|
Det symfonirock-band från
70-talet som verkar ha slagit bäst i USA är Yes, ett band som
också stolt brukade berätta om sina olika ”awards” från USA
på skivkonvoluten. En följd av detta är att det också bildades
flera band i USA som hade Yes som sin huvudsakliga inspirationskälla.
Ett av dessa band är Glass Hammer som har sin kärna i
multi-instrumentalisterna Steve Babb och Fred Schendel. Efter
bildandet 1992 har bandet gett ut i det närmaste ett tiotal
plattor och förra året kom då ”Culture of ascent”. Att
notera är också att konstnären Roger Dean, som låg bakom
mycket av den visuella Yes-känslan genom alla fantastiska omslag
till Yes vinylplattor, även har designat Glass Hammers logotyp
och även en del av deras tidigare CD-omslag (bland annat omslaget
till närmast föregående och faktiskt utmärkta dubbel-CD ”The
inconsolable secret”). Deras nya CD kan sägas vara lite
speciell med tanke på bandets historik och inspirationskälla
eftersom man lyckats få Yes-sångaren Jon Anderson att både
skriva musik och medverka som sångare. Det borde båda gott, kan
det tyckas.
Plattan börjar
bra (faktiskt nästan omedelbart hör man Jon Andersons
karakteristiska sångröst i några korta fraser) i låten
”South side of the sky”. Fin sång av vokalissan Susie
Bogdanowicz och fina stämningsfulla arrangemang med rätt bra
rytmpartier insprängda. Sen fortsätter det i nästan samma stil
med ett ”catchigt” instrumentalt intro på på nästa låt
”Sun song”. Men så går allt överstyr oförklarligt. Ett sångparti
inleds med ett rätt tveksamt samspel med det instrumentala. Jag
vet inte vad det är men det låter taffligt och (tyvärr måste
jag säga) rätt amatörmässigt. Rätt överraskande då tidigare
produktioner med gruppen varit tämligen perfektionistiska. Sen
avslutas låten med några rätt så gräsliga gitarr- violin- och
keyboardsolon. Jag kan inte säga att jag är särskilt imponerad
av gruppens gitarrist David Wallimann.
Efter detta
kommer sedan dock CDns bästa låt; ”Life by light”.
Arrangemangen är nu plötsligt tillbaka i hög klass och
harmonierna avlöser varandra. Det blir bra inte minst på grund
av alla bakgrundsinsatser från Jon Andersons superba röst. Det
är väldigt mycket Yes-känsla plötsligt, både p g a Jon
Andersons insats och de fantastiska pirutterna med kyrkorgel med
klar inspiration från Rick Wakeman.
Hurra, tänker
jag. Back on
track!
Men nej, sen
kommer ytterligare tre rätt så oinspirerade spår som inte alls
griper tag i en. Tillbaka kommer känslan av att man faktiskt inte
har så mycket idéer kvar. Näst sista låten ”Into thin air”
höjer sig väl lite med en fin melodislinga och sång och känsligt
pianospel. Men trots detta har jag svårt att känna annat än
besvikelse när jag skall totalsummera plattan. Det här var ett
klart steg tillbaka sen den tidigare fina ”The inconsolable
secret”.
Så, tyvärr.
Mitt slutbetyg blir bleka 5 av 10. Knappt godkänt alltså. Jag börjar
undra över bandets framtid faktiskt. Men kanske kan det komma en
uppryckning igen i stil med Marillion som ju har genomgått en
fantastisk utveckling genom åren. Jag får väl hoppas på
det.
5/10
Karl-Göran
Karlsson
|
