Här kommer en liten pärla fylld av musikantskap, känsla och sväng.  School of the arts är ett jazz-fusionprojekt med keyboardisten T Lavitz (Dixie dregs, Jazz is dead) som hjärna och motor. Han har samlat ett makalöst gäng bestående av trummisen Dave Weckl (Chick Corea) bassisten John Patitucci (Corea, Herbie Hancock, Wayne Shorter), gittaristen Frank Gambale (Corea, Vital Information), Jerry Goodman från Mahavishnu Orchestra, Dixie Dregs på elfiol, och, kanske den mest namnkunnige i artrockkretsar, Steve Morse på gitarr. Skivan har släppts på Magnatude records som är ett syskonbolag till Magna Carta.

Naturligtvis är det inte prog vi pratar om här – men förvånansvärd fräsch och välspelad jazz-rock.

För en gammal allätare som jag – uppfödd på en blandning av jazzrock med Chicago, Blood,Sweat and Tears, Mahavisnu orchestra och  Return to forever och sjuttitalsprog med Genesis, Caravan, Camel, Yes, Focus och Jethro Tull i spetsen så kommer SOTA:s album som en skänk från ovan.

De tydligaste influenserna är givetvis Dixie Dregs och Chick Coreas elektric band (Jo det stavas så), men när Dregs tenderar att ibland jönsa till det och traditionell fusion fastnar I grooves, så finns hos SOTA intrikata slingor och teman parat med ett självklart sväng som är såväl luftigt som kraftfullt.  Jag önskar att fler progressiva band lyfte in jazzens lätthet och rytmiska sväng i sina komplexa kompositioner på det sätt som Happy the man, Caravan, Focus och Soft Machine gjorde på sjuttiotalet.  (En fantastisk liten godbit där art-rock och jazz samsas släpptes 2007 – Oblivion Sun)

Hjärnan bakom SOTA är som nämnts T. Lavitz som har fyra decennier bakom sig I musikbranschen och spelat bl a med Widespread Panic, Bill Bruford, Billy Cobham, Nils Lofgren, Pat Benatar, Jefferson Starship och Mother’s Finest . Här spelar han akustiskt piano och har komponerat de flesta spåren på skivan. Både Steve Morse och Frank Gambale håller sig till den akustiska gitarren skivan igenom, medan Patitucci växlar mellan ståbas och elbas. Hans basspel på tredje spåret ”On fire” är ett häpnadsväckande exempel på hur virtuositet och groove kan gå hand i hand. Dave Weckl´s trumspel är extraordinärt som vanligt. Jag rekommenderar dig som tror att Neil Pert och Mike Portnoy är världens bästa trummisar att ge Weckl ett öra.

Såväl Morse som Gambale briljerar på sina akustiska gitarrer. Morse glimrande solo i ”Portrait” måste vara bland det vassaste han gjort.  Ofta får vi melodislingor där pianot och Jerry Goodmans elfiol tillsammans med gitarren väver sig samman i blixtsnabba löpningar mellan de mer lössläppta solo-partierna.  Du som kanske förknippar jazzen med be-bopens oändliga solon behöver inte oroa dig - SOTA:s musik är strikt välorganiserad och solopartierna föredömligt korta.

Inspelningen håller toppklass och ljudbilden är krispigt klar och luftig. Kombinationen av akustiska instrument och en underbyggnad av kraftfull och dynamisk rytmsektion gör albumet tungsvängande och luftigt på samma gång.   Albumet innehåller 11 spår och inget är överflödigt. Variationsrikedomen, låtmaterialet, energin och spelglädjen genomsyrar SOTA:s musik och lyfter dem över de flesta ”superkonstellationer” som regelbundet dyker upp såväl inom artrocken som jazzrocken.  Gå gärna in på www.magnacarta.net/releases/sota.html  eller bandets sida på Myspace och provlyssna.  Oavsett var dina musikaliska preferenser ligger så tror jag du kommer att bli positivt överraskad!

MySpace

9/10