GÖTEBORGS ARTROCKFÖRENING

 
 

Recensioner

 

Pendragon - Pure (Toff Records)

1. Indigo
2. Eraserhead
3. Comatose
I   View From the Seashore
II Space Cadet
III Home And Dry
4. The Freak Show
5. It’s Only Me

 

Pendragon hakade på den så kallade andra progvågen i början av 80-talet, det var Marillion tillsammans med Pallas, Twelfth Night, IQ och Pendragon som startade det som idag kallas för neo-prog. Den enda ursprungsmedlemmen som finns kvar från det som en gång hette Zeus Pendragon är bandets ledare, låtskrivare, sångare och gitarrist: Nick Barrett. Men även Clive Nolan (Arena, Caamora) på klaviatur och bassisten Peter Gee har varit med ett tag; P.Gee finns på alla Pendragons album och C. Nolan saknas bara på deras första release. Vi får också göra bekantskap med deras nya trummis Scott Higham (också Caamora).

På deras förra platta - Belive, som kom 2005 - märktes att bandet börjat att leta efter ett nytt sound, för min del kändes det väldigt splittrat och jag tyckte plattan som helhet var en besvikelse. Men nu på senaste alstret - Pure - verkar det som om man skapat något som verkligen låter som ett nyfött Pendragon. Ett nytt sound som är mycket tuffare än någonting man tidigare gjort och som gör att bandet tagit ett första steg från sin neo-prog stämpel och nu låter väldigt up-to-date. Som i t.ex. "Comatose (I View From The Seashore)" kommer de efter den inledande pianobaserade delen in ett
Porcupine Tree liknande riffande. Mycket oväntat och mycket bra; verserna i första sektionen av inledande spåret "Indigo" varvas effektfullt med ett hårdare gitarrkomp än vad Pendragon någonsin haft. Denna låt innehåller också långa välljudande och välspelade David Gilmour-doftande gitarrsolo av Mr. Barrett. Kanske i längsta laget ibland, men man ska väl inte klaga då det är i snitt 3 år mellan släppta studioalbum.

 "Indigo" förresten är den färg som man omges av när man kommer nyfödd till världen och detta är lite av plattans texttema. Man föds oskyldig och med ett 100% rent hjärta men efterhand som man blir äldre fördärvas man av sin omgivning. Och för en gångs skull känns produktionen lite luftigare och inte så överproducerad som t.ex större delen av "Not of this World" (som dock innehåller de bästa sångprestationerna Nick Barrett någonsin gjort). Jag tycker också att nyförvärvet på trummor verkligen levererar och att han sätter stor prägel på det nya rockigare Pendragon, hans bakgrundssång är också ett tillägg. Clive Nolans synthmattor har tonats ner något men hans jobb är som alltid av yppersta kvalitet.

Till slut: Nick Barrett på sång. Antingen hatar eller älskar man hans röst, jag tillhör den senare gruppen. Jag tycker det finns få sångare inom denna genre som kan förmedla en sådan genuin känsla och där man verkligen hör att texterna kommer från hjärtat.

Den limited version som släppts innehåller en DVD där bandet och framför allt Nick berättar om plattans tillkomst. Ärligt talat har jag inte sett den till slut. Standardversionen kommer inte att släppas förrän i början av nästa år enligt den information jag fått.

Då Pendragon driver sitt eget skivbolag är detta en platta som man absolut ska köpa om man vill ha den. Nerladdning i detta fall är ett direkt slag mot bandets plånbok och framtida fortlevnad.

www.myspace.com/toffrecords

www.pendragon.mu

 

Betyg 8/10



Joachim Hansson

 

 

 

 

   

  

 
  

10. En blivande klassiker
9. Topp ”inom genren”
8. En av de bättre ”inom genren”
7. Genomgående bra med några toppar
6. Klart godkänd
5. Okej för slölyssnande
4. Vissa delar går an
3. Behöver en hel del uppryckning
2. Inte mycket som klarar sig här
1. Vi glömmer denna

 

 

©