E-Mail

info@artrock.se

 

 

Gästbok

ArtRock MySpace

 
 

Recensioner

 

Kris Norris Projekt - Icons of the illogical (Magna Charta/Border)
 

1.The law of falling bodies
2.Everything expires
3.The hegelian principle
4.Lament, requiem, threnody
5.Ghostly shell removal
6.Wound of amfortas
7.The condition of being bored
8.A shift in normalcy
9.The bowman´s friendship
10.Regression of the ictus
11.Palindrome
12.Remaining foolish
13.Brotherhood of melancholy
14.Servants of sadness

Kris Norris: Guitars, bass, keyboards, vocal backups
Dave Gibson: Drums
Dave Fugman: Bass
D. Randall Blythe: Guest vocals

 

Kris Norris (Darkest Hour, Locust Factor) har, enligt pressreleasen levererat: ” An instrumental investigation into the mysterious world of conspiracy theories”, vilket låter grymt ambitiöst, seriöst och jag vet inte vad. Kris säger själv att han velat skapa en platta som är: tung metal men ändå melodiskt, där hans tankar om diverse konspirationsteorier har varit drivkraften i hans skapande. ”Icons of the illogical” skrevs direkt i studion under knappt en veckas tid, och var lite grann som en enda stor improvisation runt redan tidigare komponerade låtidéer, som han hade med sig in i studion. Kris har under lång tid beundrat killarna i Liquid Tension Experiment, och säger sig här vilja göra en platta med deras stil och känsla som utgångspunkt

Första soloplattan från före detta Darkest Hour-gitarristen Kris Norris ramlade ner i brevlådan nån vecka före julhelgerna, och hamnade således inte i fullt recensionsfokus förrän det mest akut förberedande julstöket var avklarat. Plattan hamnade ändå i cd-spelaren vid ett tillfälle, men fick tämligen omgående förpassas tillbaka i cd-fodralet för den allmänna julfridens skull.

Plattan åkte i stället, efter lite tekniskt mp3-trixande, över i den bärbara, hörlurarna kopplades in och ljudnivån vreds upp på brutalnivå.

På inledande ”The law of falling bodies” möts jag av ett massivt gitarr-riffande, med lite lugnare gitarrslingor svävande i bakgrunden, tillbaka i riffande omväxlat med lugnare partier. Låten känns lite ”vag” i sin karaktär och det tar ganska lång stund innan den kommer igång ordentligt.  Följande ”Everything expires” går i ett mycket högre tempo, och drar igång till 100 % från första tonerna, och får nog klassas som ett av de starkaste spåren på plattan. Högt tempo, snygga tunga riff, dubbeltramp i massor, allt fokuserat till ett progressivt mangel av hög klass. Tredje spår “The hegelian principle” håller även den ett högt tempo med ett läckert gitarrspel, både vad gäller solon/komp. Redan här inser jag att det är på detta sätt som plattan kommer att fortsätta, nämligen ena stunden aggressivt högtempo med ganska många progressiva inslag, för att i nästa stund bli lite mer sansad och inte direkt tillbakalutad, men ändå betydligt mindre brutal. Med andra ord ser jag ingen större mening med att försöka beskriva kommande låtars karaktär/intensitet/känsla osv, när det redan på detta tidiga stadium lyser igenom så tydligt.

Samtliga spår är således helt instrumentala bortsett ifrån: “Ghostly shell removal”och “Remaining foolish” där han gästas av D. Randall Blythe från Lamb of God på ”sång”, och faktiskt belyser dessa båda spår en av de största bristerna på plattan, nämligen den att låtidéerna, rent musikaliskt, inte är tillräckligt intressanta. Visst är Kris Norris en sjujäkel på att lira sologitarr, och visst kan han klämma ur sig gitarr-riff som är så feta att det dryper om det, men vad hjälper det när det mesta känns ofärdigt och att det mestadels känns som om man har ”glömt” att lägga på sångspåren när slutmixen gjordes. En annan stor brist på plattan är ljudbilden där sologitarrerna ibland känns väldigt odistinkta och har hamnat långt bak i ljudbilden, medan kompgitarrerna är mycket fläskiga både i karaktär och massivitet. Trumljudet är emellanåt erbarmligt dåligt och låter bitvis som om det är kakburkar modell större som trakteras. Plattan är producerad av Kris Norris själv, och till sin hjälp med produktion och mixning har han haft Cory Smoot från bandet GWAR, vilket inte säger mig så mycket, men inte verkar det ha hjälpt så värst mycket.

Efter att verkligen ha försökt att “tycka om” den här plattan, har jag dock till slut fått ge upp! Jag gillar ju trots allt både instrumentalmusik, samt gitarrdominerat progressivt mangel, men bristerna på denna produktion känns alldeles för tydliga för att bara ignoreras. Plattan hade definitivt vunnit på att ha varit mer variationsrik, och inte som den nu känns, framhastad och ofärdig, vilket inte minst bevisas av den korta tid som har lagts i studion både på inspelning och produktion/mixning. Bitvis är den dock hyffsat inspirerande med ett kraftfullt mangel i centrum, som i låten “A shift in normalcy”, men det hjälper som sagt inte att några enstaka spår lyser när den totala helheten är färglös.

 

www.myspace.com/thekrisnorrisprojekt

 

www.krisnorris.com

3/10

 

Staffan Vässmar

 

 

 

  

   

  

 
  

10. En blivande klassiker
9. Topp ”inom genren”
8. En av de bättre ”inom genren”
7. Genomgående bra med några toppar
6. Klart godkänd
5. Okej för slölyssnande
4. Vissa delar går an
3. Behöver en hel del uppryckning
2. Inte mycket som klarar sig här
1. Vi glömmer denna