|
|
Airbag är
ett femmannaband från Oslo bestående av Asle Tostrup (sång),
Bjørn
Riis (gitarr, sång), Jørgen Hagen (keyboards), Anders Hovdan (basgitarr)
och
Joachim Slikker (trummor). Bandet bildades 2005 och "Identity"
är deras
första fullängdsplatta. De har dock redan lyckats göra sig stora
på Internet
genom att släppa en del låtar på deras webbplats
(http://www.airbagsound.com/)
där mer än 200000 nedladdningar har gjorts
enligt uppgift. Så förväntningarna på deras debutplatta kan nog
sägas ha
varit hög.
Bandet skriver själva att de influerats av band som Pink Floyd,
Porcupine
Tree, Talk Talk, Radiohead and A-Ha. Jag kan bara instämma att
här finns
tydliga influenser, särskilt av den David Gilmour-baserade
komponenten av
Pink Floyds musik. Skulle också kunna lägga till att jag även
tycker mig
höra lite av Riverside- och Marillion-influenser här och där.
Plattan inleds faktiskt (måste jag säga) av ett helt underskönt
stycke
("Prelude") som kanske rent av är höjdpunkten på hela plattan.
Först
irriterades jag dock lite grand av det inledande klockljudet som
kändes lite
onödigt. Jag menar, var det nödvändigt att så att säga kopiera
samma koncept
som på de norska kollegorna Gazpachos senaste platta "Tick Tock"?
Men efter
några genomlyssningar ändrade jag åsikt och insåg att klockorna
faktiskt
hörde hemma även här. Låten är egentligen en väldigt enkel sak
med enbart
några gitarrtoner som upprepas långsamt med en matta av
keyboards och
klock-takten som understöd. Men låten genomsyras av en närmast
andaktslik
stämning och det är omöjligt att inte gripas med efter några
genomlyssningar. Får erkänna att den enkla men närmast magiska
gitarrslingan
har snurrat rätt länge i huvudet (nästan omöjlig att bli av
med!).
Låt nummer två "No Escape" fortsätter sedan i typisk
Floyd-Gilmour stil med
ett mäktigt gitarr- och keyboardsound och med mycket fin sång av
Asle
Tostrup. Hans sång får mig att tänka på Riverside-sångaren
Mariusz Duda.
Precis samma lite melankoliska känsla i rösten. Låten avslutas
fint med lite
ekotrummor och allra sist lite havsljud och fågelsång.
Låt nummer tre "Safe like you" inleds med en långsam trumtakt
som sedan
överlagras med stämningsfulla keyboards och gitarrpartier innan
sången tar
vid av Asle. Det här är en riktigt skön mys- eller "feelgood"-låt
som tål
att lyssnas på om och om igen. Ingen extravagans på trummorna
eller på andra
instument men ändå ett gediget och högklassigt hantverk. På
slutet kommer
sen några typiska David Gilmour-inspirerade gitarrsolon,
återigen utan
tekniska ytterligheter men med massor av känsla.
Låt nummer fyra "Steal my soul" avviker till en början från det
etablerade
soundet så här långt på skivan. Inledningen låter definitivt
mycket mer som
Porcupine Tree och sångaren Asle Tostrup närmast kopierar Steven
Wilsons
sångröst ett tag innan låten efterhand återgår till det typiska
Pink Floyd
soundet. I slutet av låten bjuds på fin stämsång och allra sist
får vi
återigen ett väldigt fint gitarrsolo med läckert orgelkomp i
bakgrunden.
Mycket njutbart.
Låt fem "Feeling Less" är igen tillbaka i Porcupine Tree-spåret
i en fin
ballad. Måste säga att jag verkligen gillar sångaren Asle
Tostrup som har en
otrolig känsla i sången. Här är en verkligt fin refräng med en
härlig
slutkläm med stämsång och fullt med harmonier. Låten avslutas
med ett
härligt instrumentalt parti med både gitarr och klaviatur.
Låt sex "Colours" är en lite lugnare ballad med ett otroligt
skönt sound
under refrängpartierna. Full av atmosfär och harmonier.
Låt sju "How I wanna be" är kanske min favoritlåt jämte
inledningslåten. Den
inleds med en mystisk stämning och ett tal i bakgrunden av (tror
jag) den
förre engelske premiärministern Tony Blair. Efter ett sångparti
kommer sen
underbara gitarrtoner, fulla av harmonier. För att sedan följas
och
efterhand varvas av mycket fin sång av Asle. Här har man också
fått på ett
härligt trumsound som ytterligare förstärker låten. En riktig
pärla!
Sista låten "Sounds that I hear" är även den en mycket
stämningsfull ballad.
Återigen otroligt fin sång och här låter Asle istället som David
Gilmour
själv.
För att sammanfatta plattan så måste jag säga att den innehåller
åtta mycket
stämningsfulla låtar där ingen egentligen utmärker sig mer än
den andra,
möjligen med undantag av inledningslåten och låt nummer sju. Det
här är en
måste-platta för Floyd-fantasten, särskilt om du gillar David
Gilmour. Men
bandet är självfallet bredare än så vilket jag också antytt när
jag talat om
andra influenser. Plattan är i huvudsak en långsam rockplatta
och med det
menar jag att musiken är väldigt stillsam men mycket
stämningsfull. Inga
tuffa gitarrsolon, dubbelbaskaggar eller skriksång. Jag var nära
att ge den
högsta betyg men jag gjorde inte det eftersom perfektionisten i
mig för
detta hade krävt att en del falsktoner i bland annat
gitarrsolona borde
städats bort. Dessutom kan man kanske befara att bandet så här
långt har
tittat väl mycket på sina influenser och att det kanske skulle
krävas lite
mer av egna idéer för att få full pott. Men det är utan tvekan
en mycket bra
platta. Norge fortsätter att imponera när det gäller
stämningsfull space-
och artrock. Bravo!
www.airbagsound.com
www.myspace.com/airbagsound
Betyg: 9 av 10
Karl-Göran Karlsson
|
|
