|
Kapten Spock kommer hem från
sitt arbete på utbildningsinstitutet och är trött. Ett litet
paket i brevlådan piggar upp honom avsevärt, då han förstår
att det intergalaktiska postverket förmedlat en ny cd-skiva.
Omslaget lovar gott; en kärnbestyckad svävare, modell X-15, sprängs
dramatiskt i luften och på baksidan anar man profilen av en den
vise Obi C. Westholm, känd från de hårdföra svenska akterna
Carptree och Crux. Ordförande Westholm har dessutom lyckats få
in grabbar med Candelmass, Therion, och Frost i sitt CV i
styrelsen för Jupitersällskapet, så här lär det nog bli åka
av. Galaxer i mina braxer, tänker Kapten Spock och sätter den
silverglänsande plastskivan under sin musiklaser.
”The pilot” öppnar resan med
mäktiga syntar och kosmiska vibrationer, och skapar bilden av en
uppgående sol över ett kargt rymdlandskap. Militäriska trummor
träder in och dramatiken ökar. På sång kommer Nils Erikson in
och hans dramatiska röst, som påminner om såväl David Bowies
som Ola Salos, passar bra i sammanhanget. Med lite robotröster
och rymdljud som extra garnering lyckas ordförande Westholm göra
bra science fictionunderhållning utan bilder. (Erikson är en
gammal bekantskap, upptäcker Kapten Spock och plockar fram hans
fina cd ”Spår” från 1996 och nynnar med på ”Min bror och
jag”…Nananana…Det var tider det. Innan de intergalaktiska
krigen..)
Dramatiken tilltar på ”Bigmarch explorer” med Öivin Tronstad på
leadsång. Det vibrerar i luften och jag anar att det är Kapten
Ayreon som går runt och visslar på grannplaneten och gillar det
han hör. Mycket av allt är produktionens motto. Lager på lager
med röster och syntar och någonstans i bakgrunden rytmfarkosten
som driver på. När tredjespåret ”Cold rigid and remote” släpper
fram en flygel inledningsvis får sinnet en stunds ro, men snart
tar rymddramatiken vid, med Mats Léven bakom sångmiken. Det är
stora gester och Lévens lite väl gnälliga stämma som berättare
Precis som Kapten Ayreon på grannplaneten lejer ordförande Westholm
in olika sångare på olika spår. På ”Abduction” är det
dags för Ola Backman att komma ut ur tryckkammaren för några
verser, även om det låter som han återvänder dit under låtens
andra hälft.
Skivans längsta låt, dock ej mätt i ljusår, ”The enemy” ger oss
lite hederliga, huggande metallgitarrer och Nils på sång igen.
Bra, för jag tycker kadett Erikson har en lagom avvägning mellan
dramatik och personlighet men överstyr inte och försöker leka
Wagner i rockrymden.
”The enemy” tar ut hela registret och skapar mot slutet en illusion
av en gigantisk rymdsvävare som sakta glider bort, understödd av
änglars sång. Riktigt mäktigt. På efterföljande ”Solitude
unites us” är sångmelodin betydligt rakare och här passar
sergeant Lévens röst bättre. På skivans näst sista spår,
”8911”, mörknar dramat ytterligare och i avslutande
”Presumed dying” får våra hjältar definitivt på nöten när
rymdimperiet slår tillbaka och den exploderande svävaren på
omslaget får sin förklaring.
Kapten Spock tar av sig hörlurarna och funderar. Är det måntro någon
filosofisk symbolik i denna rymdberättelse, eller är det helt
enkelt lite bombastisk science – fiction underhållning? Ibland
kan alltför pretentiösa och storvulna epos ta sig själva på för
stort allvar och ordspråket ”tomma tunnor bullrar mest”
ligger nära till hands. Jag tvivlar inte på Carl Westholms
ambitioner – gå gärna in på www.jupitersociety.se
och låt er imponeras av storyn och presentationen av Jupitersällskapet.
Samtidigt har jag svårt att ta pretentionerna på riktigt allvar
och i mina öron är det en lite väl melodramatisk rymdopera –
givetvis fullspäckad med duktiga insatser av alla inblandade. Jag
blir ändå övermätt och mentalt trött av alla mäktiga
elektroniska mattor, operaliknande melodier, robotröster, blippar
och bloppar och saknar något naket, äkta och nära. Men är du såld
på pompsymfonier á lá Ayreon, Stream of Passion eller Kamelot så
är Jupiter Society ett säkert kort. Kapten Spock behöver dock
vila upp sig med något gammalt från den analoga tidsåldern.
www.myspace.com/jupitersociety
Betyg 6/10
Hans-Åke Höber
|
