|
Engelska
Pineapple Thief är ett band skapat och lett av Bruce Soord.
Efter att han först spelat i bandet Vulgar Unicorn släppte Bruce
den första Pineapple Thief plattan ”Abducting the unicorn” 1999.
Plattan fick bra kritik men inget större genomslag kommersiellt.
Men en liten och entusiastisk skara fans fick honom att
fortsätta och fram till idag så har faktiskt hela 7 plattor
släppts med en del ändringar i bandsammansättningen under tiden.
Skall man
beskriva bandets musikstil så nämns ofta Radiohead men jag vill
nog hävda att det framförallt är tidiga Porcupine Tree som man
tänker på när man lyssnar. Särskilt som sångarens röst och
sångsätt påminner så otroligt om Steven Wilsons. I en intervju
framhärdar Bruce at Porcupine Tree inte alls varit någon
förebild eller inspirationskälla och att han knappt ens hört på
gruppen. Om det tror jag vad jag vill (d v s jag tror han mörkar).
Det finns så uppenbara kopplingar med PT (se där – till och med
initialerna är ju samma!) att det helt enkelt är omöjligt att
tro på denna förnekelse. Exempelvis har nyligen en video med
låten ”Shoot first” (låt nummer två på ”Tightly unwound”)
spelats in av Lasse Hoile som ju har ett tätt samarbete med
Porcupine Tree och andra band (t ex Opeth, Blackfield och Dream
Theater) med musikvideoproduktioner. Förresten,
musikvideoproducenten och artisten Lasse Hoile och Steven Wilson
kommer ju att uppträda tillsammans på nästa Melloboat-evenemang
senare i april 2009 så visst finns det klara kopplingar. Som om
inte detta vore nog så är denna platta inspelat på KScope
Records som är kopplat till Porcupine Trees Snapper Music. Så
Bruce måste nog vara både döv och blind för att kunna undgå
någon sorts samröre med Steven Wilson och Porcupine Tree.
Nåväl,
åter till den nya plattan. Eller snarare till frågan: Är det en
fördel att spela i en stil som så mycket påminner om Porcupine
Tree? Varför sikta mot något till synes ouppnåeligt? Jo,
förvånansvärt nog funkar det. Det låter tidvis riktigt bra, till
och med. Efter den lite smöriga och balladlika inledningen i
låten ”My debt to you” så tar sedan bra mycket rockigare och
häftigare tongångar vid i den fina ”Shoot first”. Fin sång och
riviga gitarrer. Förstår att denna låt valts som en singel och
videolåt. Efter denna låt följer kanske en bunt lite mindre
intressanta låtar för att sedan sluta i en fenomenal stil med
tre riktiga klassiska långa progrock-låtar. Här måste jag lyfta
fram låt nummer 7 ”Different world” som är en nästan 11 minuter
lång juvel på plattan. Massor med smäktande Mellotron-tongångar,
fin sång och läckra arrangemang. Det är nästan att jag skulle
vilja utnämna låten till huvudkandidat till titeln 2008 års
bästa klassiska progrocklåt! En stor personlig favorit på
plattan. Den fint sjungna melodislingan med låtiteltexten
snurrade i huvudet på mig i ett antal dagar efteråt. Efter denna
låt följer sen först den Mellotron-melankoliska ”…and so say all
of you” som också smakar mumma för den sentimentale progrockaren.
Till sist följer sen den mer instrumentalt experimenterande ”Too
much to lose” som är hela 15 minuter lång. Återigen märks
väldigt mycket inspiration från Porcupine Tree.
Bruce
Soord har i intervjuer nämnt sin fascination för
Mellotron-soundet och man förstår det när man hör musiken på
plattan. Rätt så sparsamt med Mellotron men när det kommer är
det ett fläskigt och mäktigt ljud som förstärker intrycket.
Precis som det skall vara i min mening. Fast Bruce medger att
bandet inte själva har en äkta Mellotron utan att det är en
samplad Mellotron (keyboard betecknat GForce M-tron) som man
använder. Så gör uppenbarligen de flesta progrockband numera
(inklusive exempelvis the Flower Kings).
Slutomdömet blir mycket gott och jag ger plattan betyget 8 av
10. En riktigt positiv överraskning och för alla som liksom jag
gillar Porcupine Tree stilen från plattor som ”Stupid dream”,
”Signify” och ”Sky moves sideways” finns det mycket att hämta
från Pineapple Thief. Skall själv genast börja botanisera i
tidigare produktioner från bandet.
www.myspace.com/thepineapplethief
8/10
Karl-Göran
Karlsson
|
