|
Tidigt 1990 hittade undertecknad av
en slump King´s X två första plattor i en secondhandaffär, och
gjorde ett ”vågat” impulsköp då plattorna endast kostade 10
kronor styck. Snacka om att ha gjort ett kanonfynd, då bägge
alstren genast satte sig i den musikaliska själen och därmed
gjorde King´s X till ett av de absoluta favoritbanden för lång
tid framåt. Det som omedelbart tilltalade mitt musikaliska sinne
var bandmedlemmarnas sinne för att skriva musikaliskt enkla och nästan
lite naiva låtstrukturer. Låtar som i grunden var ganska så
enkla, men som med snyggt producerade arrangemang och skickliga
instrumentellt intrikata detaljer. Killarna hade dessutom en stor
känsla för att skriva omväxlande och nyskapande sång/körarrangemang,
vilket gjorde att bandet i mina öron höjde sig milsvitt över de
flesta samtida band. De två första officiella King´s
X-plattorna ”Out of the
silent planet” och ”Gretchen
goes to Nebraska” håller idag fortfarande lika bra och följdes
under de kommande åren av en rad fantastiska plattor: ”Faith
Hope Love”, King´s X och
fick sin musikaliskt succéartade kulmen i samband med det Brendan
O´Brien-producerade mästerverket ”Dogman”.
Sistnämnda platta hade alla ovanstående kriterier representerade
men band/producent hade tillfört en tyngd som hade tillkommit via
grungens utbredning. För undertecknad, och för många andra är ”Dogman”
en milstolpe som sedan den släpptes har agerat som värdemätare
på vad riktigt bra musik går ut på.
De följande albumen ”Ear
candy” och ”Tapehead”
hade av förklarliga skäl svårt att mäta sig med föregångarens
mästerliga låtskatt, men var ändå enligt min bok, fullt jämförbara
med de första fem alstren.
Skapandemässigt måste Doug Pinnick
och Ty Tabor ha varit något av arbetsnarkomaner under denna
period och har så förblivit, då dessa båda herrar, sedan dess
har pressat ur sig massor av musik i mer eller mindre lyckad form.
Doug eller Dug som han numera kallar
sig släppte först två plattor under namnet Poundhound, ”Massive
grooves”, ”Pineappleskunk” och sedan ett album under
eget namn ”Emotional
animal”, och släpper i dagarna sitt rykande färska ”Sum
strung up”. Han har också, tillsammans med Bruce Franklin
från Trouble utgett ett album under namnet Supershine, samt en
platta under namnet The Mob, tillsammans med Reb Beach och Kelly
Keaggy.
Ty Tabor har under samma tidsperiod varit än mer produktiv
då han släppt cd:na: ”Naomi´s
solar pumpkin”, ”Moonflower lane”, ”Safety” och
senast ”Rock garden”. Dessutom har han medverkat och varit drivande i
gruppkonstellationer som Platypus, ”When
pus comes to shove”,
”Ice cycles”, Jughead, ”Jughead”
och Jelly Jam, ”Jelly
Jam”, ”Jelly Jam 2” plus att han tillsammans med Wally
Farkas har ett elektroniskt projektband kallat Xenuphobe
som
hittills har utmynnat i 2 alster.
Jerry
Gaskill har däremot under åren ”bara” släppt en soloplatta,
”Come somewhere”,
men är även den värd att ”sätta öronen i”.
Tabor
och Pinnick har dessutom, under åren medverkat som gästmusiker/sångare
på massor av andra artisters album, och detta digra arbetsschema
satte så småningom sina spår genom att kreativiteten började
sina och man presterade som musiker/kompositör tillslut bara
kvantitet istället för kvalitet. Sålunda är de två följande
släppen ”Please come home…. Mr. Bulbous” och ”Manic moonlight” det svagaste som bandet presterat ända sedan
starten och jag tror att många fans nästan gav upp hoppet om att
återigen få höra bandet i högform.
Genom
2003 års ”Black like Sunday”, som bestod av gamla outgivna spår från
tidsperioden för de första två albumen samt från tiden då man
gick under namnen The Edge och Sneak Preview, gjorde man en rejäl
uppryckning och man kunde som lyssnare börja ana att bandet inte
var kreativt heldött, även om det handlade om gammalt material.
På 2004 års live ”Live
all over the place” hoppades nog alla på att få ett värdigt
livedokument, men lurades på konfekten av ett uruselt ljud och en
produktion som lämnade mycket övrigt att önska.
När
så ”Ogre tones” släpptes
2005 var vitaliteten och lekfullheten tillbaka och detta tror jag
var en reaktion på att bandmedlemmarna mer ägnat sig åt bandet
istället för att svämma ut i kreativa utflykter utanför
bandets egna ramar. Äntligen hade King´s X återfått
livsgnistan och levererade ett verk som kvalitetsmässigt mycket väl
svarade upp mot mina och övriga världens fans/kritikers förväntningar.
Nu
har vi 2008 och nya verket ”XV”,
som det heter är bandets femtonde, medräknat den självbetitlade
debuten under namnet Sneak Preview samt ”
Best
of King's X”
från 1997.
Hur
låter då King´s X anno 2008 och har man kvalitetsmässigt
lyckats prestera något som tillnärmelsevis går att jämföra
med de klassiska albumen från 80/90-talet?? Svar Ja!!
Herrar
Tabor, Pinnick och Gaskill har följt samma formel som på den
omedelbara föregångaren ”Ogre tones” och levererar här en härlig
samling låtar av varierade låtkaraktär, intensitet och känsla.
Inledande
”Pray” är en framtida klassiker och kommande
livefavorit med ett mycket tungt gitarr/basriff som återkommer låten
igenom. Sällan har jag blivit så glad av att få höra ett förstaspår
som denna gång. Denna låt sätter sig i hjärnbarken direkt och
sitter stenhårt fast därefter. Pinnicks basspel är nog bland
det tyngsta jag hört sedan ”Dogman”. Dug sjunger med
stor inlevelse och kören skanderar intensivt: – Pray for me i
refrängen med stor övertygelse. Rena King´s X -väckelsemötet!!
”Blue” är lugnare och mer tillbakalutad med ett lite
”enformigt” versavsnitt, men som i refrängen ger klassiska
retrovibbar. Pinnick har återigen hand om det vokala huvudrodret
och pratsjunger på ett sätt som bara han kan, och levererar
emellanåt vokala utsvävningar som ger låten typisk King´s X
karaktär. I grunden en mycket enkel låt men som på samma gång
är intrikat och tekniskt innehållsrik.
På
”Repeating myself” presenterar sig Ty Tabor vokalt för
första gången, och här handlar det verkligen om ett repetativt
lugnt och känsligt gitarr-riff som ligger och mal runt i nästan
som en loop, och inramas av Tabors känsliga röst. Gitarrlager läggs
på undan för undan och gör låten mot slutet till en orgie i
snyggt, känsligt gitarrspel. Ett av plattans absoluta toppspår då
det bryter av med lite annorlunda harmonier.
Ett
av King´s X största signum är annars enkelheten i produktionen
och många gånger en ganska så rå och enkel ljudbild. Gaskills
trummor låter ibland verkligen basic, men det blir aldrig simpelt
utan bara snyggt och lagom. Många gånger handlar det musikaliskt
bara om sång, bas, gitarr, trummor och något enstaka gitarrpålägg,
men ibland frångår man formeln och när man gör det på detta sätt
är det kanon.
På
”Rocket ship” är vi tillbaka igen i de stökigare
regionerna med Pinnick vid sångmicken. Verspartiet är rejält
tungt och stökigt men blir ”rakare” i refrängen och är en
ganska så typisk Dug Pinnick låt. ”Julie” är däremot
en typisk Ty Tabor låt där harmonier och känsla går före sväng
och groove och hade jag inte vetat att det handlade om en King´s
X låt skulle jag nog lurats att tro att Tom Petty hittat in i
bandet, för Petty-känslan är omisskännlig med akustiska
gitarrer, släpig sång och andra inslag, men så tar refrängen
över och man känner igen stuket. Lite annorlunda instrumental
avslutning med ordlös sång och snyggt gitarrspel.
”Alright”
är
en uptempo-låt med klassiskt Kings´s X groove, där man mixar
ett kraftfullt versparti där Pinnick sjunger solo, för att sedan
i refrängen klämma i allihop, vilket ger ett ordentligt sväng.
Skulle mycket väl kunna ha varit hämtad ifrån ”Dogman”
tiden med sin kraftfulla attityd och medryckande refräng.
”Broke”
är bandet i högform, med en mycket enkel inledning med gitarr
och trummor, och som sedan byggs upp allteftersom och ger
lyssnaren fler och fler musikaliska upplevelser. Innehåller en
medryckande na-na-na refräng som bryter av det mot slutet tunga
soundet. Pinnick står åter för solosången, men herrar Tabor
och Gaskill ligger i bakgrunden och småsjunger på ett snyggt sätt.
Lite annorlunda låt för att komma från bandet, men platsar mer
än väl på plattan.
På ”I
just wanna live” har återigen Ty Tabor hittat tillbaka till
sångmicken, och här bjuds lyssnaren åter på en typisk Tabor-låt
med snygga gitarrharmonier, tungt malande bas, ganska enkelt
trumspel, men sångharmonier av Beatleskaraktär. Det är just
denna typ av King´s X låt som gör att man får en otroligt bra
mix mellan de stökigare Pinnick-baserade låtarna och de
musikaliskt harmoniskimrande Tabor-spåren.
”Move”
startar med ett tungt basriff och sökande gitarrlir innan Pinnick
kommer in med sången. I refrängen bränner det till ordentligt
med kraftfulla gitarrpartier och medryckande refräng. ”I
don´t know” är en lugnare Tabor-signerad låt där hans
rena gitarrspel står i centrum, och som i mitten har ett skönt
instrumentalt gitarrparti och som sedan avslutas på ett något
kraftfullare sätt. Hör till ett av plattans svagare spår då
den emellanåt känns något uddlös och oinspirerad, men fyller
ändå sin plats då den bitvis är riktigt bra. ”Stuck”
är en tung men melodisk låt där Pinnick sjunger med stor
inlevelse. Bandet pendlar mellan lugnt harmoniskt och snyggt, för
att i nästa stund kräma i ordentligt. Snygga sångharmonier i
refrängerna lyfter låten ytterligare ett snäpp.
På avslutade ”Go
tell somebody” är det tungt och intrikat som gäller.
Malande bas, grooviga trummor och gitarr-riffande i massor.
Pinnick är i högform och ger verkligen allt sångmässigt. En värdig
avslutning på en för övrigt mycket bra platta. På special
edition versionen ingår två bonuslåtar där den första ”Love
and rockets (hell´s screaming)” är en suggestiv malande
historia där Pinnick pratsjunger i verserna i en ganska så
groovemättad låt. I refrängerna blir det melodiöst och snyggt
i stämsång. ”No lie”
får närmast betecknas som blues i ganska långsamt tempo och är
så där ”lagom tjatig” som vissa blueslåtar har en tendens
att bli. Hör definitivt till ett av plattans svagaste spår och låter
nästan som om det är något som bandet har jammat ihop i
studion. Låten som helhet andas bonusspår lång väg men har ändå
ett lite kul annorlunda gitarrsoloparti där Tabor får leka lite
med gitarr och något som låter som gitarrsynth.
Det som gör King´s X till ett så
unikt band, tror jag handlar om just det som jag nämnde i
inledningen: Enkelheten i låtstruktur, skickligt
instrumenthantverk med små intrikata musikaliska detaljer, snygg
och tydlig produktion och sånginsatser som går långt över
genomsnittet. Många anser att i dagens rockvärld finns få band
som kan mäta sig med King´s X, bortsett från Rush, att som en
trio kunna komponera och framföra sin musik.
”XV”
är en mycket värdig uppföljare till ”Ogre
tones” och har även liksom föregångaren producerats av
den legendariske ljudteknikern Michael Wagener (Ozzy Osborne,
Alice Cooper, Dokken mfl). Bandet har denna gång kommit väl förberedda
till studion med de flesta låtar färdigskrivna och arrangerade
redan i förväg, vilket sällan har varit fallet tidigare, och
detta bidrar till att slutprodukten känns mycket genomarbetad,
och kontrasterna mellan det typiska Pinnick-stöket och
Tabor-harmonierna bidrar som vanligt till att ge plattan en stor
variationsrikedom som höjer slutbetyget till en mycket hög nivå.
Materialet som helhet känns mycket starkt och har inga direkta
bottennapp, bortsett från avslutande bonusspåret, men har däremot
ett par riktigt bra spår som kommer att sätta sig rejält i
undertecknads King´s X ”All time favorites”, nämligen ”Pray”,
”Repeating myself”, ”Alright”, ”Stuck” och ”Go tell somebody”.
Avslutningsvis
kan jag bara erkänna för mig själv att: King´s X är tillbaka
på allvar med en platta som inte riktigt når upp till ”Dogmans”
skyhöga kvaliteter, men som ändå, mer än väl matchar övrig
backkatalog.
www.kingsxrocks.com
www.myspace.com/kingsx
8/10
Staffan
Vässmar
Official King´s X
Discography:
·Sneak Preview (1983 Recorded under the band name Sneak Preview)
·Out of the Silent Planet (March 23, 1988)
·Gretchen Goes to Nebraska (June 27, 1989)
·Faith Hope Love (October 23, 1990)
·King's X (March 10, 1992)
·Dogman (January 18, 1994)
·Ear Candy (May 20, 1996)
·Best of King's X (November 11, 1997)
·Tape Head (October 20, 1998)
·Please Come Home... Mr. Bulbous (May 23, 2000)
·Manic Moonlight (September 25, 2001)
·Black Like Sunday (May 20, 2003)
·Live All Over The Place (November 2, 2004)
·Ogre Tones (September 27, 2005)
·XV (May 19, 2008)
Molken Music Label Releases:
·Dogman Demos (2005)
·Rehearsal CD Vol. 1 (2005)
.Live & Live Some More (2007)
www.kingsxrocks.com
www.myspace.com/kingsx
www.tytabor.net
www.myspace.com/tytabor
www.dugpinnick.com
www.myspace.com/dugpinnickpoundhound
www.jerrygaskill.com
|
