|
Tyska RPWL släpper sitt sjätte
album på åtta år, “The RPWL experience”, 3 mars och tar,
enligt pressreleasen, nya grepp efter att ha fulländat sina ideal
på senaste albumet ”World through my eyes” 2005. Jag köpte
själv deras andra cd ”Trying to kiss the sun” redan 2002 och
har haft många trivsamma stunder med den. Det var därför med spänd
förväntan jag tog mig an den nya plattan.
RPWL har haft ett rykte om sig
som Pink Floyd-kloner, vilket av bandet säkert upplevts som en
belastning; ”We are a german band who try to play the music of
Pink Floyd” som de ironiskt sjunger i
”This is not a prog song”. Visst finns en estetik i
bandets klangvärld och låtbyggen som har tydliga PF-referenser,
men jag tycker RPWL:s musikaliska universum har många fler
dimensioner.
”The RPWL exerience” radar
upp en räcka charmiga låtar med en mångfald av musikaliska
associationer. Den nästan 10 minuter långa ”Silenced”
inleder och den låter just mycket klassiskt RPWL. Snygga
melodier, ett lite tyngre riff, behagligt halvtempo, Yogi Langs
melankoliska stämma. Det är ganska lättillgänglig, melodisk
prog med rena linjer och behaglig ljudbild. Halvvägs in i låten
väcker bandet mig med ett ganska vasst keyboardsolo och några
desperat skräniga talade textrader. Hmm..här kommer tydligen de
nya greppen. Några snygga instrumentalpartier tar vid och leder låten
mot en kraftfull avslutning. En bra start!
Så kommer Breath in, breath out
och, hoppsan, här kommer en låt som Coldplay skulle bjudit bra för,
eller som Steven Wilson skulle vilja trycka in på sitt nästa
album med Blackfield . Melankolisk pop med progressiva
vibrationer. Jag småler och njuter.
Men vad händer nu? ”Where can
I go” släpar sig igång med ett klingande 7-ackord och jag tror
George Harrisson återuppstått. Starka Beatlesvibbar i versen och
en refräng som lyfter. Kul. Tyvärr mixas en amerikansk
tv-predikant in och hans hysteriska predikande – en tacksam sak
att häckla i en samhällstillvänd text – vävs in i låtens
ganska intetsägande avslutning. Synd på en så rar ärta.
Nästa låt är en cover på
Dylan-låten ”Masters of war”, en stark anti-krigs sång, som
i RPWL:s tappning doftar mycket Roger Waters och Pink Floyd. Det
är kraftfullt, vackert och övertygande. På denna tunga pjäs följer
plattans roligaste låt, ”This is not a prog song” – en
snyggt gjord, rak popdänga med härligt vass text som är en
krokig vänster mot bandets belackare inom ”förståsigpå”-kåren
– alltså vi recensenter och andra tyckare i musikbranschen.
Långsam, melankolisk och tung
med svävande sång trycker sedan ”Watch myself” igång.
Emo-prog kanske är en bra benämning. Återigen dyker såväl
Coldplay som Blackfield upp i mitt referensregister.
När därefter Karlheinz Wallners
akustiska gitarr och Yogis sång ensamma inleder ”Stranger” förändras
plattans sound och ger helt plötsligt en ny närvaro och ett
personligt tilltal. En skön kontrast till ”The wall of sound”
som kännetecknat flera av de tidigare spåren på skivan.
Stillhet och skörhet. Så strömmar skrämmande ljud in i bilden
och låten ändrar karaktär, men återvänder, fast nu mer som
rock än visa. Jag tycker om det.
RPWL vill något även med sina
texter, som överlag håller hög klass. Musiken är en förstärkning
av budskapet, säger de själva. Nästa låt ”Choose what You
want to look at” exemplifierar detta väl. Kritiken mot det
kommersiella och självbespeglande samhället är aggressiv och
skarp – liksom musiken. Jag skulle dock hellre nöjt mig med att
läsa texten, för musikaliskt är detta plattans bottennapp.
RPWL rätar dock upp skutan på
plattans sista låt, en melodisk och kraftfull ballad som låter,
ja kanske lite Pendragon, men mest RPWL.
Och det låter bra.
Sammantaget tycker jag ”The
RPWL experience” bjuder på en rik kompott av melodisk prog med
popkänsla. Det är lättlyssnat utan att vara banalt och jag
faller lätt för Pink Floyd och Beatlesdoftande praliner i snygg
förpackning.
www.rpwl.de/
www.myspace.com/rpwl
Betyg 7/10
Hans-Åke
Höber
Efter att ha gett ut tre suveräna CD ("God has failed"
2000, "Trying to kiss
the sun" 2002 och "World through my eyes" 2005) var
mina förväntningar
mycket höga inför RPWLs nästa fullvärdiga skivsläpp. Förra
året släpptes
visserligen även CDn "9" men den var en mix mellan
livemusik och 4 rätt
svaga (med ett undantag) studioinspelade spår. Skulle förväntningarna
på en
helt ny studio CD nu infrias?
Först skall sägas att RPWL en gång började som ett typiskt
Pink Floyd
tribute band (vilket det finns mängder av, bl a svenska P-Floyd).
Som sådant
skall sägas att bandet blev mycket lyckat, kanske främst pga.
den otroliga
likheten i sångaren Yogi Langs röst i jämförelse med David
Gilmours röst.
Dessutom är gitarristen Kalle Wallner oerhört skicklig på att
efterapa den
typiska ganska avmätta och släpande gitarrstilen (återigen av
David Gilmour)
hos Pink Floyd. Men så hände något fantastiskt; gruppen lämnade
kopiatorn
och började producera musik med tydliga Pink Floyd influenser men
på ett
helt eget sätt och även med en massa influenser från annat håll
(t ex
Genesis, Yes och Porcupine Tree). Jag blev helt fast och vill hävda
att RPWL
med de tre ovan nämnda plattorna har producerat musik som i många
stycken överglänser vad som deras ursprungliga inspirationskälla
gjorde (f'låt, Floydare!).
Det är aldrig bra att ha alltför höga förväntningar. Det är
alltför
uppenbart att ett band inte ständigt kan hålla samma höga
klass. Så är det
också i detta fallet. Men för den skull är den nya CDn inte en
dålig CD.
Verkligen inte. Men den är klart annorlunda mot de tidigare
verken. Här
finns mer experimentlusta och tidvis en lite mer avslappnad inställning
till
musiken som visar sig i en viss avsaknad av tidigare mer
bombastiska och
storslagna låtar (på både gott och ont). Kanske är det
gitarristen Kalle
Wallner som visat vägen genom sin utmärkta soloplatta Blind Ego
"Mirror"
förra året. En återgång till lite mer rak Rock'n'Roll där
spelglädjen är det
viktiga och inte arrangemangen. I den meningen är det en mer
allsidig och
bred repertoar som RPWL visar på den nya plattan. Så för den
riktigt
trångsynte symfonirockaren kanske det blev en besvikelse men för
den med
lite bredare smak kanske det rent av är det omvända.
Första spåret på CDn ("Silenced") är ett bra exempel
på RPWL's delvis nya
stil och personligen tycker jag detta spår faktiskt är snudd på
det bästa på
plattan. En lång låt (nästan 10 minuter) och med mycket
varierat innehåll,
det uppskattar jag. Börjar som en rätt rak rocklåt men övergår
efterhand i lite
mer i den tidigare mer typiska RPWL stil. Den senare mer
instrumentala delen
är grym med en suggestiv basgång i bakgrunden och där Kalle
Wallners gitarr
och Yogi Langs keyboard duellerar snyggt med varandra. Stundtals gåshud!
RPWL i sitt esse! Bandet verkar också ha lagt lite mer vikt vid
"vettiga"
texter på låtarna. Även här är öppningsspåret ett bra
exempel. Låten är rätt
så politisk och kritiserar hur vi idag bekämpar ondska med mer
ondska i
världen och hur vi bara skapar hat och hämndlystnad hos den unga
generationen i den "terroriststämplade" världen. På så
sätt överger vi och
tystar (med hänsyftning till titeln på låten) den unga
generationen i tredje
världen. Utan att gå in mer på detaljer så förstår man ju
vad som ligger
bakom här efter de senaste årens politiska händelser i världen.
Man kan tycka vad man vill om försöket att skriva politiska
texter i
Prog/Artrock-världen men jag tycker ändå det är bättre än
att ständigt sväva
ut i "fantasy". Trots att man kanske balanserar på gränsen
till det naiva
ibland. Men alla kan ju inte vara som Peter Gabriel och hans
"Wallflower"
från "Security"-LPn 1982 som ju blev rena
"nationalsången" för Amnesty
International).
Ett annat lite politiskt spår är "Stranger" där man
blandar tivoliljud med
kulsprutor och anfallande flygplan. Lite utstuderat och först
lite tråkigt,
men på slutet kommer sen ett makalöst keyboardsolo med klara
influenser från
Manfred Mann.
Många av de övriga spåren på plattan är sedan av väldigt
skiftande kvalitet.
Jag upplever flera gånger under genomlyssningarna att vissa av spåren
låter
väl intetsägande och "mainstream" men just efter att
ha konstaterat det
kommer så plötsligt ett nytt kast och något läckert solo
(gitarr eller
keyboard) eller sångparti. På så sätt är det svårt att
generellt betygsätta
dessa spår. I vilket fall finns det tillräckligt med intressant
på plattan
för att hålla intresset igång för många ytterligare
lyssningar och det är ju
väldigt positivt.
Det finns dock ett spår som avviker mer än de andra och det har
den rätt
roliga titeln "This is not a prog song" (!). En rätt
trivial och simpel sak
där inte musiken är direkt inspirerande men texten är klart
rolig. Som
Prog/Art-rockare får man sannerligen stå ut med mycket kritik från
diverse
besservissers (inte minst reviewers i allmän- och kvällspress)
och texten
handlar (inbillar jag i alla fall mig) om just detta. D v s, i
texten
uttalar sig en sådan besservisser med bitande skarp kritik mot
ett band som
inte ens har ett vettigt namn (RPWL - format av bandets
originalmedlemmars
initialer!) och vars musik i bästa fall duger som bakgrundsmusik!
Jag antar
att bandet på detta ironiska sätt vill ge igen för vad de nog
anser som rätt
grundlös och helt vettlös kritik av deras musik från vissa håll.
Bravo! På
dom bara!
Förutom första spåret finns det ytterligare några mycket
starka spår på
plattan men då av det lite lugnare slaget. Jag är väldigt svag
för de
melankoliska balladerna som ibland levereras av RPWL och här har
vi en
särskilt grym sådan, spåret "River". Otroligt fin!
Samspelet mellan Yogi's
suveräna sång och det fina gitarrspelet är suveränt. Tyvärr
(får jag säga)
har även denna ballad fått känna av experimentlustan men i en
negativ
riktning. Låten bryts oförklarligt av ett improviserat parti i
mitten som
helt förstör den stämning som byggs upp. Allt rättas till i
slutet men det
känns ändå rätt onödigt.
Ett annat suveränt spår är den helt otroliga versionen av Bob
Dylans
"Masters of War". Jag är helt förbluffad hur man kan förvandla
denna låt
till en så stämningsfull och skön låt i Pink Floyd anda!
Kopplingen mellan
Pink Floyd och Dylan är ju helt sanslös. Men det funkar. Ett mästerverk!
Ytterligare ett fint spår är det allra sista, "Turn back
the clock", med
mycket stämningsfull sång och "Mellotron-atmosfär".
Om jag då till slut skall ge ett slutomdöme så får det nog bli
väl godkänt
(betyg = 8). Vad som drar ner är den i mitt tycke lite väl
extrema
experimentlustan som går ut över en del låtar samt kanske en
ibland väl loj
inställning där man kanske bara lutar sig tillbaka till det
patenterade
Floyd-soundet. Dessutom saknar jag kanske något av de tidigare mäktiga
episka verken som brukar finnas med. Faktum är att jag nog tycker
det var
fel av RPWL att placera spåret "Another day" på den
tidigare plattan "9" som
ju bara gavs ut i en mycket begränsad upplaga. Denna låt har
blivit en
riktig favorit hos mig och den borde definitivt ha varit med här.
Nåväl, det
som ändå räddar plattan är framförallt första spåret "Silenced"
och de lugna
"River" och "Masters of War". Dessutom finns
det lite här och var väldigt
fina partier även i resterande låtar. Och till sist - ett särskilt
plus för
Yogi Langs sång och jag måste också säga att jag älskar det
Mellotron-sound
som RPWL kryddar sina plattor med. Inget annat band får en så
fyllig och
djup klang när de använder Mellotronen (här ligger exempelvis
The Flower
Kings rejält i lä).
www.rpwl.de/
www.myspace.com/rpwl
8/10
Karl-Göran
Karlsson
|
