E-Mail

info@artrock.se

 

Recensioner

Gästbok

ArtRock MySpace

 
 

 

 

Maze of time - Lullaby for heroes (Art Performance Production)
 

1.Heroes… 2:17
2.Lullaby for heroes 6:58
3.Station to station 9:27
4.Playgrounds 4:39
5.Chemical sleep pt I & pt II 10:15
6.The great cosmic dream 5:10
7.Do androids ? 8:12
8.Temple of the gods 17:15

Robert I Edman Guitars, keyboards, vocals
Jesper Landén Vocals
Jan Persson Bass, backing vocals
Alex Jonsson Keyboards, backing vocals
Thomas Nordh Drums, glockenspiel
 

 

Första gången jag hörde talas om Maze of time, var när plattan “Tales from the maze” släpptes sent 2006, och ramlade ner i brevlådan för att recenseras. Det jag fann var ett band som levererade en högst intrikat och välspelad musik inspirerad och influerad av både 70-talets symfrockgiganter, samtidigt som dåtidens lite tyngre akter även satt sina spår på slutprodukten. Kombinationen av dessa influenser skapade en skön mix av det bästa från två av mina favoritgenrer, och plattan var i mina öron mycket välljudande och har så här drygt två år senare fortfarande kvar sin musikaliska dragningskraft.

Nu talar vi om sent 2008 och uppföljaren Lullaby for heroes har anlänt för att bedömas på samma vis. Sedan förra plattan har sångaren/gitarristen Christer Lindström lämnat bandet och ersatts av nye sångaren Jesper Landén. Således står den drivande kraften i bandet, Robert I Edman för allt gitarrarbete. Robert har för övrigt skrivit all musik/text, samt producerat denna liksom förra plattan, med undantag för låten ”Station to station” där han har samarbetat med övriga musiker i bandet.

Hur låter då dagens Maze of time?

Inledande ”Heroes…”, är precis som jag skrivit en lugn och skön inledning med fågelsång, klocktickande, surrande flugor, passerande bilar plus en suggestiv keyboardslinga som vävs ihop med övriga ljud till en stillsam men ändå stämningsfull inledning. Låten övergår i titelspåret ”Lullaby for heroes” som inledningsvis är ganska lugn och finstämd på klassiskt symfrock/neoprogmanér, men som emellanåt bränner till med ett betydligt tyngre sound, kryddat med skönt och tungt gitarrspel från Robert. Man kan ganska tydligt känna igen vissa spår av Marillion i låten och då inte minst i de sköna plockande gitarrtonerna som låter väldigt mycket Steve Rothery. I refrängpartiet får jag även starka vibbar av Uriah Heep, och då främst i låtstruktur och Jesper Landéns sångfrasering. Bitvis får jag genom Jan Perssons utmärkta basspel en känsla av Geddy Lees (Rush) ande svävande över låten. Låter störtskönt i mina öron, med en låt som ganska så tydligt visar upp så många olika influenser inom samma låt, men där ändå bandet har gjort något eget av det, och där slutresultatet ger lyssnaren ett av plattans starkaste spår.

”Station to station” är en härlig fortsättning på inslagen väg, där de neoprogljudande tonerna är mycket tilltalande. Låten är bitvis ganska lugn i sin karaktär och i ljudbilden ligger återigen Jan Perssons basspel långt fram och tydligt i mixen, vilket ger ett skönt och suggestivt sound. Hade i början lite svårt för att ta till mig Jesper Landéns röst som jag ibland kunde tycka låta lite vek, men har efter att ha lyssnat på plattan under ett par veckors tid ändrat mitt första intryck, och nu tillför den musiken en stor dos känsla och inlevelse. Roberts gitarrspel är även på denna låt mycket stämningsfyllt och samtidigt tekniskt avancerat och visar mycket tydligt vilken skicklig musiker/kompositör och arrangör han är. Det blir aldrig för mycket av någonting i Maze of times musik, utan det är känsla, stämning som står i centrum, men samtidigt är det väl avvägt mot de mer tekniska krävande partierna.

”Playgrounds” är en låt med lite mer fart i, och där det händer en hel del inom låten. Återigen växlar låtkaraktären mellan ganska lugnt och stämningsfullt för att sedan brytas av med mer intensiva avsnitt. Om man bortser från inledningslåten är detta plattans kortaste spår, och är det spår som det har tagit mig längst tid för att ta till mig, men slutintrycket är ändå klart godkänt.

Följande ”Chemical sleep pt I & pt II”, är stundtals helt instrumental med långa härliga instrumentala partier och här bjuder alla killarna i bandet på ett tekniskt drivet och omväxlande spel där inga musikaliska vägar lämnas outforskade. Det tekniska instrumenthantverket är av mycket hög klass och ger i kombination med de ibland lite Threshold-ljudande refrängpartierna, varvat med lugnare stämningsfyllda partier, ett väl avvägt ljudlandskap av mycket hög klass.

” The great cosmic dream” utforskas nya gränsmarker igen, och ger lyssnaren en färd genom det för neoprogens så karaktäristiska omväxlande sound och samtidigt lite trallvänliga refrängspråk. Återigen visar Jan Persson vilken skicklig musiker han är, med ett mycket drivet basspel som i kombination med Thomas Nordhs trumspel för låten framåt på ett skönt sätt.

Ett av undertecknads absoluta favoritspår är följande ”Do androids ?”, där man som lyssnare bjuds på en musikalisk tillbakablick till det glada 70-talet med klassisk hammondorgel i massor, och med ett ganska dominerande keyboardsound, som för övrigt sköts på ett lysande sätt av Alex Jonsson. På detta spår kommer verkligen Jesper Landéns röst fram på rätt sätt, och han uppvisar här en styrka och kraft i rösten som ger låten ett extra lyft. Gitarrspelet på denna låt är genomgående ganska tungt vilket även det tilltalar en gammal hårdrockare som undertecknad. Robert I Edman kommer loss ordentligt med flera sköna och känslofyllda gitarrsolon, och vilket ger låten en extra krydda.

Avslutande ” Temple of the gods” är plattans längsta spår och här får man sig verkligen en musikalisk resa genom art/progrocken alla utmarker, och här bjuds man på symfrock, neoprog samtidigt varvat med de tyngre partier där Görans tunga gitarrspel lägger en grund för de andra i bandet att bygga vidare på. Bitvis väldigt stämningsfullt med långa instrumentala avsnitt där bandet verkligen glänser och emellanåt med tekniskt mer avancerade partier som skapar nytt intresse för vad som komma skall. Som helhet en mycket omväxlande låt där man för varje lyssning hittar nya saker. Återigen får jag känslan av den senare upplagan av Uriah Heep när jag hör låten, och återigen tror jag det handlar om låtstruktur och att Jesper Landén fraserar på ett liknande sätt som Bernie Shaw gör. Efter att nu ha lyssnat på låten ett antal gånger, så hittar jag hela tiden nya infallsvinklar och känslolägen i musiken som gör den så utmanande att lyssna på. Detta är ingen musik att slölyssna till, eftersom man hela tiden ledsagas mellan de olika musikaliska genrerna och detta gör att man hela tiden får vara alert och inte slappna av i sitt lyssnande.

Maze of time är enligt min mening, ett av vårt lands idag mest intressanta band och de bör definitivt få chansen att visa upp sig för en större publik. Lullaby for heroes är en mycket bra platta som det faktiskt tar ett tag att ta till sig, men som växer för varje lyssning och tillslut blir klart beroendeframkallande.

 

www.mazeoftime.com

www.myspace.com/mazeoftime

 

8,5/10

 

Staffan Vässmar

 

 

 

  

   

  

 
  

10. En blivande klassiker
9. Topp ”inom genren”
8. En av de bättre ”inom genren”
7. Genomgående bra med några toppar
6. Klart godkänd
5. Okej för slölyssnande
4. Vissa delar går an
3. Behöver en hel del uppryckning
2. Inte mycket som klarar sig här
1. Vi glömmer denna