Som titeln förtäljer är detta andra delen i serien ”Emotional Creatures” med en handling som kretsar kring Thorne`s egna reflektioner och människans känslomässiga aspekter. Med sig har han fått en gedigen line- up som Tony Levin, Nick D`virgilio, Geoff Downes, Garvin Harrison, Pete Trewavas John Mitchell och Martin Orford.

Steve Thorne är annars själv mannen som komponerat och arrangerat alla spår på skivan, även sång och en hel del gitarr samt keyboard är adresserat herr Thorne.

Musiken kretsar kring den klassiska symfoniska stilen vilken ofta jämförs med grupper som tidiga Genesis och Pink Floyd. Spåret med en stor dos Pink Floyd vibbar är ”Wayward” vilken har PF`s så typiska ”slow” tempo och gitarrer plus mängder av ljudinslag från diverse vardagliga ting. Andra musikaliska liknelser vilka kan härledas på plattan är Marillion, Tony Carey och en del Steve Wilson som i den sköna ” The White Dove Song” där vi även hör en del spår från Beatles eran.

Får erkänna att plattan inledningsvis kändes som en rätt så ordinär symfoniskt album med tanke på den namnkunniga laguppställningen. Mr Thorne har om sanningen skall fram heller inte en av de starkaste vokala resurserna. Många skivor växer med antalet lyssningar, en del fastnar då med besked och får favoritstämpeln på sig även om det begynnande intrycket varit rätt så svalt. Här är ett album som räknas in i denna kategori. En rätt lågmäld och atmosfärisk platta men ändå full med ambitiösa och detaljrika kompositioner.

Sann symfonisk rock producerat i detta decenniet är heller inget som vi är direkt bortskämda att få serverat. Här kommer i alla fall en som når en bra bit upp på skalan.

8/10

http://www.myspace.com/stevethorne

Conny Myrberg