|
När
Whitesnake efter sju sorger och åtta bedrövelser lanserade sin
nystart med en självbetitlad skiva, ny logga, ny image och ett
nytt sound 1987, kändes det, åtminstone musikaliskt, som ett
alltför stort avsteg från den högt älskade bluesbaserade stil
som de gradvis förfinat från och med debuten
”Trouble”(1978), och fulländade med ”Slide It In”(1984).
Icke desto mindre blev ”1987”, som den snabbt döptes om till,
en monumental försäljningsframgång och förärades i fjol en
luxuös tjugoårsutgåva. I år fyller Whitesnake 30 och firar det
med sitt tionde studioalbum, vilket i mina öron låter som den
felande länken mellan dessa båda åttiotalsmilstolpar.
Med välkomna
ekon från såväl Coverdale/Page-skivan som soloalbumet ”Into
the Light”, ledsagar chefsreptilen lyssnaren genom en samling sånger
som tar avstamp ur ett svängigt fundament av blåtoner. Kompet är
pådrivande men känns aldrig forcerat; kontrasterna mellan
gungande rytmer och dynamikskapande muskulösa attacker är
synnerligen välbalanserade; och den vokala alfahannen Coverdale låter
sig aldrig hämmas av ärrbildningen på stämbanden som stundom
beskar ljudmattan på ”Slip of the Tongue” och
”Coverdale/Page”. Sångpresentationen tar istället ett mindre
anspråksfullt och nygammalt uttryck. I ”All for love” sjunger
han med en avspänd men ändå alert stil som för tankarna till
Phil Lynott, och i balladerna ”Summer rain” och ”'Til the
end of time” ger Coverdale till och med utrymme för de för
honom karaktäristiska tunga inandningarna i ljudbilden. När låtarnas
texturer så kräver är han likväl aldrig främmande för att blåsa
på med den befallande stämman.
Mixen mellan
den klassiska erans Whitesnake, komplett med slidegitarrer och det
bluesiga svänget – det enda som egentligen fattas är en
Hammond-orgel som värmer – och aggressiviteten från återuppståndelsen,
gör detta till något så unikt som en skiva jag utan att tveka
kan rekommendera för förstagångslyssnaren. Hur ofta händer det
att ett veteranband lyckas skapa ett album så fullt av
signifikanta element att det kan betraktas som ett perfekt
dokument över bandets karriär, utan att det låter som att de går
på i samma hjulspår eller att de skulle ha övergivit sin
identitet till förmån för att vara inne?
All heder åt
David Coverdale och det hungriga nya Whitesnake för att de
lyckats återuppfinna sig själva med en fräsch ny giv som kommer
att få nytillkomna fans att känna sig bekväma även med de
nyutgivna albumen från bandets koltålder.
www.myspace.com/whitesnake
Betyg: 8/10
Jukka
Paananen
|
