|
Norska
gruppen Gazpacho från Oslo bildades 1996 och består av
Jan-Henrik Ohme (sång), Jon-Arne Vilbo (gitarr), Thomas Andersen
(keyboards), Mikael Krømer (violin), Robert Risenberg (trummor)
och Kristian Torp (bas). Bandet kan beskrivas som ett s k
neoprog-band med uppenbara influenser från Marillion och andra
liknande band (namnet Gazpacho är sannolikt taget från en
Marillion-låt). På sistone har också banden stärkts med
Marillion och Gazpacho har förekommit som förband i samband med
Marillion-gigs.
CDn
”Night” kom för snart två år sedan men förtjänar
verkligen att uppmärksammas. Skivan innehåller fem spår men
egentligen hänger alla låtarna ihop och kan spelas som en enda
enhet. Ett genomgående tema slås an redan i inledningslåten
”Dream of Stone” som i mitt tycke är den klart bästa låten
(17 minuter lång!). Takten slås nämligen an av ett rytmiskt
upprepande av en distorderad gitarrton (tror jag i alla fall) som
återkommer även i de andra låtarna till och från. Lite trist
kanske att vara den gitarrist som skall spela detta live(!). Men
kanske är det programmerat på något sätt. I vilket fall, det
ger en behaglig lunk till hela anrättningen och successivt byggs
stämningen upp med keyboards, trummor och bas. När sen sångaren
Jan-Henrik Ohme börjar sjunga undrar man om man hör fel. Eller,
är det inte Steve Hogart själv som sjunger? Otroligt likt. Man
inser att Gazpacho verkligen började som ett Marillion tribute
band. Soundet och känslan är verkligen densamma. Redan vid första
låten är man fast och det går inte att sluta lyssna.
Som sagt,
inledningsspåret tycker jag är bäst men även de andra delarna
är mycket hörvärda. Ibland bryter man av med mer annorlunda
toner. Exempelvis finns ett parti med Hardangerfela och flöjt som
påminner om det norska ursprunget. Jag är svag för
Hardangerfelan och det här låter fint. Spår 3 ”Upside down”
sitter också verkligen bra med ett fint samspel mellan sångaren
och övriga musiker. Fjärde låten ”Valerie’s friend” börjar
i en balladliknande stil men drar på ordentligt på slutet med en
tung refräng med massivt stöd av keyboards, tunga gitarrer och
trummor. CDn avslutas sen med ytterligare ett långt stycke
(”Massive illusion”, 13 minuter) där det inledande
gitarrsekvensen återigen får en framträdande roll. En hel del
partier med fint orgelkomp och sång följer på och i mitten blir
det helmysigt med allsång och handklapp(!). Men det svänger bra.
Sen avslutas det hela med klassisk musik, cello och piano. Stämningsfullt.
En ypperlig
platta som visar att Gazpacho verkligen spelar i samma division
som Marillion. Om jag inte visste att bandet hette Gazpacho skulle
jag faktiskt utan vidare trott att det här var en ny
Marillion-platta. Betyget blir högt – 8 av 10 – men kunde ha
blivit ännu högre om det inte ibland hade låtit så förtvivlat
likt bandets förebilder Marillion. Nu kan man inte riktigt undgå
att tänka på vad som verkligen är unikt för Gazpacho och vad
som bara är efterapningar. Men inför framtiden kan vi nog hoppas
på en liknande utveckling som till exempel följde för bandet
RPWL som gick från Pink Floyd kopior till något eget och unikt.
Jag hoppas på det. I vilket fall som helst, det här är en måste-CD
för alla (post-Fish) Marillion fans. Ni kommer inte att bli
besvikna. Nu ser vi fram emot nästa skivsläpp som lär ske tämligen
snart.
www.myspace.com/gazpachomusic
8/10
Karl-Göran
Karlsson
|
