visar sig, insåg du att detta var ditt liv?”, så ser jag detta som en målning av hur jag lever – på ständig jakt efter något utan att märka att livet passerar där alldeles bredvid mig.

Det är lustigt att två skivor med helt olika musikstil och som är helt oberoende av varandra kan påverka en människa på sättet som just Petters God Damn It och Trettioåriga Krigets I Början Och Slutet påverkade och fortsätter att påverka mig. Detta är en kärleksförklaring till textförfattarna Olle och Petter, utan er hade mitt liv varit oändligt mycket fattigare och på somliga plan helt obegripligt. Ni har styrkt mitt självförtroende och min självkänsla, och med lite tur är jag en bättre människa i kölvattnet av detta. Det är åtminstone vad jag hoppas och strävar efter.

 ”och blunda är att slå till reträtt

och se tillbaks gick aldrig bra

och titta framåt är inte lätt

men det är ändå dit vi ska!

(Olle Thörnvall, Mina Löjen)

 

www.myspace.com/trettioarigakriget

 

 

/Alex 080930

 

 

Return To Forever - Budapest, Ungern och Paris, Frankrike 2008-07-05 & 08

Det är lustigt. Jag, mannen med en ordsvada i storlek med Bert Karlssons ego, känner mig mållös. Efter att ha bevittnat tvenne konsert med ett återförenat Return To Forever så sviker orden mig. Istället sitter jag och upprepar saker i huvudet hela tiden; gitarriff, trumslag, möten, låtar, spelglädje, musikaliska individualister med sinne för gruppspelande. Jag har aldrig någonsin tidigarevarit så här uppe i någon konsert. Än mindre två med samma band. Ser man mer än en spelning finns alltid risken att första giget blir det man minns bäst eftersom det har privilegiet att vara just det första. Fråga mig vilken som var bäst av de tre KISS-konserter jag såg tre dagar i rad 1996 och jag skulle ärligen svara att Stockholm, det första av de tre, var bäst. Inspelningar visar dock att både Göteborg och Oslo var betydligt bättre konserter. Så fungerar minnet ibland, iallafall på mig. För att återgå till dagordningen så hyserr jag dock inte denna gång någon annan åsikt än att vad jag fick uppleva i både Budapest och Paris var fullkomligt unika företeelser och på samma gång olika och lika konserter. Till låtlistan sett, lika konserter. Till allt annat sett helt olika. En sportarena i Budapest, lite mer än halvfull. Anrika L´Olympia i Paris, fullsatt sånär som på ett par platser. Öppet, ytmässigt stort i Budapest. Instängt, intimt i Paris. Olika, men så lika. Bandet på scenen utstrålade en spelglädje jag inte upplevt på många år, det var ingen spelad glädje utan en genuin förnöjsamhet åt att stå på scen tillsammans igen.

Låtlistan, för den intresserade, var samma på båda konserterna och som följer:

Set1:
Hymn of the seventh galaxy
Vulcan worlds
Sorceress
Song to the pharaoh kings
 
Set2:
Al´s solo
No mystery
Chick´s solo (incl. Alice in wonderland spelad som en trio utan Al)
The romantic warrior
Stanley´s soloThe romantic warrior (cont.)
Lenny´s solo
The romantic warrior (end)

Extranummer:
The duel of the jester and the tyrant

Inte så många låtar till ytan, men speltiden för hela konserten hamnar på 145 minuter. Det absolut bästa var Song to the pharaoh kings som varade 33 minuter i Budapest. En musikalisk extravagans helt utan motstycke.

Jag vet inte varför detta blev så bra. Eller, jo, det vet jag visst det, kanonmusiker som framför kanonmusik kan väl inte bli annat än bra. Dock så har sett alldeles för många usla återföreningar de senaste 10 åren att jag knappast hade vågat hoppas att dessa herrarna skulle ha något utöver nostalgifaktorn att erbjuda. Det var en ren befrielse att bli motbevisad. Till skillnad mot alla KISS-, Judas Priest- och OzzySabbathåterföreningar som världen åtnjutit (...?) sedan mitten av 90-talet, och stick i stäv med att världen går mot en rent nostalgifärgad Greatest Hits-tillvaro signerad band som inte varit bra sen långt innan mormor var ung ställer sig dessa fyra herrar ödmjukt och spelar skiten ur alla band. ALLA band. Jag skämtar inte. Släng på KISS lite smink och leta upp en underbetald gitarrtekniker när det skall sparas i börsen. Återanställ en gräslig gubbe som var bra förr och låtsas att han kan sjunga metal 2008, ställ ett band på en scen och kalla dem Deep Purple fast de egentligen bara har lika mycket gemensamt med det forna bandet som en söndervattnad gerbera, gör allt detta och hoppas det går vägen. Spela låtar från förr och försök få dem att låta som då, när ni var hungriga. Försök.

Nåväl, låt den som är sist in flänga första hunden, jag har själv stått i publiken en eller flera gånger och tyckt det låtit ok, eller låtsats för mig själv att jag tyckt det. I Budapest och Paris behövde jag inte låtsas längre. Det var ingen nostalgiakt som spelade. Det var fyra musiker som bara inte spelat ihop på fruktansvärt många år varför de själva tyckte det var så in i helvete kul vilket spred sig från scenen ända in i det Bergdahlska hjärtat. ”De spelade inte så många låtar”, kanske någon kväker ur sig. Så sant, men det var ju ingen nostalgiakt likt Deep Purple som spelar perfunctory versioner av sina gamla hits – detta var ett band med förvisso gamla medlemmar men de lät musiken andas genom att inte spela låtarna i exakt längd som på skivinspelningar utan de gjorde som de alltid gjort när de stått på scen tillsammans – de spelade låtarna tills dess att de var klara. Pharao kings är ett bra exempel, 33 minuter i Budapest men ”bara” 30-31 i Paris. Självklart är det samma låtar som på skivorna i grunden, men live blir låtarna så mycket mer. Det interaktiva spelet mellan Chick och Al i Duel of the jester and the tyrant står inte att finna på någon studioinspelning, utan finns bara DÄR, i stunden när låten framförs.

 

Jag har svårt att motivera mig själv just nu till varför jag någonsin  skulle gå på en konsert igen. Motivationen kommer säkert tillbaka, men för tillfället spelar det ingen roll. Med inspelningarna från Budapest och Paris kommer jag att drömma mig bort i mina hörlurar under en överskådlig framtid. ”Och han var såååååå lycklig....”

 

 

Jean-Michel Jarre - Köpenhamn, DK - Falconer Salen 080402

Ja det vete fan hur man recenserar eller skriver om något sånt här. Hur sammanfattar man 20 års längtan och förväntan i ord skrivna på en gammal dator i Word? Jag var någonstans runt 11 när jag för första gången hörde JMJ, jag tror det var en tv-sänd konsert eller något sådant som gjorde att jag blev såld och sprang ut och köpte köpfilmen Destination Docklands (live i London 1988). Eller sprang och sprang, jag gjorde som vi alla gjorde på den tiden och beställde den 50 minuter alldeles för dyra filmen från tidens enda outlet för dylika produkter: Melody Line i Göteborg. Så mycket pengar jag lagt på deras postorder i forna dagar, det är nästan skrämmande. Ach du lieber sidorspår.

Filmen var, och är, fenomenal. Låtvalet är nästintill exemplariskt och framträdandet/showen är i världsklass det sura vädret till trots. Anycow, med snabbspolningsknappen på den gamla toppmatade Saba-videon intryckt spolar vi fram till 2008. Det har varit en stor dröm ända sedan den dagen 1989 att få se JMJ live, men varje gång han närmat sig mina breddgrader så har jag varit på annan ort. Det verkade länge som att det skulle bli nada karusell för Bergdahl, men så en dag för bara några månader sedan satt jag en tidig morgon på jobb och kollade nya konserter i Köpenhamn varpå jag hittade info om att JMJ skulle hedra Falconer Salen med sin närvaro hela två gånger i april. Dyra biljetter gjorde att jag valde att se andra kvällen då jag hoppades att ljudet skulle vara på topp då. Dessutom verkade det som att han skulle köra hela Oxygene-skivan eftersom den firade 30 år i december. Vad kan man mer begära?

Efter en god Mulligatawneysoppa courtesy of Backstage Bar på SAS Radisson i samma byggnad som konserten skulle äga rum var det dags att bänka sig i en av de gräsliga gamla trästolarna inuti salen. Jag hade aldrig varit där tidigare, och nog var det skoj att få se scenen där KISS gjorde sin första Köpenhamnsspelning någonsin. Stolarna var dock hemska.

JMJ gjorde entre i en äggformad stol och började med att tala lite med publiken. Detta var oerhört trevligt och gav hel spelningen en myskänsla som fortfarande inte släppt taget. Efter detta och lite gemensam uppstämning av de mer eller mindre uråldriga synthezisrarna (konstigt ord) var det så dags. Hela Oxygene avverkades och utöver detta fick vi fyra variationer på Oxygene-teman samt de två sista ”nya” Oxygene-låtarna från skivan som kom för runt tio år sedan. Låtmässigt oerhört trevligt. Spelmässigt likaså. Några spelfel här och där och en synth som envist vägrade dra igång trumtakten i andra delen av Oxygene VI, men det gjorde bara allting så mycket mer levande. För trots vad vissa hävdar så är electronica en i allra högsta grad levande musikstil, långt bortom sterila powermetalband eller usla coverband. JMJ levererade en konsert som var så full av energi att man själv var trött efteråt, samtidigt som han visade sin musik en enorm respekt genom att dels låta den andas igen (normalt spelar han bara någon av låtarna på sina konserter) och dels spela den med sådant hjärta och sådan passion att han skulle ha kunnat skriva den i förrgår.

Det kan mycket väl vara så att detta är det bästa jag sett. Idag (8/4) känns det fortfarande så, precis som det gjorde det direkt efter spelningen. Tiden får utvisa. Jag ser mycket och är absolut inte odelat förtjust i allt jag ser eller okritisk även till mina personliga favoriter (jag väljer dock sällan att skriva om något annat än bra konserter ;) ) , men det är sällan jag lämnar en konsertlokal i den upprymdhet i vilken jag lämnade Falconer. Det enda jag känner mig säker på är att det absolut inte kunde ha blivit en bättre första gång att få se Jean-Michel. Jag bara hoppas att det inte var den sista.

Prelude 
Oxygene I 
Oxygene II 
Oxygene III 
Variation I 
Oxygene IV 
Variation II 
Oxygene V 
Variation III 
Oxygene VI 
Variation IV 
Oxygene XII 
Oxygene XIII

www.myspace.com/jeanmicheljarre 

/Alex

Fish - Odense, DK - Posten 2008-03-23

 

- Nej, nej, det är ju hur långt som helst.

o Det är det inte alls, du åker ju till Göteborg på konsert?

- Men Odense är ju minst 4 timmar in?

o Glöm det, strax över två timmar bara.

 

 

Så lät dialogen för någon vecka sedan. Jag tyckte att jag redan sett Fish på denna turné och att Odense var alldeles för långt. När så ett erbjudande delges att jag kan få åka i en nylagad Saab och att det dessutom inte tar ett halvt liv att komma dit, ja vad skall man säga? Karaktärslös och Fish-fan. Det blev en resa.

Fish är ute på sin andra 13th Star-runda nu och har kastat om lite i låtsetet. Jämfört med förra årets oktoberspelning så var tre äldre låtar (Vigil, Johnny P och Sugar mice) borttagna och ersatta av låtar från nya skivan. Ett otroligt trevligt val skulle det visa sig. Konserten började dock återigen med Slainte Mhath, ingen introfilm som i höstas utan bara en Fisk på scen som presenterar bandet och vips så är det 1988 igen. Eller, nja, rösten är ju inte riktigt så ljus som då och tonarten är bestämt lägre än då men leveransen är på topp. Det väldigt sparsmakade publikantalet till trots vågar jag säga, en söndag tillika påskdag i Odense resulterade i en uppslutning på endast ca. 150 personer. Men så trevligt vi hade!

Slainte sätter tonen och följs av Circle line och Square go från nya skivan. Circle line är oerhört bra och växer hela tiden, Square go är lite mer slätstruken utan att för den sakens skull vara dålig. En tredje ny låt som inte spelades i höstas följer, Openwater skriven av Fish och den nu tillfriskande Frank Usher. Frank fick hjärtproblem i höstas med inställda konserter och en allmän nervositet för hans hälsa som följd, men han var vid god vigör i Odense och det var ett kärt återseende. Efter Openwater kom kvällens enda halvsnedsprång, So Fellini. Jag har aldrig gillat låten och med tanke på vilka två låtar som skulle komma att strykas ur kvällen setlist så förstår jag inte alls varför just denna skulle vara kvar. Nåväl, vi springer raskt över till ytterligare en ny låt: Manchmal. En ganska mörk och lågmäld sak, och en stor favorit från nya skivan. Grymt bra!

Så blir det lite synthplineplong och vips serveras vi Hotel hobbies, Warm wet circles och That time of the night på silverfat. Jag tillhör inte en av dem som går och ser Fish uteslutande för att höra hits eller gammalt material, det får andra och kanske mer trångsynta (?) människor göra. Jag hoppas däremot att NÄR han väljer köra gamla låtar så väljer han låtar han verkligen känner för att köra, och denna kväll var det inget tvivel om att han trivdes med denna trojka. Det är en estradör vi har att göra med, damer och herrar, och Fish på sitt allra mest artistiska humör började någonstans i WWC för att sedan hålla resten av kvällen.

Efter denna lilla minnestripp så blir det en trilogi på nya låtar istället, de för turnén nyligen tillagda Zoe 25 och Arc of the curve samt den helt fenomenala Dark Star. Zoe 25 funkade ok, den har faktiskt en liten hit-potential om det nu betyder något, Arc of the curve däremot är Fish när han är som ALLRA bäst. När detta följs av Dark Star komplett med mysig film på videoskärmen så stannar tiden och man önskar att man aldrig skulle behöva lämna lokalen! Jag står nu längst fram på vänstersidan i min ensamhet, och på låtlistan läser jag White Russian. Jag hade försökt filma lite på giget innan men vakterna ställde sig påpassligt nog bredvid mig så det blev en...eh...lustig film, varför jag förpassade mig framåt istället och när jag så läste WR på listan så tänkte jag att detta troligtvis blir sista gången jag hör den låten live. Igång med kameran och visst noterar herr Gädda flertalet gånger att jag filmar, men han bryr sig inte utan levererar kvällens största höjdpunkt med bravur. Kanske något motsägelsefullt mot vad jag uttryckte innan gällande äldre material, men det var WR som drog det längsta strået (get it?) denna kväll. Helt fenomenal version!

Jag noterade att Faith healer skulle ha spelats innan WR men att den utelämnats, helt ok med mig eftersom jag hört den förr samt att det är en cover. Första extranumret blev Cliché, och nu säger jag detta med allra största tryck i rösten: Jösses. En tidigare ”bara” vacker låt blev denna kväll ett epos, en Magnificent Octopus som tillhör de vackraste av de minuter jag någonsin spenderat i Fiskens sällskap. Och när han sagt de avslutande orden...”I love you”.... och han ger oss hr. Usher i några minuter är det fanimej inte lätt att hålla tillbaka tårarna. Jag tyckte höstens version av denna var bra, men i Odense fick vi årtusendets bästa Cliché. Nuff said.

För att inte döda stämningen kör han nu titellåten från nya skivan, 13th star. En fin version som behåller oss i transen efter Cliché. Användandet av en videoskärm på denna turné var ett smart drag då många av de nya låtarna trivs bra med lite stämningsfulla bilder, och den fenomenala målningen som är nya skivan passar så perfekt in när Dark star och 13th star körs. Tyvärr, tyvärr, tyvärr, allting måste dock få ett slut. Incommunicado är ingen av mina favissar alls, men kvällens version var svängig och skojfrisk, kanske vågade man släppa lite på konventionerna när det ändå inte var så många där, eller så hade man helt enkelt bara förbannat roligt. Det förmedlades bra ut till publiken iallafall och vi tjoade med som bäst vi kunde. Efter Incommunicado var klockan ganska exakt 23.00 och jag anade direkt att den sista låten på listan, The last straw, inte skulle spelas. Detta visade sig stämma. Den kördes dock i oktober så jag gråter inte för det, men att behålla So Fellini i setet och sedan inte köra The last straw är för mig obegripligt. Fast kanske visste han inte så tidigt i setet att tiden skulle dra iväg.

Fish´s karriär som ståuppare blev ju aldrig av, men han gottgör ofta detta när han kommer till Danmark (sällan i Sverige av någon anledning). I Odense fick vi humoristiska anekdoter kring följande:

1. Påsk
2. Danmarks platta landskap och högsta berg Himmelsbjerget (144 meter) (“It´s not a mountain, it´s a fucking hill”)
3. Amsterdam och dess möjligheter till osunt leverne (de hade precis varit där)samt säkert lite mera som jag missade mellan skrattårarna.

Anysmurf, vi lämnade Posten i Odense och hamnade rakt ut i det värsta snökaoset jag sett på länge. Det varade till Stora Bält-bron, efter den var det barmark. Eländes danskar att inte kunna hålla reda på sitt väder. Fast de är bra på att boka Fish, vilket INTE kan sägas om svenska konsertpromoters. Ett litet sod off till de svenska och en höjning av hatten för de danska. Ett datum för en spelning i London i höst har precis offentliggjorts varför vi alla naturligtvis hoppas på ett besök i Feskekörka till hösten, eller iallafall på Amager Bio i Köpenhamn. Jag har dessutom lovat bjuda två nyblivna släktingar på denna nästa Fishkonsert eftersom man inte kan missa Fish för många gånger utan jag blir lömsk. Ain´t that gonna come back and haunt me......

Setlist:

Slainte mhath
Circle line
Square go
Openwater
So Fellini
Manchmal
Hotel hobbies
Warm wet circles
That time of the night (The short straw)
Zoe 25
Arc of the curve
Dark star
White russian
Cliché
13th star
Incommunicado

 

/Alex 080327

 

Det är lustigt hur man förändras. Nyligen blev jag ombedd om en ny betraktelse, och jag kan väl erkänna att det gått alldeles för lång tid sedan den förra. Kanske kunde den handla om de förestående Ace Frehley- eller KISS-turnéerna, stort KISSFan som jag är och allt. Nu har jag sökt djupt inne i den Bergdahlska hjärnan och inte hittat ett uns att skriva om vad gäller just KISS eller Ace. Jag är gammal nu, well, äldre än när jag var yngre iallafall. KISS har förändrats i mitt liv från att vara den Enda Anledningen Att Leva till Ett Av Tusen Band Jag Älskar Precis Lika Mycket. Problemet med mig idag är att jag inte har några som helst begränsningar utan älskar allt jag älskar lika mycket. KISS är stora i mitt liv, fortfarande, skam vore det kanske annars. Däremot har dagens KISS oerhört lite att göra med det band som jag älskar, det KISS som regerade världen mellan 1973 och 1995.

Men vad fan skall jag då skriva om, om jag nu inte ens kan svänga ihop något om det jag kan mest om i hela världen? Har brunnen sinat? Är det dags att lägga skrivarambitionerna på hyllan och klippa sig och skaffa sig ett jobb? Nja, inte riktigt än tror jag. Det gäller snarare att rikta entusiasmen annorstädes, att hitta annat i annat och använda detta som katalyst istället för att göra en same-old same-old som ingen egentligen vill läsa och som jag, ärligt talat, inte vill skriva. Detta året kommer att bli ett bra år, jag har redan sett ett par konserter som inte bara överträffat högt ställda förväntningar utan KROSSAT sagda förväntningar och stampat på dem och pekat finger och kallat förväntningarna för Maj-Britt. The Cure i Köpenhamn var en tre timmar lång orgie i EXAKT det jag ville ha i musikväg den kvällen, och Sofia Karlssons ”Sista låten? Nej, vi kan inte sluta nu, vad vill ni höra?” följt av fem helt orepade låtar vittnar för mig att allt inte är kört. Trots att gamla favoriter funnits, och ibland finns fast i annan kostym, så går det att hitta nya artister som snabbt tar lika stor plats. Det var ett viktigt uppvaknande för mig eftersom alldeles för mycket i mitt liv känts som slentrian alldeles för länge. Det har inte känts konstigt att ha missat Sweden Rock 2007 eller att veta att jag missar det även 2008 eftersom den festivalen helt har spelat ut sin roll för mig. Jag har förvisso köpt biljett till KISS i Köpenhamn, men hade det kommit ett annat och intressantare band samma dag hade jag hellre sett det bandet och kanske lärt mig något nytt. Mycket som tagit stor plats i mitt liv i många år, hemsidor, skriverier för fanklubbar, konsertinspelningsbyten, har fått stryka på foten för denna nya Bergdahl, denna Bergdahl som inte längre gör det för att han kan utan för att han vill. Och vilket djävulskt år det kommer att bli. Jag kommer, om inspirationen stannar kvar, att dela med mig till er av godis som synth-musikens gud i Köpenhamn, kanske den största av alla återföreningar någonsin i Paris och Budapest, och säkerligen annat spännande. Kanske skulle jag göra om betraktelserna lite, några småttingar då och då kring något roligt istället för mastodonter mera sällan. Ja, möjligheterna är oändliga eller vad man säger.

Ah, the pathetic bit of self-indulgence comes to an end. Ett litet avslut får...eh...avsluta. Igår fick jag sex svart-vita foton av en väninna, foton jag inte visste fanns och inte ens hade hoppats ens var tagna. Foton som ett par människor i världen har sett och nu även jag. Som i en trans betraktar jag dessa foton från en skitig replokal tidigt 1982 och funderar på vad jag skall göra med dem. Skall jag dela med mig till världen? Det är inte omöjligt. Skall jag köra en S.M.A.S.H.-liknande ”den är min min och bara min, ingen får smaka”? Kan någon annan i världen egentligen få samma känsla som jag har? Jag vet inte. Kanske skriver jag en betracht endera dagen och lägger med dem här, kanske gör jag inte det. Just nu, i skrivande stund med snökaoset utanför fönstret, en frusen Bergdahl inuti sina kläder och med två trötta katter i sängen hos flickvännen är bilderna bara mina. I mitt huvud lever de redan sina egna liv, inte begränsade av den 1/100-dels sekund som de på pappret visar utan helt fria. Gud vilken jävla skön känsla.

 

/Al 2008-03-17 (afton)

 

Genesis - Helsinki, FIN - Olympiastadion 070611

Foto: Lars Nyrén

Genesis. Hur sammanfattar man 15 års väntan och längtan i text? Kanske så här: Det började formidabelt bra, men sjönk omedelbart till "oj vilket schysst rep"-känslan. Världens i särklass sämsta publik tillsammans med att den stora fina scenen med den stora dyra ljusriggen helt dränktes i solsken gjorde sitt till. Genesis LÄT bra hela vägen men GUD vad jag önskar att de hade gjort detta giget i Globen.

Setlist:
1 Behind the lines (instrumental, GRYM öppning men för låg volym. Kändes otroligt overkligt att de faktiskt stod där dock)
2 Duke´s end (instrumental och egentligen bara en repris på Behind the lines)
3 Turn it on again (Här sjönk stämningen. Fan vet varför egentligen, med stor hit och allt.)
4 No son of mine (Favoritlåt, lät bra, men fortfarande rep-känsla. Ingen närvaro.)
5 Land of confusion (Gammal barndomshit, lite publikrespons men den var seeeg.)
6 In the cage (GUDIBRALLAN så bra den lät, här började det repa sig lite fast det var för ljust ute för en sådan ödesmättad sång)
7 The cinema show/Duke´s end (bara instrumentala delar ur den första, men OJOJ. Nu stiger den Bergdahlska temperaturen)
8 Afterglow (JA! Som en smäck balladar vi lite grand! Mumsfilifjonka)
9 Hold on my heart (Jag älskar denna men BYT UT! Den passar inte alls i setet, speciellt inte efter Afterglow som också är lugn. Här behövs något starkare. T.o.m. Jesus he knows me hade passat bättre.)
 
- Att notera, innan snedsprånget med Hold on my heart så var konserten på väg upp från rep-träsket, och nu efter Hold exploderar giget och blir PRECIS så bra som jag hoppades, ville och önskade. Måhända hade jag lite för höga förväntningar från början, måhända ville jag att Genesis skulle vara bättre än Sabbath/Heaven & Hell (vilket de tyvärr inte var, skillnaden i speltid till trots) men fr.o.m. nr. 10 är det en GRYM konsert som bevistas.

10 Home by the sea
11 Second home by the sea
12 Follow you, follow me (MUMS)
13 Firth of fifth (bara instrumentaldelen, men RUNKEBALL SÅ JÄVLA BRA och helvete vad Phil spelar bra på trummorna!)
14 I know what I like (Hit från 70-talet, ingen favve men publiken var med. Och visst, jag hade ju inte hört den live innan :) )
15 Mama (JAPP!)
16 Ripples (Kvällens stora höjdare. Inte ett öga var torrt i salongen)
17 Throwing it all away
18 Domino (Alldeles för lång. De kunde skippat andra delen och kört något roligare.)
19 Drum duet / Los Endos (MUMMMMAAAAAAA)
20 Tonight tonight tonight (tja.)
21 Invisible touch (Trevlig faktiskt, publiken är med och KABOOM med fyrverkerier i slutet.)
22 I can´t dance (Obegripligt. Usel låt och även om framförandet är otroligt bra tillsammans med en skitfräck videoanimation så är det en låt som är i vägen för något bra.)
23 Carpet crawlers (Men de vet hur man skall avsluta iallafall.
Perfekt, simply perfekt. Tror förvisso att publiken väntat sig något mer efter denna, något "poppigare", men för egen del avslutades konserten med en höjdpunkt jag kanske aldrig får uppleva igen.)

På det hela taget ser jag nog hellre en setlist som är kortad men som funkar så jäkla bra som Sabbaths, än att jag ser en LÅNG setlist (Genesis körde 160min.) där det finns delar att ta bort. Jag gissar dessutom att något kommer att få stryka på foten för Philsans röst är INTE vad den en gång varit. Däremot spelar han trummor som en gud, man småflinade hela tiden när han bankade på som värst och grimaserade.

På det hela taget har jag aldrig varit så nöjd med att ha missat SRF som detta år, till förmån för Sabbath (med Dio) 2 ggr samt Genesis. Jag säger det igen. Sabbath (med DIO) 2 GGR och GENESIS. PÅ SAMMA VECKA!!!

Kan livet bli bättre än så här?

/Al

Marillion - London, UK - Koko 070128

Marillion är fortfarande ett av de få banden jag blir sådär flickfnissig av när jag får se dem live. När jag så fick möjligheten att välja på att antingen åka båt med gamla återförenade band i Stockholm (Mellotronenkryssningen med bl.a. November) eller att se Marillion göra en hemlig fanclubspelning fick hjärnan jobba lite. Kabyss på östersjön eller tältsäng i Tooting Bec? Ny musik eller gammal musik? Båt eller inte?

Det var inte speciellt svårt att välja. Jag är livrädd för båtar. Jag ville, egentligen, bara ha sett November. Ergo - MARILLION!

Koko är en typisk gammal engelsk teater som de flesta av oss egentligen känner under namnet Camden Palace. Bl.a. Warlock och Magnum spelade in köpvideokonserter här tidigt 80-tal och Madonna gjorde sin allra första Englandsspelning här 1983. Det var således namnet till trots inget mögställe vi skulle få bevista, VarbergarHenke och jag. Marillion hade bokat sin årliga Marillion-Weekend någonstans i Holland första helgen i februari, och denna aftonen i London skulle agera uppvärmning inför just denna holländska helg. Låtlistan skulle alltså inte bestå av en massa gamla hits utan vara ett litet potpurri av det de behövde reda ut inför Weekendgigen. Och jag måste få påstå att sammantaget fick vi den enskilt bästa låtlistan i London, även om jag såklart gärna hade sett de tre spelningarna i Holland också.

Jag hade en önskning jag hoppades rejält på: Splintering heart från Holidays-skivan 1991. När de öppnade med den trodde jag att jag skulle kaskadkräkas i ren lycka. Jag slapp detta men var fullkomligt euforisk dessa första minuter. Andra låten You´re gone från Marbles-skivan, denna fantastiska skiva från 2004, höll tempot uppe vilket strax skulle sänkas i den helt enorma och alldeles-för-sällan-spelade One fine day från This strange engine-skivan. Det var ju sagt att de skulle köra hela den skivan i Holland varför jag hoppades på iallafall någon trevlig låt därifrån. Det fick jag. Efter One fine day kom en av de största överraskningarna för aftonen, I will walk on water. En singel-b-sida från Holidaystiden. Inte den bästa låten men jag går fullständigt igång på ovanligheter och det var en otroligt förvånad Bergdahl som fick uppleva detta spektakel till låt. Efter denna överkörning körde Los Quintos Marillos en cover. Det var förvisso en ruskigt bra låt, The king is half undressed av Jellyfish, men jag och covers går inte ihop. Man kunde ju fått vad som helst ur deras egen katalog. Utom möjligen Quartz. Den vill jag aldrig höra live igen. Men allt annat kunde de kört istället för en cover.

But I am digressing, låten som följde var Fantastic place från Marbles. En grym låt som dock inte platsade alls här, både jag och Henke var överens att den fungerar bäst när hela Marbles spelas. Ingen dålig låt, snarare ”fantastisk” (hihi), dock felplacerad. Marillions nya skiva kommer i april och vi fick världspremiären på två nya spår, i rask följd: The last century for man och The other half. Century var en typisk kanon-Marillion-dämpad sak som jag fortfarande ser fram emot att höra igen, medan The other half var en, tja, låt. En låt som varken sade bu eller bä, åtminstone inte första gången man hörde den. Kvällen fortsatte och Mairllion med den, nästa låt skulle bli den hyggliga men aaaaningen uttjatade Between you and me från Anoraknophobia. Ok men kanske lite långsam version.

-”Det är dags för sista låten” sade Steve Hogarth och jag tänkte ”huh?”. 70 minuter? Jag visste då inte att vi skulle bli serverade This strange engine i sin helhet. En kvart kan förflyta väldigt fort, och gjorde det i raketfart när denna startade. Att bandmedlemmarna håller reda på alla taktbyten är inte annat än ett under. Jag gör det inte. Efter denna låten var det ajöss. Jag tänkte återigen att det verkade kort, 85 minuter bara. Men visst - det blir väl extranummer.

Det blev det. Efter säkert 10 minuters väntan och en uuuuuuutdragen tävling där Hogarth ringde upp nån människa på mobilen som hade vunnit biljetter släcktes Koko ner och The invisible man började. Sedär, en kvart till. Dessutom troligen den absolut bästa kvarten jag sett Marillion framföra. Invisible man är så inihelsikes bra så de flesta andra låtar står sig tämligen slätt i jämförelse. Bara en, ja, EN enda låt toppar. Den kommer vi strax till. Invisible mans oerhörda kraft skulle följas av det kanske knepigaste låtvalet för kvällen. Hope for the future från Engine-skivan. Det är sannerligen ingen favvelåt alls, men jag hade inte hört den live förut och den är spelad live ungefär lika många gånger som Ozzy varit nykter varför det ändå måste ses som en intressant upplevelse. Lite mer snack och tack och ”nu är det verkligen sista låten” varpå....

....Neverland började. Marillions bästa låt? Ja, iallafall HogarthMarillion. Möjligen kan några Fish-Marillo-låtar tävla med den, Script och Chelsea monday bl.a. men Neverland, Neverland, NEVERLAND!!!!! Fy FAN vad jag älskar den låten. Det är dessutom den perfekta avslutningslåten, jag förväntade mig inget mer efter denna totala urladdning. Vi hamnade dessutom på runt 120 minuters speltid efter dessa tre extranummer + lite tävling, så ut från Koko gick två otroligt glada svenska Marillionfans. Nu får vi bara se - kanske kanske blir det Hamburg i maj. Det hade i alla fall inte gjort ont.

 

Låtlista:
Splintering heart
You´re goneOne fine day
I will walk on water
The king is half undressed (Jellyfish)
Fantastic place
The last century for man
The other half
Between you & me
This strange engine
----------
The invisible man
--------
Hope for the future
Neverland
 

/Alex Bergdahl 070211

 

”remembrance of bygone days” p.III

Som liten och tämligen okultiverad tonåring befann jag mig för ungefär 17 år sedan i en bil på väg hem efter att ha besökt en bekant. Bekanten sade ”håll i hatten” och drog igång en skiva i sin vita Mitsubishi på så hög volym att jag höll på att krevera. Men vad var det människan spelade? Det lät ju GRYMT! Det var låten At The Graves från King Diamonds nysläppta fjärde soloalster Conspiracy. I ett och samma andetag visste jag att livet precis blivit ännu lite bättre.

King Diamond, och för den delen Mercyful Fate, har haft en alldeles speciell plats i mitt hjärta sedan den dagen. Det allra tidigaste MF-materialet (t.ex. demo-låtarna på skivan Return Of The Vampire) tillhör bland det råaste jag hört i mitt liv, och de fyra första King Diamond-skivorna efter MF är tveklöst och absolut fyra av världens bästa skivor. Få av mina favoritband/artister har spottat ur sig fyra skivor i rad som alla är så otroligt homogent genombra. Fatal Portrait och Abigail har melodierna, Them har tekniken och Conspiracy har tyngden. En höstkväll, vilken om helst, förgylls enklast och bäst med att sitta i ett svagt upplyst fönster medelst en kopp kaffe, tvenne pepparkaka (eller kex beroende på preferens) och just dessa fyra King-skivor, på LP märk väl eftersom inga av de släppta cd-utgåvorna har lyckats behålla dynamiken, inte ens ”remaster-utgåvorna”. Dessutom måste man ju i det svaga ljuset nogsamt betrakta de tre första omslagen (Conspiracy ordar vi inte mycket om), läsa texterna och eventuell i mån av tid offra en get till Belsebub eller Maud Olofsson.

Just Fatal Portrait blir nog denna kväll den största favoriten. Introt till The Candle är så enormt stämningsfullt, min favoritlåt The Jonah har kanske världens vackraste sångmelodi och den otroligt underskattade och bortglömda instrumentalaren Voices From The Past tillhör Kings allra största alster. Abigail håller den jämnaste klassen med enkom klassiker, där öppningstriaden Funeral / Arrival / A mansion in darkness är en av de heliga trilogierna som man aldrig trodde man skulle få uppleva live, men som jag tacksamt spelade luftgitarr till i Köpenhamn i april 2006. Them och Conspiracy hör på sitt sätt ihop, historien på skivorna gör iallafall det och visar på en litterär King när han är som allra elakast. Någon som förresten sådär direkt minns vad han gjorde med sin lillasyster Missy? Hehehe....... Något att tänka på, alla ni elaka småsyskon därute.

Någon kanske ser mig som elak som inte skrivit något om King efter Conspiracy, så jag tar tillfället i akt och gör just detta. The Eye skulle kunna ha varit en kanonskiva om produktionen varit bättre, inget snack. Låtarna är väldigt bra även om de är långt från de Fyra Stora. Efter MF´s återföreningsturnéer 1993-96 fick ju King för sig att släppa fler skivor, tyvärr tycker jag personligen att de flesta är mer eller mindre undermåliga. The Graveyard är en av de största besvikelserna jag någonsin hållit i min hand, Abigail II växte men är fortfarande ljusår från King när han var som bäst. Däremot gläder det mig att han 1998 lyckades få ihop en skiva som jag tycker är riktigt bra, Voodoo. Samma gäller för 2003 års The Puppet Master, jag blev oerhört glad och lycklig när jag hörde den eftersom melodierna var tillbaka. Att han dessutom körde So Sad live i april lyfte skivan ytterligare.

King är gammal nu, rösten håller inte så bra live (efter en halvtimme var det riktigt uselt tyvärr), men han finns, han spelar in skivor och han skulle nog hellre dö än sluta turnera. Det gläder mig ända in i hjärteroten eftersom jag hellre skulle dö än sluta lyssna. Och, som sagt, en artist som släppt fyra sådana skivor i rad som han gjorde mellan 1985 och 1989 (det är fanimej nästan en skiva varje år!) förtjänar all cred och respekt i världen.

Innan vi slutar kommer här en liten lista för King-nybörjaren att pricka av för att få maximal njutning:

1. Följ mitt råd om höstkväll, svag belysning och de Fyra Stora i följd.
 

2. Försök få tag i dvd-bootleggen från Eindhoven 1986 som numera cirkulerar i masterkvalitet. Ljudet är sådär (det är ju 1986 för bövelen) men bilden är kristallklar och bandet är GRYMT!
 

3. Gå upp en riktigt tidig morgon och ge dig ut på en åker nånstans där älvorna dansar med en ipod/mp3-spelare/freestyle innehållandes Voodoo och känn stämningen. Akta dig för trummorna bara...de är paralyserande....fråga Sarah.

Snipp snapp snut, så var sagan slut. Molly sitter fast i tavlan för all evighet, Abigail är mätt, grandma har svårt att tala, och Missy....ja....stackars Missy......

HAHAHAHAHAHAHAHAHA (diaboliskt skratt)

/Alex 061124

 

 

”remembrance of bygone days” p. II

           

(Till Jörgen, varän du månde vara)

Jag tillhör en brokig skara människor som enligt gemene man lider av en fruktansvärd åkomma. I ämnet Deep Purple anser jag nämligen två saker å det strängaste:

1. Made in Japan är en av världens mest överskattade liveskivor, Stockholm 1970 visar på ett betydligt bättre och hungrigare Purple.

2. Den bästa sättningen av Purple totalt sett är Mark IV. Tommy Bolin-Purple. (Nu tappade jag väl ungefär 76 % av läsarna - det kan inte hjälpas. Jag är envis också.)

Det är punkt två som är anledningen till denna krönika. Eftersom jag tidigt visade mighysa sådan respekt för denna kortlivade Purple-sättning så föll det sig naturligt att djupare undersöka den utlösande faktorn till att just denna sättning är en sådan favorit : Tommy Bolin.

För några år sedan, ganska många förresten, så sade jag en dag till min skivmånglare och vän Jörgen ”skaffa fram vad Tommy spelat på när du hittar det”. Det skulle jag inte gjort. Inte bara är de skivorna ovanliga och ofta ovanligt dyra, Jörgen hade dessutom dunderkoll på vilka skivor det var eftersom han också gillade Tommy Bolin, bara någon vecka senare (något förskönat kanske...) hade han fått in bl.a. Moxy, en av Zephyr-skivorna samt den då klart coolaste : Billy Cobhams Spectrum. Dyrt blev det också för en fattig student som gick på alldeles för många konserter redan då.

En skiva höll sig dock länge undan mina vantar, och det var inte förrän en sen natt i hans butik när vi precis kommit hem från en skivmässa i Malmö som han plockade fram den. ”Varsågod, och tack för hjälpen idag” sade han. Han stack åt mig ett ex. av Alphonse Mouzon´s Mind Transplant på vilken Tommy jammade loss med en fenomenal och nästan bortglömd trummis. På anrika Blue Note dessutom. Ja jösses. Musik var något helt annat förr..... Men nog om det.

Mind Transplant spelades in på fem dagar i Hollywood i december 1974 och släpptes 1975, alltså samma år som Bolin skulle gå med i Purple. Skivan är nog den i efterhand minst omtalade av alla Bolin spelade på innan Purple. Cobham anses väl ”viktigast”, Moxy och James Gang talas det om med respekt men sen är det mest Purple och soloskivorna som verkar vara de intressanta. Utan att verka veta om det har världen alltså i princip hoppat över en helt fenomenal skiva som i mina öron dessutom råkar vara ett av Bolins absoluta mästerverk. Kanske för att bandet var så fulländat, det existerar inte en tråkig sekund på skivan.

Inledande Mind Transplant tar ett fast grepp om lyssnaren och håller ett repetitivt riff igång halva låten. Den efterföljande Snow bound funkar sig igenom vad som ändå får anses plattans ”svagaste” låt (som i : ah, kan du bara lyfta 1000 kilo, du är ”svag”). Carbon dioxine tuffar sen igång och är nästan hård som hårdrock, trummorna driver på låten som attans medan Tommy visar exakt vem som ställt skåpet där det nu står. Även denna avslutas med ett repetitivt riff som det solas en masse över. Jag tillåter mig en försiktig glädjeyttring här eftersom plattan just nu spelas HÖGT i Småland : TJO-JÄVLA-HO så bra det är. Ehum.

Ascorbic acid avslutar sida ett (Sida ett. Känn på det igen. Sida ett. Som det borde vara.) där Alphonse visar vilken fantomtrummis han är. I denna får för övrigt plattans andra gitarrister visa sig, Jay Graydon och Lee Ritenour. Det tackar vi för, de driver nämligen på så man blir kissnödig. Vilken tur att det då är dags att byta sida.

Sida två inleder med den sköna Happiness is loving you. Lee Ritenour kör temat i denna och basen håller ett skönt groove courtesy of Henry Davis. Nästa låt, Some of the things people do, låter oss höra Alphonse sjunga också! Schysst. Efter denna kommer dock skivans absoluta två-i-topp, Golden rainbows samt den avslutande Nitroglycerin. Tommy är sologitarrist på båda och skiner verkligen igenom med sitt ouppnåbara spelande. Golden rainbows är en lugn sak som visar upp den souliga sidan av Tommy. Solot i denna påmminer stundtals om de underbara Pirate Studios-repetitonerna han genomförde med Purple inför ”Come taste the band”-inspelningarna. Nitroglycerin gör skäl för namnet med Alphonse´ grymma spelande. Tommy och Alphonse kämpar nästan mot varandra om vem som skall höras mest, en slags avslutande fight som lämnar lyssnaren längtandes efter mer.. Men skivan tar tyvärr slut. Skivans crescendo lämnar dig förvisso övergiven, men icke desto mindre lycklig.

Skivan finns återutgiven på cd med en extralåt (RPM, 1993). Denna cd har jag dock länge lyckats undvika eftersom jag vill att plattan skall låta exakt som den gör när jag spelar min lp. Varken mer eller mindre. En cd som däremot ligger högt på listan är Tommy Bolin Archives-släppet ”Bolin/Mouzon fusion jam” vilket är repetitioner inför skivinspelningen. Denna skiva lovar många saker, men främst innehåller den extranumret från ordinariecd´n i förbättrad ljudkvalitet vilket enligt hemsidan (www.tbolin.com) är ”Tommy at his improvisational best”. Jag vågar nog påstå att det inte är falsk reklam.

/Alex Bergdahl, 050715

 

"remembrance of bygone days" p. I

"Tankar kring "The lamb lies down on Broadway"". Så tänkte jag först döpa denna krönika, men eftersom jag sedermera tänkte att denna skrivelse kan få vara del ett i en serie så ändrade jag mig. Däremot passar meningen utmärkt som introduktion till vad du ska få läsa om. Jag är ingen doktor i ämnet Genesis, jag har inte 140 högskolepoäng i frågeställningen "Nursery cryme´s inverkan på skönlitteraturen i högstadiet". Jag är bara ett Genesis-fan som ivrigt och öppet hävdar att The lamb lies down on Broadway (förtkortat Lamb från och med nu) är en av världens bästa och framförallt mest genomtänkta skivor. Och, i egenskap av konsertsamlare, har jag därutöver fått en inblick i världen kring skivan som många andra saknar.

Jag gillar Genesis. Jag tycker att alla skivsläpp från Trespass 1970 till Second´s out 1977 är genomgående fulländade mästerverk, alla skivor från 1978 års And then there were three till 1983 års sjävbetitlade Genesis (ofta kallad Mama) är kanonbra. Skivorna efter 1983 är även de ok men på en helt annan och betydligt tråkigare nivå än dess föregångare. Jag hävdade länge att Nursery cryme var bandets Piece de resistance, men efter ett idogt samlande och lyssnande till framförallt konsertupptagningar har jag på senare dar ändrat mig och håller nu Lamb som den lilla marsipanrosen på princesstårtan. Den kanske godaste biten på ett även i övrigt smarrigt bakverk.

Otroligt kort Genesis-historik författad av petite moi: Efter Selling England-turnén 1973/74 fanns det friktion i bandet mellan Peter Gabriel och de andra. Bandet tyckte att det teatraliska hade tagit överhanden, det gjorde inte Peter utan såg det eteatraliska som ett komplement. Peter hoppade av för att pyssla med ett filmprojekt, men detta gick åt pipsvängen varpå han återvände till bandet igen. Friktionen var fortfarande stor, men på något sätt visade bandet ändå vad de kunde åstadkomma genom en 2-LP kallad Lamb. En stund in på turnén berättade Peter att han tänkte lämna bandet för gott. Detta gillade inte de andra, men turnén fortskred. Här kunde historien tagit en direkt Nasty vändning med usla oinspirerade konserter av rent kontraktuella skäl. Det har hänt förr med andra band.

Men ICKE med Genesis. Istället genomförde man en turné som måste vara alla bands stora dröm - konstant musikalisk fulländning, en storartad visuell föreställning och konserter som ideligen höjde ribban för alla andra band. Det måste ha varit fantastiskt kul för bandet att sina tidigare fem skivsläpp till trots hålla fokus på den nya skivan! Det måste likaledes ha varit otroligt skumt att se dem live, speciellt om man var amerikan. Amerika fick sin första dos Genesis under sen-höst/tidig vinter 1972, följt av lite Selling England-turnerande 1973/74, men bandet stora genomslag "over där" kom faktiskt EFTER turnén på våren 1974. Och när bandet så återvänder med en ny skiva och massor av folk vill höra gamla hits så får de hela jäkla nya skivan RAKT i nyllet! Utan omsvep! Utan krusiduller! Och, på spelningar som förtjänade det av en eller annan anledning, fick man ett (kanske två) extranummer. The musical box var vanligast, även om Watcher of the skies också spelades ibland. Mot slutet av turnén fick några svettiga engländare The Knife som specialextranummer, men det räknas inte för då måste jag åka över och döda de asen som var med.

Som sagt, en spelning med Genesis i USA med början på hösten 1974 och sedermera i Europa 1975 var en föreställning av hela Lamb-skivan rakt av. Visserligen fyllde man i lite på vissa ställe med förlängda instrumentala sektioner, och Peter hade som vanligt lite att berätta på vissa ställen för att förklara historien, men i princip var det skivan rakt av. Och vilken föreställning! Peter var klädd som han föreställde sig att historiens huvudperson, en ung spansk kille vid namn Rael, såg ut. Men vid ett par ställen i showen bytte han kläder till något helt annat, där den groteskt bubbliga Slippermen-kostymen verkligen vinner årets "Arja Saijonmaa-look-alike-contest". Som en utveckling av tidigare turnéers bakgrundsprojektioner fanns det nu tre stora skärmar i bakgrunden som projekterade bilder vilka följde och förstärkte historien under hela showen. Ett par bomber smälldes av vid vissa nyckelpunkter, bl.a. i Back in NYC. Och dessutom hade man, såklart, en ljusshow modell grande. Vad finns då att säga om musiken månne? Är den så bra som man kan tro, är den så genialisk att Da Vincis målande förefaller vara tämligen ointressant klotter? Det går att dryfta spörsmålet fram och tillbaka, men svaret för den initierade måste ändå alltid bli ett rungande JA! Jag erkänner dock öppet att endast studioskivan inte är tillräckligt, eller var det inte för mig åtminstone. Jag är som sagt konsertsamlare, och jag har ofta innan jag lyssnar in mig på studioskivor lyssnat in mig på bandet ifråga via konserter för att höra hur de verkligen låter. I fallet Lamb var det tvärtom, jag hade länge endast några få inspelningar och brydde mig inte så mycket eftersom jag tyckte att studioskivan bara var sådär. Men så plötsligt fick jag några FANTASTISKA soundboardinspelningar varpå poletten äntligen trillade ner. Jag är nu fast i Lamb-träsket, och detta med glädje! Det finns så mycket att lyssna på och tala om på denna skivan; tyngden i In the cage, den lättsamma Counting out time, skönheten i Carpet Crawl´s stegande, Hackett´s underbara toner i Hairless heart eller den stora ödsligheten i The lamb dies down on Broadway. Musik som är så stor och som ger så mycket. Till detta har vi sedan herr Gabriels texter. Usel textanalytiker som jag dock tyvärr är tänker jag inte nämna mer än att både Lamb lies down och Lamb dies down tillhör den episka lyrikens stora mästerverk i min lilla värld.

Det går att återuppleva denna turné på några olika sätt. Officiellt så släppte Genesis en hel konsert ifrån Los Angeles i sin Archive-box för några år sedan, men jag utför här en varning å det grövsta för detta falsarium. Peter gick in och sjöng om en hel del och både gitarrer och keyboards har också blivit omdonade i efterhand. Nej, sannerligen, vill man VERKLIGEN veta hur ett band låter (eller i detta fall lät) så är det gamla hederliga bootlegs som gäller. Det finns en hel del publikljudupptagningar som håller tämligen otrolig kvalitet där första kvällen i Birmingham i maj 1975 är en av i särklass bästa. Dessutom är vi lite bortskämda med soundboards ifrån denna turné, Providence i december 1974 är en klassiker, likaså de båda fantastiska Florida-spelningarna i januari 1975. Även en fullkomligen underbar radioinspelning från London är värd att nämna. Videomässigt är det lite tråkigare (eller? vänta lite bara!). Det finns fyra 8mm-filmer, alltså privatfilmade gamla filurer utan eget ljud. Dessa håller tack vare låga generationer ganska god kvalitet efter förutsättningarna, men tre minuter Chicago utan ljud är ju ändå inget man hoppar jämfota över. Eller, jo, jag gör. Men inte så många andra. Tyvärr så är vi inte befrämjade med en massa fina tv-filmade inspelningar på kompletta konserter, det närmaste vi kommer är två stackars låtar inspelade i Los Angeles (japp, samma gig som i boxen, dock utan överdubbningar!) som visades i samband med en kort dokumentär om managern.

Så har vi dock gått och blivit 2005 och för bara några veckor sedan dök det upp en grej på en fildelningssida som påstod sig vara en dvd med Lamb live. Jag fick en god vän att ladda ner denna till mig, bränna dvd´n och skicka hit den. Sen blev det Televinken i byxorna må jag säga. Fyra kalsongbyten senare förstod jag. En bekant till mig (som jag dock inte haft kontakt med på en del år) hade använt sig av de fyra 8mm-filmerna, de två tv-filmade snuttarna och en hel uppsjö fotografier och lyckats sammanställa en videoupptagning ifrån Lamb! På riktigt! Ljudet kommer ifrån en av soundboardinspelningarna, till denna har han synkat bilder från alla kamerorna vilket verkligen ger en enorm känsla för hur det såg ut. Visst, det blir lite upprepande i vissa lägen när han bara har en enda bra sekvens till t.ex. refrängen i titelspåret, det blir lite foto som fadear in och ut där det inte finns filmbilder att tillgå, men som helhet är det ett jobb så välgjort att jag skrev ett låångt brev till min vän där jag framförde min önskan om att få bli mamma till hans barn (en för närvarande biologisk utmaning dock). Vilket kärleksarbete! Vilket engagemang! Vilken full tvättkorg jag fick tampas med efter bara några låtar...

Och sitter det nu någon och tycker att "jaja, lätt för dig att säga som hört inspelningarna och sett filmerna" - köp en påse kanelbullar och bege dig till de smålänska skogarna där kaffekokaren ständigt är på. Svårare än så är det inte. Jag är inte omöjlig, speciellt inte när det vankas kanelbullar!

 /Alex Bergdahl 050416 (ja, det skall vara ett litet r i början av remembrance - det är estetiskt och dessutom symboliskt korrekt)

 

Jon Lord & The Gemini Orchestra - Hamburg, GER - Musikhalle, Grosser Saal 050212

När man ser så många konserter som jag gör händer det ibland att man hamnar på en spelning som efteråt är fullständigt omöjlig att recensera, i ordets rätta bemärkelse. Detta var en sådan konsert. Att bara plita ner setlisten och nämna lite om hur glad Jon verkade samt att ta upp tekniska detaljer såsom ljudbild, ljusshow, eld och rök vore att fullständigt ha missat poängen. Sånt går bra med band som Iron Maiden eller The Pinks, men i detta fallet var jag inte bara på konsert. Jag var på KONSERT!

I höstas fick jag nys om herr Lords nya skiva Beyond the notes, samt att han skulle turnera lite i tyskland. Svordomarna haglade då det visade sig att jag inte hade möjlighet att se någon spelning då. Dock blev nästan hela turnén inställd av en för mig okänd anledning, varpå jag när de nya turnédatumen presenterades blev desto gladare! Inte nog med att han spelade i Hamburg i FEBRUARI istället, det var nu dessutom en lördag! "Mumma" skrek jag och flickvännen och jag ystade mig snabbt på telefonen till en kvinnlig bekant i Helsingborg som genast nappade. Vips så satt vi där med tre biljetter på rad fem (tack Danny!), femstjärnigt hotell (tack igen Danny!) och bara väntan kvar att....eh...vänta på? Utvänta?

En liten miss i planeringen var att vi i ett tidigt skede hade tänkt oss köra ner till det arla Deutschland, men en koppling som gick åt pipsvängen omöjliggjorde detta (vad ÄR det med mig och bilar??). Snabb koll (tack igen igen Danny!) och tåg blev ett bra alternativ, detta skulle dessutom visa sig vara ett oerhört klokt val då en liten snöstorm ämnade gästa våra breddgrader just denna helg. Veckorna kom och gick, som sig bör, och till slut stod vi där på färjan mellan Rödby och Puttgarden och jag valde ut vilken Cognac (vuxensprit eller?) jag skulle köpa med mig på hemresan. Inga förseningar, vi var var framme i Hamburg på utsatt tid och började så smått promenera till hotell Atlantic. En promenad på tre minuter från die Hamburger Hauptbahnhof, det tog dock lite längre tid då vinden hade bestämt sig för att leka orkan under lördagen i Hamburg. Detta fick vi bittert erfara då vi ämnade ge oss ut och inmundiga en bit mat. Vi tog således taxi till Musikhalle, en promenad hade tagit någonstans mellan ett år och evigheten.

Musikhalle i Hamburg är ett gammalt fint konserthus. Etablissemanget håller väl i runda tal kanske 1200-1500 personer, de flesta på parkett men en liten läktare likt Stora Vega i Köpenhamn fanns också. Det var nästintill fullt, endast enstaka platser hade blivit över, och vi hade som sagt platser på rad fem. Ja jösses. Hade jag sträckt mig lite framåt hade jag nog kunna peta den rara cellospelerskan (cellisten?) i näsan med min penna. Men varför skulle jag vilja göra det?

Det var en hel orkester som intog sina platser endast ett par minuter efter utsatt tid, och alla möttes av hövliga applåder. Sen kom Jon. Vrål, skrik och visslingar. Och kanske en och annan tår, vad vet jag? Här kommer dock det som jag fortfarande finner anmärkningsvärt: När applåderna slutat och första stycket började, då satt alla knäpptysta! Det hade ALDRIG hänt i t.ex. Sverige. När Deep Purple spelade i Scandinavium 2000 och körde hela Concerto-grejen då satt det ett par idioter bakom mig som ylade "Highway star" eller "Smoke on the water" vid varje tillfälle som de tyckte passade. Detta existerade inte här, alla var här för att lyssna på Jon Lord, och lyssna det gjorde vi!

Konserten inleddes med Pictured within från skivan med samma namn, helt komplett med Sunrise-introt. Miller Anderson antog den manliga vokalistens roll denna gång som så många gånger förr, och han gjorde det som vanligt med bravur. Efter Pictured within började "köksavdelningen", som Jon kallade trumslagaren och percussionisten, att banka i någon slags takt som fick min väninna att storflina och ryckas med. Stycket hette, och heter fortfarande, Sarabande. Jösses. Om ett tak i en konsertsal någonsin varit på väg att lyfta så var det nu! Och detta skulle visa sig hända flera gånger. Efter Sarabande steg Jon så äntligen fram i rampljuset och önskade oss välkomna (det hade ju trots allt gått nästan en halvtimme!). Han verkade nervös, men inte NERVÖS-nervös utan ett lite mildare, vänligare behag-nervös. Han gick fram och tillbaka på scenen och talade till oss i publiken som vänner. Inget "AAAALRIGHT!! YOU ARE THE GREATEST AUDIENCE YEAH!!!!", utan mer ett lågmält "Good evening Hamburg, how are you, would you like some tea?". En stämningsfull  känsla av ro, välbefinnande och allmän lycka infann sig och behölls hela vägen. Lite snack om hans avhopp från Purple efterföljdes av hyllningen till sig själv och Purple, De Profundis från Beyond the notes. Jösses. Bara hammondorgeln i början fick åtminstone mig att blunda och ändå se, se Purple på scenen i just denna sal 1970, se min första Purplekonsert i Köpenhamn 93, se hotellet i Karlshamn 96 där jag, två vänner och Jon satt ner i all lugn och ro och bara talade med varandra. Som vänner, fast ändå inte. Och det är väl egentligen precis den känslan Jon utsände, en lugn vän mitt i allt annat kaos som kallas verklighet. Skillnaden mellan just Jon och andra kändisar är att han inte spelar.

Som grädde i princesstårtan följs denna hyllning av den fantastiskt vackra Out from the meadow som sjungs av en tös med holländskt namn. Jag uppfattade aldrig namnet helt, men det finns säkert någonstans på internet. Hon sjöng bra och myset var konstant! Efter detta fick vi en liten treat som var lite speciell, Pavana från Sarabande. Jon sade att han velat spela den länge men aldrig hittat en gitarrist som fixade det förrän nu. Paul Shigihara hette gitarristen, och brännmanet så bra han klarade uppgiften! Gigue från samma skiva följde, och sedan blev det paus. Detta hade alla utom jag uppfattat, så när allt hände på en gång blev jag lite konfys. Scenen släcktes, hallen tändes, Jon gick ut, bandet gick ut och publiken gick ut. Flickvännen och väninnan skrattade åt mig då jag tydligen såg väldigt förvirrad ut i detta läge. Så kan det bli när man glömmer tid och rum.

Pausen varade väl runt en kvart eller så, varpå andra akten började. Och vilken öppning! A smile when i shook his hand från Beyond the notes, hyllningen till George Harrison. Saktmodigt gled den över i Here comes the sun också, en fulländad hyllning till en hädangången men icke bortglömd legend. Vi skulle stanna kvar vid Beyond the notes, och efter Cologne again kom så äntligen I´ll send you a postcard. Flickvännen mumlade om att den vill hon ha på sin begravning en gång. Ett inte alls oävet val, och jag är oerhört tacksam för att det inte var Ringhals Brinner med Asta Kask som låg överst på den dagordningen.

Några låtar till från Beyond the notes och även en Dave Brubeck-låt stod härnäst i setlisten. Stämningen var hela tiden på topp, och framförandet av låtarna också. Det var nästan otroligt vilken soloviolinist Jon hittat, ibland spelade hon så fingrarna glödde och ibland var det bara en melodislinga, men det stod hela tiden klart att det var hennes hjärta som var roten till hennes spelande. Hon hade en passion, en inlevelse och en känsla för musiken denna kväll i klass endast med maestron själv. Även cello-tjejen besatt en osedvanlig känsla för exakt hennes roll i orkestern. Jon lyckades under ett mellansnack förirra sig långt ut på högerkanten och stod då bakom denna cellist, varpå han frågade "do I make you nervous standing behind you?". Hon svarade skrattande nej, varpå Jon såg lite moloken ut och sade "I used to make people nervous when standing behind them...". Underhållande!

Konserten tog slut med The Telemann experience, varefter första extranumret var en blueslåt komponerad av Miller Anderson kallad Fog on the highway. Miller och den holländska tjejen delade på sången, riktigt coolt! Och alla instrumentalisterna fick leka lite i denna öppen-för-jam-låt. Hela tillställningen avslutades med den smått genialiska Bouree från Sarabande, och när Jon och gänget gått av scenen kändes det plötsligt som om man stuckit hål på en lyckoballong och all glädje bara pyste ut. Jag visste att det inte blev fler låtar, men Jon kom efter publikens vrålande på igen och bad om ursäkt för att bandet inte kunde fler låtar, varpå han spelade en ack så kort men trevlig hyllning till "the street outside" i form av Brahm´s Lullaby. I det ögonblicket kom glädjen tillbaka, och lämnade mig inte igen. Jag förstod nämligen då att detta inte var sista gången jag såg Jon, jag kommer att göra fler sådana här resor och Jon Lord kommer alltid att få ta större plats än de flesta andra. Lätträknade äro de konserter jag sett som lämnat mig med en sådan här otrolig och närmast obeskrivbar känsla, Rikard Wolff lyckades i Helsingborg 2000, Dream Theater och Spock´s Beard i Köpenhamn 2000, och Marillion i Malmö 2004. Fler är det nog inte.

För redovisningens skull, och för den intresserades skull , skriver jag ner den fullständiga setlisten här. Och jag råder varje människa som är det minsta intresserad av hur musik skall låta och framföras att dels köpa Beyond the notes, dels rota fram en konsertinspelning från denna turné. Jag får nog aldrig se något liknande igen. Åtminstone inte förrän nästa gång!

Setlist:
Sunrise / Pictured within
Sarabande
De Profundis
One from the meadow
Pavana
Gigue
------ (paus)
A smile when i shook his hand / Here comes the sun
Cologne again
I´ll send you a postcard
Unsquare dance
November calls
The Telemann experience
Fog on the highway
Bouree
Brahm´s lullabye (kort utdrag)

/Alex Bergdahl 050215

 

 

Christine`s sista färd med Queensrÿche".

Queensrÿche i Sverige. Smaka på det. Queensrÿche i Sverige. För de flesta betyder detta inte mycket, om ens något. För mig är det jämförbart med om Jesus skulle komma ner ifrån himlen för att frälsa alla rättrogna. Queensrÿche (QR) är inga superfrekventa Sverigebesökare, de har varit här som förband 1984, 1986 samt 1988, de gjorde sin dittills enda headlinespelning i Stockholm 1995 och de gjorde en mestadels hyllad spelning på Sweden Rock Festival 2003. Mer än så är det inte. Jag personligen såg dem i Köpenhamn 1995 (då geografiskt försvarbart), i Hamburg 2000 (likaledes) samt på Sweden Rock 2003. Därför var det inget svårt val att jag på denna deras första egna Sverige-turné någonsin ämnade se alla tre Sverige-gigen. Dessutom fick jag med mig en god vän i form av Johan Wall, som i egenskap av QR-orakel får mig att framstå som Sveriges regering i sjukvårdsfrågan - fullständigt okunnig. Vi två bestämde oss för att spendera 4 dagar i en vit Opel vid namn Christine (efter Stephen King´s bok) och se stora delar av Sveriges land i kölvattnet av ett av världens fem bästa band.

Jag är smålänning numera, och dessutom den enda av oss två i besittning av körkort. Dessa två faktorer kan summeras i följande term : MYCKET BILKÖRNING FÖR BERGDAHL. Men det gör inget, vad gör man inte för konsten... Den första konserten skulle äga rum på KB i Malmö onsdagen den 8/7. Därför såg vi till att parkera oss utanför det eminenta KB redan strax efter kl. 14 på onsdagen. Varför?, undrar gemene man. Därför att QR´s soundcheck ofta är ganska skojiga svarar jag. Och när vi satt utanför och pillade naveln i solskenet som bäst så dök bandet upp och begav sig kvickt in på KB. Vi satt kvar utanför och när soundchecket drog igång fick vi höra tre låtar varav en (The Mission) inte spelades på konserten på kvällen, eller på hela turnén för den delen. Coolt! Vi fick även god kontakt med delar av bandets crew, speciellt deras garderobsansvarige filur Etienne som gärna satt ner och pratade bort timmar med mig och tant Wall. Dessutom kom Mike Stone ut och pratade hur länge som helst, en i sanning mycket trevlig filur. Vi påpekade att vi även skulle ses i Göteborg och Stockholm vilket han tyckte var kul.

Både jag och Wallsingen är medlemmar i QR´s fanclub vilket har en trevlig fördel, vi fick Meet & Greet-pass till Malmö-giget vilket betyder att vi fick träffa bandet efteråt. Dessutom fick vi 2 pass var vilket gjorde att två andra vänner till mig också kunde delta i denna träff. Men nu går vi händelserna i förväg. Väl inne på KB träffade jag massor av polare (ex-skåning som jag är) och hade trevligt. Förbandet var ett Malmö-band som heter Debase som jag inte hade några egentliga förväntningar på, alltför många timmar av mitt liv har gått åt att vänta ut förband i väntan på huvudbandet. Märk därför min stora förvåning när jag faktiskt tyckte att Debase var bra! En helt ok halvtimme, något jag dessutom var tvungen att påpeka för sångaren efter giget eftersom detta verkligen är något att uppmärksamma.

Efter Debase var det så dags för QR. Äntligen som headline i Sverige igen, därför blev jag lite förvånad när de bara hade 90 minuter på sig. Det allra värsta med KB i Malmö är dessa hemska curfews (Fish fick t.ex. korta sitt set i Malmö i mars för att han skulle vara ute fort som fan - respektlöst för oss som betalar, ELLER HUR KB???). QR gjorde iallafall sitt yttersta på sina 90 minuter, och här blir det väl dags att påpeka att jag INTE tillhör de som anser att QR´s bästa är Operation: Mindcrime, eller att det enda de skall köra är låtar ifrån den och Empire. Jag personligen gillar alla skivor de släppt som enskilda väsen, men givetvis vissa mer än andra. Promised land är i mitt tycke en av VÄRLDENS absolut bästa skivor. QR spelade en hygglig blandning av låtar (se fullständig setlist i slutet av recensionen) ifrån alla skivor utom EP´n (1983) och Promised land (1994). Det var dessutom första gången de körde någon låt ifrån Hear in the now frontier (1997) på svensk mark, på tok för lång väntan om någon frågar mig. Bandet spelade i korta drag inledningsvis 45 minuter ifrån blandade skivor, följde upp med 35 minuter Mindcrime och avslutade med två låtar ifrån 1990 resp. 1984. Bra val men några alltför säkra kort ifrån ett band som under förra årets höst-turné spelade över 130 minuter och blandade friskt bland nya, gamla och ovanliga låtar. Setet i Malmö innehöll dessutom endast två nya låtar vilket jag tyckte var synd då fjolårets Tribe tillhör det starkaste bandet presterat.

Efter spelningen begav vi oss så upp tillsammans med managern Eric till bandets omklädningsrum, eller snarare ett rum bredvid, där vi fick träffa hela bandet som var på strålande humör. Mycket snack, foton och autografer alltså. Johan fick för sig att be gitarristen Michael Wilton om att de skulle köra Anybody listening? men Wilton svarade lite ursäktande att det var en lång låt och, nja, vet inte... Nåja, man måste ju försöka. Jag passade på att byta ett par ord med managern också, alltid bra att ha vänner överallt. En (mot mig) trevlig om något hispig filur. Efter träffen började det bli dags att bege sig till Helsingborg där jag bokat sovplats för mig och Wall hos min mamma (billigt!). Strax innan avfärden kom dock Stefan från Scandinavian Entertainment, bokningsbolaget som tog hit QR, och frågade om han fick åka med mig och Johan till Göteborg dagen efter. Stefan och Niklas på Scandinavian Entertainment är vänner till mig sedan många år tack vare KISS och den svenska fancluben KISS Army Sweden varför svaret givetvis blev ett glatt Ja. Jag hade sedan innan åtagit mig att vara den som skulle köra QR mellan hotellet och Klubben när vi väl var på plats i Stockholm, allt för att hjälpa mina vänner. Vistelsen i Helsingborg blev kort men trevlig, frukost ingick hos morsan och efter att ha fikat med några vänner jag inte sett på ett tag blev det dags att hämta Stefan för att åka till Göteborg.

Väl på plats i Göteborg fixade Stefan så att vi fick se QR´s soundcheck, bandet anlände dessutom till Trädgår´n precis när vi gjorde det. QR gick på och vi satt snällt och lyssnade till The Thin Line (inklusive omstart!). Efter detta skulle bandet bestämma sig för en låt till att köra då de hade längre speltid i Göteborg än i Malmö, till en början verkade det bli Silent Lucidity men plötsligt sade Michael Wilton "jag vill köra Anybody listening?". Då svimmade först Johan sen jag. Sedan spelade de igenom låten två gånger. Då svimmade vi igen. Det är helt enkelt förbannat underbart med band som lyssnar på sina fans, Anybody listening? var aldrig tidigare körd live någonstans i Europa, men nu säger facit att låten är körd en enda gång (hittills), i Göteborg, tack vare en påpasslig kommentar ifrån tant Wall. Ja jösses.

Lite käk på en multinationell hamburgerkedja och lite mer snack med delar ur crewet och bandet, sedan var det dags för magi igen. Inget förband i Göteborg (tacktacktack) utan QR kunde bara vråla på direkt utan omsvep och krusiduller. Denna konsert blev den i särklass bästa av de tre jag såg, lite tack vare Anybody Listening? men även arenan och stämningen i övrigt var på topp. En kanonkonsert helt enkelt.

Efter konserten blev det snabbt tack och hej då till Stefan, vi hade en låååång resa framför oss eftersom vi skulle ända till Sollentuna. Någonstans kring halv fem rullade vi pigga och glada in i denna norra förort till den Kungliga Huvudstaden. Fredagen då QR spelade i Oslo var således en "ledig dag" för mig och Johan vilken vi spenderade i tv-soffan med pizza och dvd´s som våra bästa vänner. En kort tripp in till STH ingick också för att jag skulle lära mig att köra rutten mellan hotellet och Klubben. Att köra bil i Stockholm kan väl jämföras med att försöka få ner en luftmadrass i sin kartong igen : trångt, omöjligt och fullständigt meningslöst. Stockholm verkar ha haft ett knippe alkoholister till stadsarkitekter som placerat ut gator och korsningar lite hur som helst, kanske medelst lottning eller pilkastning. Stryk skulle de ha iallafall, arkitekterna.

Nåväl, den stora turnéavslutningsdagen kom och efter lite olika förseningar så var jag och Johan på plats på hotellet för att hämta crewet och köra dem till Klubben. Detta gick bra, snuskiga historier berättades i bilen, och Scoobie (QR´s typ road-tour-eller annat-manager) var världens trevligaste prick som undrade om jag och Johan kunde hjälpa till att rodda lite. Inga problem sade vi, och vips så har man både lyft in Scott Rockenfields trumset och dessutom stått bakom det på scenen! Hihi! Lite mer körhjälp och snart var det soundchecksdags igen. Soundchecket inleddes med att Geoff Tate och Michael Wilton körde lite ur My empty room (kinky!), men efter detta blev det The thin line och Operation: Mindcrime igen. Mycket trevligt ännu en gång. När dörrarna öppnades var det plötsligt JAG som stod och rev biljetterna på Niklas och Stefans förfrågan, så nu vet jag alltså efter alla dessa år ståendes utanför och tittandes in PRECIS vad som försiggår minuterna innan dörrarna öppnas. Kaos. Det enda ord som passar in.

Jag hörde förbandet Zan Clan men såg inte mycket av dem, Zinny Zan sjöng bra och bandet lät på det hela taget ok. Lite fel musik för att värma upp QR kan tyckas, men det bekom inte mig mer än vanligt iallafall. QR gick sedan på scenen till ett välfyllt Klubben, och det sista giget på Europaturnén blev även det längsta på Skandinavienturnén. Anybody listening? var borta, men två andra låtar hade lagts till: Right side of my mind (den bästa ifrån Q2K i mitt tycke) samt Desert dance ifrån Tribe (äntligen en till!). Spelningen var bra, Open och Desert dance var kvällens stora höjdpunkter enligt mig, men giget var ändå det minst bästa av de tre jag såg. Publiken i STH var inte lika intensiva som i Malmö eller lika uppskattande som i Göteborg.

Så rang tonerna i Take hold of the flame ut och detta konsertäventyret hade nått sitt slut. Jag och Johan stack hem till Sollentuna för att sova då jag skulle upp tidigt på morgonen för att köra till Karlskrona (jag kom dock inte så långt - bilen dog i Västervik. Men det är en helt annan och betydligt mer tragisk och framförallt dyr historia).

Skandinavienturnén med QR var en dröm jag länge haft, som nu äntligen gick i uppfyllelse. Det kanske är tur att bandet inte kom år 2000 (då de var på Europaturné minus Skandinavien), för det QR som var här 2004 slår den turnén på fingrarna med hästlängder, mycket tack vare Tribe, Mike Stone och en allmän nytändning tror jag. Nu fick jag äntligen möjlighet att se detta för mig MAGNIFIKA band igen, flera gånger på rad dessutom. Jag fick se soundcheck och uppleva saker som jag tidigare knappt vågat drömma om (när Mike Stone igenkännande kom fram och hälsade på MIG istället för tvärtom i STH då var det inte långt till Televinken i byxorna kan jag säga!!), jag fick se ett av mina favoritband göra tre olika gigs med olika förutsättningar, och de gjorde det magnifikt.

Mina varmaste tack till Johan Wall (nästa gång åker vi SAAB!), Niklas och Stefan på Scandinavian Entertainment samt till min gamla Opel Christine (tack för dessa åren och tack för att du orkade med hela QR-turnén, vi ses i bil-himlen).

Setlistor för Sverigekonserterna : Malmö 040707, Göteborg 040708, Stockholm 040710

Tribe
Sign Of The Times
Hit The Black
NM 156
Screaming In Digital
Open
Jet City Woman
The Thin Line
Right Side Of My Mind (endast Stockholm)
Desert Dance (endast Stockholm)
Empire
Anybody Listening? (endast Göteborg)
Operation: Mindcrime
Speak
The Needle Lies
Breaking The Silence
I Don't Believe In Love
Eyes Of A Stranger
Best I Can
Take Hold Of The Flame

Alex Bergdahl, Växjö 040720

 

 

Marillion - Köpenhamn, Amager Bio 040508

Marillion har så äntligen åter anlänt till våra breddgrader. Senast de
turnerade i skandinavien var 1994, efter det har det blivit två enskilda
spelningar häruppe (Göteborg 1998, Oslo 2000) men därefter har vi nordbor
fått ta oss till Tyskland eller England för att kunna se bandet. Konserten i
Köpenhamn i lördags visade dock att det var helt värt väntan. Efter
Marillions senaste tre skivor har jag sänkt kraven på mitt tidigare
favoritband ganska rejält, jag tycker inte att någon av Radiation, .com
eller Anoraknophobia når upp till något de gjort tidigare (även om alla
plattorna innehåller några riktiga kanonlåtar!), men med den nya plattan
Marbles visar de att de minsann inte tänker nöja sig med något mindre än en KANON-platta! Det var många år sedan jag blev så glad för en skiva av
Marillion!

Konserten inleds med HELA Marblesskivan. Mycket intressant val av bandet och ett artistiskt helt korrekt sådant. The invisible man som är första låten är bland det mörkaste bandet gjort, en fantastisk öppningslåt som sätter stämning för hela kvällen. Amager Bio i Köpenhamn är verkligen ett perfekt ställe för ett band som Marillion, inte för litet, inte för stort. Det finns en gigantisk videoskärm på vilken man visar bilder för att höja stämningen i hallen, men även direkt-live-bilder visas emellanåt (dock i suddig oklar bild, lite sådär mystiskt...).

Bandet avverkar som sagt hela Marbles där egentligen bara den rockiga men sega The Damage inte riktigt når upp till de andra låtarnas glans. Mellanspelen Marbles I, II, III och IV funkar ok, men jag hade nog inte trott att dessa skulle framföras live. Det är inga låtar per se, utan mer som lustiga kupletter mellan de andra låtarna. Favoriter i setet hittills är The invisible man, Don´t hurt yourself, Fantastic place samt den nya tidens Script for a jester´s tear : Neverland. Troligen en av bandets allra bästa låtar genom alla tider! Och de gör den så bra live så tårarna är aldrig långt borta!

Efter Marbles-setet säger Steve Hogarth att de tar en kort paus men lovar
att de kommer tillbaks efter fem minuter för att spela gamla låtar. Tacksamt
nog höll de tiden, redan efter fyra och en halv minut står Mark Kelly på
plats och startar samplingen till vad som blir This is the 21st century. Det
står nu helt klart för de allra flesta att Marillion 2004 inte tänker leva
på forna tillgångar såsom Misplaced childhood, Clutching at straws eller
Season´s end. Marillion ÄR ett annorlunda band idag än när de skivorna
spelades in, och avståndet mellan då och nu har vuxit sig enormt stort. Synd
tycker jag, jag är inte den som skriker Grendel så fort det blir tyst, jag
finner ingen anledning till det, men bandet borde ändå ta tillvara på sin
låtskatt.

Det märks i andra setet att en del människor faktiskt lämnar
konserten, troligen för att de inte är helt familjära med bandets senare
alster. Lite synd. Men tillbaks till konserten, efter 21st century kommer
kvällens enda bottennapp, Quartz ifrån Anoraknophobia. Jag har ända sedan Oslo 2000 tyckt det var en tråkig låt, och den var tyvärr inte bättre i
Köpenhamn. Konstigt att den överlevt i setet, en av hela TRE låtar ifrån
Anoraknophobia.Varför inte variera sig mer?

Jaja. Efter Quartz hörs det välbekanta dova introt ifrån Brave-skivan, varpå Bridge och Living with the big lie avverkas. Och herre jösses så bra det är!! Jag rös över hela kroppen!! The party följer, en bra version förutom den grisfulla dansk som stod några centimeter ifrån mig och som utmanades av sina polare att skråla så fort det blev det minsta tyst... Stanna hemma nästa gång! Vi som betalar pengar vill höra bandet, INTE fulla idioter! Between you and me avslutar det andra setet, och en liten känsla av "blev det inte mer" infinner sig. Jag hade läst setlistor ifrån tidigare gig på internet och hade förväntat mig åtminstone någon låt till innan eventuella extranummer.

Det första extranumret blev Estonia. Plötsligt var jag sådär överlycklig
igen, en riktig kanonversion endast störd av att Mark Kelly´s keyboard
började leva ett eget liv och använda ljud som ingen förväntade sig. Ganska
intressant, men det visar bara på att bandet är mänskligt och att det inte
är Britney Spears med helt förinspelad musik som står på scenen. Vi som
märkte det (vi var väl ungefär tre som hörde detta) skrattade MED bandet,
inte åt det. Nästa extranummer (som om det skulle behövas fler) blev The
uninvited guest. En klassiker men som med sitt poppiga sound tyvärr blev
lite av ett antiklimax efter den underbara Estonia. Den lät dock bra, som
sig bör. Sista låten för kvällen blev Cover my eyes (Pain & heaven), vilken
publiken sjöng för full hals. Inklusive den fulla dansken bredvid mig, men
här passade det iallafall in.

Marillion 2004 är således ett band att räkna med, jag insåg efter endast tre
låtar att jag blir tvungen att köra ner till Malmö och se sista
skandinaviengiget också. So be it. Vem är jag att neka när Hogarth skriker
"You get used to it!!"?


Setlist:
The Invisible Man
Marbles I
You're Gone
Angelina
Marbles II
Don't Hurt Yourself
Fantastic Place
Marbles III
The Damage
Marbles IV
Neverland
-paus 5 minuter-
This is the 21st Century
Quartz
Bridge
Living with the Big Lie
The Party
Between You and Me
Estonia
Uninvited Guest
Cover My Eyes

/Alex Bergdahl, Växjö 040510

 

 

Trettioåriga Kriget - Stockholm, Nalen (Alcazar) 040501

När jag kom hem ifrån en utlandsresa i januari såg jag något skumt i
skivbackarna hos den lokala månglaren, Trettioåriga Kriget, mitt största
svenska favoritband någonsin, hade spelat in och släppt en NY skiva! Elden
av år hette den, jag blev lyrisk och sprang hem fortare än kungen kan köra
bil för att lyssna. Faran med nya plattor av gamla band är ofta
förväntningarna innan, men då jag alldeles nyss fick veta att den fanns så
hade jag inte hunnit fundera. Och visst var den precis lika bra som jag
ville!! En ny klassiker i tiden! När jag sedan fick reda på att bandet
dessutom hade för avsikt att genomföra några spelningar under året stod det klart att 2004 skulle komma att bli ett mycket intressant år.

Den första av årets spelningar ägde rum den 1/5 på Nalens minsta scen,
Alcazar i Stockholm, och detta var gruppens fjärde spelning tillsammans
sammanlagt sedan de lade av 1982 (av de tre tidigare spelades två 1996 och den tredje i höstas på Silja Line).

Jag anlände tillsammans med flickvännen
och några vänner för att beskåda det som för mig var årtusendets största
konserthändelse. Scenen var väldigt liten, och endast några centimeter hög.
Det gällde därför att placera sig längst fram, annars hade det blivit svårt
att se något.

Bandet gick hårt igång med Lång Historia, en låt som man spelade redan 1996 och som tidigare varit outgiven, men som nu återfinns på Elden av år. Bandet lät snorbra, det märktes knappt att de var väldigt nervösa då spelglädjen och framförallt musikaliteten gick fram direkt. I introt till Mina löjen fick vi ett bra bevis på att bandet inte tänkte nöja sig med något mindre än perfekt spelande. Det var så tight så man blev mörkrädd!

Flera klassiker avverkades, och under Andra sidan var det lätt att blundande drömma sig bort till en annan tid, en annan plats. Den lät så fantastiskt bra med Mats Lindberg på klaviatur läggandes de vackraste av ljudmattor. Sångaren Robert Zima hade problem med några texter, men för den oinitierade (läs: bl.a. min flickvän) så märktes detta inte alls. Det var väl endast såna som jag som höll reda på det kan jag tro...

Efter Andra sidan följde två nya låtar. Ljuset och Möte, två stora låtar som såklart stärktes av Olle Thörnvalls helt magnifika texter! Sällan har jag läst/hört något som så enkelt fångar den sociala vardagen, han har verkligen sinne för texter den mannen!

Flera äldre låtar följde, en intressant grej att påpeka är att även om
Robert Zima hoppade av 1980 och således inte medverkade på Krigets sista skiva 1981, så både spelade och sjöng han med i de låtar som framfördes ifrån denna platta/tid (Om kriget kommer, Som förut). Jäkligt coolt att höra må jag säga. Det ordinarie setet avslutades såklart med En kväll hos X, låten som jag anser i en rättvis värld skulle vara den största svenska hiten någonsin (istället för Sommartider...).

Bandet ropades in igen och ett
bassolo av Stefan Fredin med Dag Lundquist på trumkomp fick inleda
extranumren, och Dag på trummor skojar man verkligen inte bort,  hans
svettigt intensiva trumspel var drivande hela spelningen igenom. Sedan
följde min favorit för kvällen, en helt otrolig version av Ur djupen. Här
visade hela bandet var skåpet skulle stå, vilken färg det skulle ha och hur
det skulle inredas! Herrejösses, om jag bara hade fått ta en av tonerna som
Robert Zima sjunger eller Christer Åkerberg spelar så hade jag varit lycklig i resten av mitt liv.

Konserten avslutades med den tämligen intensiva Dagspress ifrån Hej på
er-skivan, och 110 minuter hade avverkats utan att det känts som mer än en kvart. Nu är det bara att vänta till augusti och Slottsskogen så man får
uppleva detta igen! Och det skall väl gå ganska fort...


Setlist :
Lång historia
Mina löjen
Om kriget kommer
Metamorfoser
Andra sidan
Ljuset
Möte
Moln på marken
Fjärilsattityder
Som förut
Krigssång
Gnistor
Kaledoniska orogenesen
En kväll hos X
Bassolo
Ur djupen
Dagspress

Alex Bergdahl, Växjö