|
Ända sedan
Neal Morse lämnade sitt Spock´s Beard för ett par år sedan, och
på allvar började jobba som soloartist, har denne ytterst
kreative man öst ur sig högkvalitativa produkter, både som rena
studioalster men även som ett flertal cd/dvd-dokumentationer, av
hans verk framförda live.
Efter att
Morse blev frälst och började verka i guds anda, har hans
musikaliska kreationer varit av konceptkaraktär, där storyn ofta
har handlat om hans tidigare liv, frälsning och framförallt
nyfunna relation till gud. Denna gång är dock för första gången
sedan separationen, temat ett annat, enligt skivbolaget, med
helt fristående kompositioner både vad gäller text och musik.
Ändå lyser den ”röda tråden” igenom kristallklart, nämligen det
kristna budskapet och för första gången sedan Morse började ägna
sig åt dylika företeelser börjar jag känna av en ”religiös
fanatism” i hans texter som ibland känns lite tröttsam och
emellanåt liknar det ”väckelsemöte” lång väg. Trots att jag
själv inte är troende har jag aldrig tidigare stört mig på hans
så tydliga religiösa textbudskap, utan har kunnat ta till mig
innebörden av hans personliga berättelser på ett, för mig
engagerande sätt, men nu känns det som om det räcker för ett
långt tag framåt. Musikaliskt är det dock lika lysande som
tidigare med en musikalisk mångfald av stora mått, där hans
återvändande musikerkollegor Mike Portnoy (trummor), och Randy
George (bas), som vanligt gör sitt yttersta för att bidra till
en slutprodukt av hög klass.
Titelspåret ”Lifeline” startar lugnt och finstämt men
övergår ganska så snart i klassiskt progressivt Morse-stök av
hög intressefaktor. Herrar Morse, Portnoy och George ger järnet
och briljerar på ett fantastiskt sätt, och ett par minuter in i
låten blir det musikalisk nedvarvning igen. När så den bärande
melodin kommer igång på allvar känner vi igen Neal när han är på
sitt allra bästa skaparhumör med ett härligt sväng och driv,
samtidigt som det är både melodiöst och vackert. Låtstruktur och
framförande påminner mycket om hur Spock´s Beard lät vid tiden
då ”Day for night” och ”V” släpptes. En låt som
garanterat kommer att finnas med i framtida setlistor långt
framöver, och som antagligen kommer att räknas som en stor
framtida Morse-klassiker.
”Can´t
find my way home”
är en
ganska lugn och finstämd låt som även den visar upp Neal Morse i
högform, om än på ett helt annat sätt. Här handlar det först och
främst om melodi och känsla, och det kristna budskapet framförs
här på ett ”lagom” passionerat vis, så att det aldrig går till
överdrift. Morse är en mästare på att komponera ganska enkla
musikaliska grundstrukturer som han bygger vidare på och som i
all sin enkelhet ändå ger lyssnaren ett stort mått av musikalisk
lycka. Denna låt blev ganska omgående en av mina favoriter och
har så förblivit.
”Leviathan”
inleds riktigt stökigt med ganska hårda gitarrer som svaras upp
av funkiga blåsarrangemang. En klart annorlunda låt ur
Morse-perspektiv, men som ändå har en given plats på plattan.
Låten byter karaktär vid flera tillfällen och de stökiga
partierna varvas också med lite lugnare finstämda avsnitt.
Huvudkänslan är dock stök, progressivitet och musikalisk
teknikalitet.
På
”Gods love won´t let you down” gör Morse återigen en lugn
och känslosam resa där han bevisar vilken skicklig låtskrivare
han är. Tyvärr är denna låt, som titeln så tydligt påvisar det
första riktiga beviset på Morses religiösa övertygelse, där jag
faktiskt tycker att han tar i på tok för mycket och det blir
fanatism av hela låten. Synd på en annars ypperligt enkel och i
övrigt riktigt bra låt.
”Children
of the chosen”
fortsätter
i samma lite lågmälda stil, där melodi och känsla är klart
godkända men det religiösa mässandet bara fortsätter och
fortsätter. Även på denna låt är det enkelhet med snygga
arrangemang som gäller, och en nylonsträngad flamencogitarr
sätter en sydländsk prägel på låten. Trots detta är låten ett av
plattans svagaste spår enligt min mening, men på inget sätt
uselt utan bara lite lagom ointressant.
Mer
intressant blir det i mastodontlåten ”Many roads” där vi
under knappa halvtimmen får oss en gigantisk progressiv resa
till livs, där inga teman, låtstrukturer eller känslolägen
lämnas outforskade. Progressivt tekniskt skickligt framfört av
dessa supermusiker, varvat med lugnare avsnitt där Morse många
känslouttryck kommer till sin rätt och som lyssnare bjuds man på
ljudpalett av ytterst hög intressefaktor. Får självklart även
den, tillsammans med ”Lifeline”, räknas som ett av de
spår från plattan som kommer att sätta de djupaste avtrycken i
den digra Morse-katalogen.
Avslutande
”Fly high” ger lyssnaren en vacker Morse-lektion i hur en
riktigt bra och snygg låt skulle kunna låta. Känslosamt, vackert
och inlevelsefullt försöker Neal att förmedla sina innersta
känslor, och jag rycks faktiskt med i den otroligt
stämningsfulla låten. Även här är det kristna budskapet mycket
tydligt, men här övergår det aldrig i väckelsemötekänsla. Mitt i
den musikaliska känslostormen bränner Morse av ett gitarrsolo
som är både tekniskt brilliant och samtidigt känsligt framfört.
En klart värdig avslutningslåt på en Morseplatta.
Som helhet
håller ”Lifeline”, en förbluffande hög musikalisk
kvalitet, vilket man som inbiten Morse-fantast faktiskt
förväntar sig, och som vanligt blir man inte besviken. Tycker
ändå att jag börjar bli rejält mätt på det kristna budskap som
Morse hela tiden försöker få fram i sina texter, och jag tycker
att det vore ytterst synd om intresset för Morse som
musiker/artist skulle avta på grund av att han numera enbart
verkar ge uttryck för sin religiösa övertygelse. Nu känner jag
att han måste gå vidare i livet och utforska nya textmässiga
områden, för att han även i framtiden kunna intressera mig för
sina kommande alster.
www.nealmorse.com
www.myspace.com/nealmorse
Musikaliskt intressefaktor = 9
Textmässig
intressefaktor = 3
6 / 10
Staffan
Vässmar
|
