Palace Terrace – “Flying through infinity” är multiinstrumentalisten George Bellas (ex. ”Ring of fire”, ex. “Mogg/Way” mfl.) senaste band och är enligt pressreleasen ett ”progressivt och neoklassiskt projekt med teatraliskt uttryck”.  

George Bellas är en mycket skicklig musiker som hanterar det mesta i instrumentväg, och har på plattan trakterat i princip allting förutom trumspelet och leadsång helt själv. Han har dessutom skrivit, orkestrerat, producerat, mixat och mastrat all musik, plus att han utformat all artwork. Det enda någon annan har bidragit med utöver detta är sångtexterna där även Jonathan R. Marshall har medverkat.

”Flying through infinity” handlar textmässigt om en själs resa genom olika nivåer av universum och andra parallella dimensioner, men handlar också om alla oss här på jorden och om allas vår undran om vad som händer efter att vi lämnat denna världen.

Musikaliskt stämmer beskrivningen mycket väl även om de progressiva inslagen klart överväger de neoklassiska.  På inledande ”The tenth dimension” handlar det om mycket välspelad progmetall med svåra taktmässiga passager, som emellanåt bryts av med lite mer finstämda melodiska avsnitt. Snygga vokala arrangemang där även George Bellas medverkar på sång. ”Chaos theory” inleds i höghastighetstempo och är plattans mest neoklassiska låt. Återigen lirar Bellas som en galning på allt i instrumentväg och framförallt då på gitarr som går i ”värsta” Malmsteen-stil. Låten är orkestrerad med snabba pianoarrangemang som bryter av. Ett parti påminner faktiskt lite om Humlans-flykt med gitarr/piano duellerande i överljudstempo. ”Time will tell” är betydligt lugnare i sin framtoning även om de progressiva inslagen är mycket tydliga och det bitvis blir lite ”småstökigt”. Lite svår låt att komma in i, men kommer nog på sikt att bli ett av favoritspåren på plattan. 

Marshall har ett sångsätt där han ena stunden sjunger ut på ett makalöst bra sätt, tenor som han är, för att i nästa småsjunga eller ”mässa”, vilket ger en stor variation åt de vokala inslagen. Hans röst känns välbekant redan från början och det tar inte så lång stund innan jag kan placera influenserna, vilket jag tycker ligger mycket nära Stefan Zell i Wolverine. Det som dessutom gör liknelsen ytterligare tydlig är att banden ligger ganska nära varandra arrangemangsmässigt och även på låtskrivarplanet, åtminstone på hur Wolverine lät för ett par år sedan.

”Who am I” är en förhållandevis lugn låt som bygger mer på känsla och melodi, än på teknisk brillians vilket bryter av på ett bra sätt. Skönt lite bluesigt gitarrspel från Bellas. ”Declaration” inleds med stora orkesterarrangemang, där grundtemat går i en mycket ”obekväm” taktart med Marshall mässande för att sedan brytas ner i mer ”raka” och lättlyssnade partier. Låten känns ibland lite ofärdig i sin struktur då man kastas fram och åter mellan olika tempon och taktarter, vilket kan vara en stor fara inom denna typ av musik.

På ”Lights fall down” är det åter dags för tekniskt neoklassiskt höghastighetsgitarrspel med pianospel i samma anda. Tyvärr drar denna typ av låtar ner helhetsbetyget en hel del, för i min bok går denna stil bort totalt!! Det känns som om man hört dom massor med gånger förut och då hjälper det inte att instrumenten trakteras på ett mycket skickligt sätt. ”From this day forward” följer med mycket tydliga Wolverine-influenser och hör till ett av mina favoritspår på plattan. Lite lågmäld rent tekniskt men innehåller ett mycket snyggt känslofyllt gitarrrsolo som ger låten ett rejält lyft. Snygga arrangemang med klockspel höjer betyget ett steg ytterligare. ”End of time” tar vid med ett tekniskt driv och tempo som känns igen från tidigare spår, och hör till ett av favoritspåren med sitt intensiva gitarrspel och drivna trumspel. Avslutande ”Mesmerized” börjar lugnt och stillsamt med sköna keyboardslingor kryddat med tungt gitarriffande för att sedan övergå i ett mellantempo som känns lite sökande men ändå behagligt. Låten avslutas med ett gitarrsolo från George Bellas som är mycket känslofyllt och samtidigt tekniskt brilliant.

Sammanfattningsvis är Palace Terrace – “Flying through infinity” ett bra och varierat album med fantastiska instrumentala prestationer från George Bellas, men där även trummis Sasha Horn gör det han ska och mer därtill. Produktionen är ypperlig med en organisk och varm ljudbild. Jonathan R. Marshall är en trevlig ny bekantskap som sångare och de varierade vokala arrangemangen gör att plattan lyfter ytterligare.

Att bandet i mina öron låter som en närbesläktad variant av Wolverine tycker jag bara är kul, och om man dessutom till nästa platta lägger ner det neoklassiska tendenserna blir jag ännu mera nöjd.

www.palaceterrace.com

www.myspace.com/palaceterrace

www.georgebellas.com

www.myspace.com/georgebellas

Slutomdöme: 7,5 /10

Staffan Vässmar