|
It
Bites grundades 1982 fast debuten ”The Big Lad In The Windmill”
når inte skivdiskarna förrän 1986, singelsläppet "Calling
All The Heroes" från den
samma får också vissa framgångar på hitlistorna med sin
mera poprock sida. It Bites gjorde bara tre studioplattor innan
splittringen men satte ändå djupa spår i den neuprogressiva och
symfoniska världskartan. 1990 lämnade frontmannen och vokalisten
Francis Dunnery bandet för att 13 år senare återförenas för
ett akustiskt framträdande på ett ” club Convention” i
London. Gruppen började så smått skriva låtar men Francis
solokarriär tog för mycket tid i anspråk för att en återförening
skulle kunna ske. Efter It Bites medlemmarna Bob Dalton och John
Becks samarbetat med John Mitchell (Arena, Frost mm.) i projektet
KINO kom åter tankarna med ett ytterligare skivsläpp i åtanke.
2006 turnerade det återförenade bandet nu med John Mitchell i
Francis Dunnery mantel och året därpå släpps liveskivan
”When The Lights Go Down”.
Här
presenteras nu första studiosläppet på 20 år om än med vissa
svårigheter. Basisten Dick Nolan visade allt annat än
arrangemang och inspelningen fick avslutas med en sk.
”Genesis” där de nu bara var tre. Inför kommande gig
inhystes Lee Pomeroy som basist och även fullvärdig bandmedlem.
Nu till fjärde släppet
och förhoppningsvis en ny era i IT BITES historia. Musiken är
fortfarande en blandning av det progressiva och det mera
popinriktade. Plattan är fylld av diverse svårare passager men
ändå en lättlyssnad sådan. Här blandas det med en del tyngre
och något mörkare alster men framförallt ges ett album med
positiva känslor vilket känns som It Bites adelsmärke.
Inledande ”Oh My God” är ett typiskt glädjespridande sådant
där det positiva bara sprudlar ut i högtalarna. Poprock kontra
progressiva symfoniska tongångar i det positivas tecknen är låten
”Great Disasters” också ett utmärkt exempel på.
En
av mina absoluta favoriter inom gitarrspel är John Mitchell som
varit med i mängder av konstellationer som Arena, Frost, Kino
samt flertalet högklassiska band.
En vokalist av rang är han kanske inte men nog fixar han
att framföra och anta manteln efter Francis Dunnery med betyget väl
godkänt.
Till
de mer tyngre spåren är den avslutande ”This Is England” ett
bra exempel på där en hel del Pink Floyd och deras komplexa
ljudbild hägrar. Queen och deras stämsång är också ett inslag
som slår en vid diverse tillfällen.
Sammanfattningsvis
känns detta som ett skivsläpp vilket bör passa en större massa
där den mer inbitne progressiva lyssnaren samt förespråkaren av
det mer melodiska får sitt lystmäte tillgodosett. I vilket fall
så är jag glad att ännu ett album i ”It Bites” namn skådat
dagens ljus. Influenserna från konstellationerna
”Frost” och ”Kino”
känns kanske igen men det positiva med
”It Bites” är dock unikt.
http://www.itbites.com/
http://www.myspace.com/itbites
8/10
Conny
Myrberg
|
