|
|
Ett
spännande paket från Moonjune records damp ner i brevlådan för
några veckor sedan och med det ett par riktigt spännande nya
skivor. Moonjune är både skiv- och produktionsbolag, med säte i
NY. Namnet är hämtat från Soft Machine-trummisen Robert Wyatt:s
skiva ”The moon in june” och ger en fingervisning om bolagets
musikaliska preferenser. Det handlar om äventyrlig,
gränsöverskridande musik med huvudfåran i något som skulle kunna
benämnas progressiv jazz-rock.
Italienska
D.F.A:s fjärde album, ”4th”, är paketets verkliga godbit.
Bandet, som är en ny upplevelse för mig, har verkat sedan mitten
av 90-talet och har tydligen fått utmärkta recensioner för sina
tidigare alster. Musiken är till största delen instrumentell,
med två vokala spår mot slutet av skivan. Musiken är genuint
progressiv och har mycket av ”Canterbury-känsla” över sig.
Virvlande keyboards, läckra solopassager, drivande, svängig
rytmsektion. Då och då dyker atmosfäriska stycken upp och lättar
trycket, akustiskt med flöjt, stråkar smygande trummor och
snygga melodier. Keyboardisten
Alberto Bonomi, gitarristen
Silvio Minella, trummisen
Alberto De Grandis, och bassisten
Luca Baldassari smälter samman i ett musikaliskt
uttryck fullt med infall som gör att det känns spännande och
fräscht samtidigt som de aldrig offrar sammanhanget och svänget
i låtarna. Dom kastar sig ut i långa, intrikata, välregisserade
kompositioner, som inledande "Baltasaurus”, som bjuder på ett
flöde av teman och figurer, några unisona takter och så en
soloutflykt här och där och ändå känns det sammanhållet och
konsekvent. Den nästan 19 minuter långa ”Mosoq runa” målar med
hela paletten, från det stilla pianot som inleder, till
jazz-fusion med osedvanligt sväng och ett makalöst gitarrspel av
Minella. När så körtrion Andhira i avslutande ”La ballata de
sisposa” väver sina medeltidsdoftande sångslingor runt musiken
får vi ännu ett nytt uttryck som berikar helheten. Mycket
snyggt!
Dave Lynch
på Allmusic guide skriver att ”4th” är en värdig arvtagare till
Hatfield and the north:s suveräna ”The rotters club” som kom
1975 och jag är benägen att hålla med. Hatfields var ju
Canterburyscenens supergrupp och lyckades kombinera det vimsigt
lekfulla hos Caravan med de avantgardistiska dragen hos Soft
Machine. D.F.A lyckas på liknande sätt skapa något helt eget i
genren och när såväl låtskapande som musikalitet är på topp
samtidigt som musiken flyter lekfullt och obehindrat svängigt är
det bara att sätta på replay och njuta.
www.myspace.com/dutyfreearea
Betyg
10/10
Hans-Åke Höber
|
|
