|
Detta är
den andra CDn från det australiska bandet Unitopia på Inside Out
och den här gången är det en mycket ambitiös dubbel-CD. Ett s k
koncept-album med temat ”försoning” (”redemption”).
Bandet
bildades redan 1996 av sångaren Mark Trueck och Sean Timms på
keyboards. Efter ett antal år kom debutalbumet ”More than a
dream” 2005 som fick bra kritik även utanför Australien vilket
fick de två att satsa rejält och efter tre år kommer alltså nu
en mycket ambitiös uppföljare. Ytterligare musiker har knutits
till de två och här finns också väldigt mycket orkestrala
arrangemang utöver bandets egna insatser på plattan.
Musiken är
väldigt mångfacetterad och innehåller element från snart sagt
hela skalan av 60- och 70-talsmusik (t ex Queen, Electric Light
Orchestra, Genesis, Yes) samt även av progrock från senare tid
(t ex Spocks Beard, Transatlantic och Porcupine Tree). Men det
finns även en tydlig influens från mer traditionell eller låt
säga mer kommersiell mainstream musik (+ även lite improviserad
jazz) vilket i mitt fall gjort att verket har känts väldigt
svårt att bedöma. Till exempel så sjunger sångaren Mark Trueck
mycket nära i stil en av mina favoritsångare i populärmusiken,
nämligen Seal. Skulle vilja påstå att det låter som en blandning
av Seal och den gamle 70-talssångaren Richie Havens. Det är
tyvärr inte alltid till hans fördel, särskilt inte i de lite
svagare melodierna på plattan.
Det börjar
bra med en väldigt känslofylld och fin ballad sjungen alldeles
utmärkt av Mark Trueck (”One day”). Kompet från pianisten är
också väldigt fint. Sen kommer plattans längsta och kanske
intressantaste verk, ”The Garden”, hela 22 och en halv minut
lång. Här är en väldig blandning av saker och här man kan
verkligen höra den australiska touchen på verket med en massa
”tropiska” naturläten invävt i det hela. Rätt mycket
traditionell rock men också rätt fullt med prog-influenser.
Avslutningen av detta långa parti (kallad ”The way back home”)
är mäktig med en tät ljudväv i en rätt långsam takt och en
härlig sång igen av Mark Trueck. Följande spår ”Angeliqua”
påminner om 90-tals Porcupine Tree till stilen (”Stupid Dream”)
även om sångaren i ett parti banne mig låter exakt som Seal
vilket känns märkligt. Nästa spår ”Here I am” kan nog misstänkas
släppas som en singel för här finns en härlig enkel melodi och
en mycket fin produktion (men varför fick inte balladproffsen
Seal eller Phil Collins ta hand om den direkt istället?). Nåväl,
låten visar att Unitopia mycket väl kan slå igenom även
kommersiellt och inte bara inom prog-kretsar.
Ytterligare en lång låt inleder CD 2 (”Journey’s Friend”) och
det låter mycket Spock’s Beard och även fina keyboardsolon a la
Tony Banks. Fin sång igen av Mark och en ”catchy” melodi med bra
stöd från de andra musikerna. Plattans myslåt kommer sedan i
”Give and take” där jag återigen undrar lite varför inte Seal
fick ta hand om denna låt istället. Han hade lyft låten
ytterligare ett par dimensioner (om Mark ursäktar). Men vi får
se, det kanske blir en kommersiell hit i alla fall. Skön är
låten i alla fall.
Övriga
låtar på CD 2 är inte alls lika imponerande (exempelvis den
smöriga ”Love never ends” är närmast outhärdlig) med undantag
för ”So far away” (där Sean Timms får visa vilken pianist han är
- fast visst låter det lite stumfilmsaktigt här och där, eller
hur?) och ”Don’t give up love” där stråkarna och stämsången får
en att tänka på gamla Electric Light Orchestra i deras bästa
dagar. Här är även en hel del härliga Mellotron-flöjter a la
”Strawberry Fields Forever” och även tjusiga syntsolon i Tony
Banks stil.
Sista
låten ”321” handlar om en skräckfylld gruvolycka (förmodligen i
Australien) där gruvarbetarna blev instängda i en gruva i 321
timmar innan räddningen kom. Tänkvärd story men ack en så svag
låt. Fast jag skall erkänna att explosionen i början måste låta
häftig för den som har en bra ljudanläggning (dock pröva först
med ljudet på skapligt låg nivå!).
Hela
produktionen är rätt så imponerande och det hörs att man lagt
ner tre års arbete på verket. Här är också väldigt mycket
orkestrala arrangemang som måste ha kostat tid (och pengar). Men
det är också omisskännligt att väldigt mycket av ljudmattorna
kommer från Mellotron-slingor. Det betyder att väldigt ofta så
har man lagt på både riktigt orkesterljud och Mellotron vilket
har givit bra tyngd i många partier. Men tyvärr så blandas det
hela med rätt så svaga melodier emellanåt. Sen måste jag tycka
att partierna med improviserad jazz inte riktigt hör hemma på en
koncept-platta som den här (skall hellre avnjutas live). Det här
gör att jag trots att jag är imponerad av verket inte mäktar med
att ge mer än betyget 7 till plattan. Det är ett mycket gott
hantverk men jag fick inte den riktiga kicken av musiken mer än
på några få delar av det mer än 100 minuter långa verket. Kanske
är det ett lågt betyg men som recensent måste man känna rejält
för en platta för att ge mycket höga betyg.
www.unitopiamusic.com
www.myspace.com/unitopiaband
7/10
Karl-Göran Karlsson
|
