|
När Garf
var med och arrangerade den andra upplagan av “Prognight in
Alingsås”, skulle Kungsbackabandet Manimal agera support
till headlinern Circus Maximus. När undertecknad kom till
spelstället MX (Musikexperten) i Alingsås ett par timmar före
utsatt spelstart, var redan Manimal igång och soundcheckade i
källarpuben där de skulle spela. Det som kom emot mig när jag
klev in i lokalen var en alldeles lysande version av
Queensryches gamla klassiker ”Walk in the shadows”, och
hade jag inte varit så säker på min sak om att det inte var de
gamla hjältarna från Amerika som hade tittat in på en
blixtvisit, så hade jag faktiskt trott att det var Geoff Tate
som stod bakom mikrofonen en trappa ner!!
Manimal
bildades 2001 efter att gitarristen Henrik Stenroos, bassisten
Pether Mentzer samt Richard Mentzer på trummor efter en tids
letande kom i kontakt med sångaren Samuel Nyman. Gemensamt skrev
man ett gäng låtar, och spelade in flera demo-cd som fick
utmärkta recensioner på olika musiksajter, samt i musiktidningar
som Close-up mfl.
Några av
bandets hittills största musikaliska stunder har varit när man
har medverkat på Metaltown 2006 samt Sweden Rock Festival
sommaren 2007, då under rubriken 100% osignat.
Nu har
bandet tack och lov äntligen blivit signade och här kommer så
debutplattan. Och vilken debutplatta sen!!! Undertecknad hade
förmånen att få en promo redan vid giget i Alingsås för snart
två månader sedan, och om jag ska gå händelserna ganska så
mycket i förväg så har jag varit helt såld på Manimal sedan
dess. Giget på MX var en fantastiskt positiv upplevelse, och som
faktiskt till stora delar låg väl i nivå med Circus Maximus egen
insats. Plattan har snurrat konstant både i stereon och mp3:an
ända sedan dess, och plattan bara växer och växer och växer!!
Manimal –
The darkest room är en platta som borde tilltala alla älskare av
tung och massiv musik, och kommer härmed att befästa det som i
framtiden med säkerhet kommer att kallas Manimal-soundet.
Som jag
tidigare nämnde var mitt första möte med bandet via en
Queensrychecover, och att ge sig på en låt av dessa
prog-giganter vittnar om en stor dos mod och självförtroende,
vilket klart återspeglar sig i bandets egen musik. Samuel Nyman
har en av de mest fantastiska röster jag har hört på många år,
då han genom sin high-pitchsång har en klart egen karaktär och
frasering, men där han också kan plocka fram röstresurser där
han hamnar i samma division som tidigare nämnde Geoff Tate men
också låter mycket lik en ung Rob Halford (Judas Priest).
Musikaliskt handlar det om en intrikat metal som är både
tung/brutal men samtidigt melodiös och med klara progressiva
inslag. Rytmsektionen har en tyngd och ett driv i sitt spel som
gör att det låter ”snortight”, och gitarristen Henrik Stenroos
har ett modernt ganska hårt processat gitarrsound som ger hela
anrättningen en tyngd som är enormt tilltalande.
Queensryche-vibbarna är emellanåt ganska tydliga då det är
ofrånkomligt med Samuel och Geoffs röstlikheter, och i vissa
låtavsnitt känns även låtstrukturer från bandet igen, men aldrig
så att det känns som det vore en klon, utan bara så att det
kryddar det egna soundet ytterliggare.
Första
spår ”Shadows” är en tung och suggestiv historia med
massivt bas/trumspel från herrar Mentzer där gitarrspelet bitvis
är stenhårt men ändå väver ihop låtstrukturen på ett skönt sätt.
Samuel går ut ganska försiktigt med sången men visar i
refrängavsnitten för första gången tillfullo prov på sin
fantastiska ”pipa”. Henrik levererar ett skönt, och tekniskt
gitarrsolo innan den medryckande refrängen drar igång igen. En
underbar inledning på en fantastiskt bra platta.
Näst ut är
titelspåret ”The darkest room” och även här handlar det
om tyngd och suggestiva gitarrslingor som backar upp Samuels
sång. Bandet har en förmåga att skriva låtar som jag tidigare
nämnt troligen kommer att tilltala fans av både dagens moderna
prog/metal, men även vi ”gamlingar” som hängt med sen
60-70-80-talet, då man hittar en hel del influenser från långt
tillbaka i tiden då heavy metal var ett tämligen nytt begrepp.
Återigen bevisar Samuel att han har en röst som med sitt high
pitch-sound skulle kunna spräcka glas.
Tredje
spår ”Living dead” är en betydligt mer fartfylld låt med
en hel del dubbeltramp som håller låten igång. Hackande gitarrer
skapar ett sound som ramar in röstakrobatiken. Låten byter
karaktär en bit in och blir ganska progressiv i sitt uttryck.
Gitarrsolo i stämmor skapar sköna retrovibbar hos undertecknad.
”I am”
inleds på ett tungt och malande sätt och jag bara älskar Henke
Stenroos gitarrsound!! Den killen har verkligen lyckats ratta
fram ett grymt ljud i sin Engl-stärkare, och det som lät grymt
live har här ytterligare förfinats. Ska jag skjuta in ett par
rader om ljud och produktion, så kan jag återigen bara utbrista:
Toppklass. Plattan är inspelad i Music a Matics Studio i
Göteborg, och är producerad av killarna i bandet, medan man har
fått hjälp med mixningen av Tobias Lindell i välkända Studio
Bohus. Tobias som för övrigt har arbetat med band som Europe,
Mustasch mfl. har verkligen fått till en mixning av mycket hög
klass och slutmastringen har Robban Tanaskovic, även han Bohus
Studios stått för, vilket borgar för det högkvalitativa
slutresultatet. Soundet är modernt, kristallklart, fylligt,
tydligt och framförallt gitarrljudet är enligt min mening
superbt.
”Ordinary
man”
hör till de lugnare låtarna på plattan, men är ändå tung och
tekniskt intrikat med fantastisk sång. Rytmsektionen ligger och
matar på med sin bas/trummor och skapar en bra grund för
gitarrerna att brodera ut sköna komp/soloslingor runt. Manimals
låtar är genomgående ganska variationsrika både vad gäller
låtstruktur och känsla, och det hinner hända ganska mycket
musikaliskt inom varje låt. Detta är en av de största orsakerna
till att ”The darkest room” är en så bra platta, nämligen
den stora musikaliska omfattningen där man hela tiden växlar
mellan olika tempo, känslor och inte minst olika tyngd och
intensitetslägen.
På
”Human nature” startar ett malande basriff låten för att
snart följas upp av ett högt drivet och tekniskt gitarriff som
ger låten ett högt driv och tempo. Här visar Samuel Nyman prov
på sin patenterade high pitch-sång, men han håller sig även i
lite mer ”normala” tonlägen vilket han också klarar på ett
galant sätt. Låten har efter nästan konstant lyssnande blivit
ett av de absoluta favoritspåren på plattan, och ger vid varje
tillfällen samma känsla av: Fy fan vad bra Manimal är!
”Spinegrinder”
är, som ett flertal av låtarna på plattan tung och suggestiv med
ett malande komp, där Henke kan brodera ut gitarrspelet rejält.
På denna låt känns det som om bandet sneglat en del på gamla
Judas Priest när det gäller låtstrukturer, vilket inte minst
känns igen genom sången. Samtidigt låter det modernt och nutida,
vilket känns lite schizo, men är ändå skitfräckt.
”Dreamers
and fools”
är plattans snabbaste spår med massor av dubbeltramp, och här
har bandet närmat sig powermetalen på sitt eget vis. Själv är
jag inte så förtjust i denna genre, men måste ändå medge att
Manimal gör det på ett helt ok sätt, och som säkert kommer att
tilltala många powermetal-freaks.
Genom
avslutande ”The life we lived” är vi tillbaka i det
genomarbetade sound som är Manimals signum, nämligen tungt
suggestivt, men ändå melodiöst. Återigen växlar låten karaktär
vid flera tillfällen och är bitvis lugn och lite tillbakalutad,
men övergår i en sekvens i snabbt lite Judas-likt riffande, för
att sedan återgå i ursprungstempo och tyngd.
Som ni
säkert har märkt vid det här laget är undertecknad helsåld på
Manimals intrikata musik och hoppas nu att alla metalheads
världen över får upp ögonen för detta grymma band. Att göra sin
grej på platta på ett bra sätt klarar många band, men att
dessutom göra det på ett så magnifikt sätt live, som killarna
gjorde i Alingsås, vittnar om stort musikaliskt kunnande och
professionalism. Manimal har releaseparty på Sticky Fingers, GBG
den 27/2, vilket absolut inte får missas.
www.manimal.se
www.myspace.com/manimalsweden
9,5/10
Staffan
Vässmar
|
