|
Jag är
väldigt förtjust i den mörka, mollstämda ofta
keyboarddominerande Finska progmetallen och jag har tidigare
bara hört några låtar på Myspace som var/är otroligt bra. Dark
The Suns spelar en renare form än Insomnium, Moonsorrow med
flera vilket gör likheten till Amorphis mer påtaglig. Nu har
Mikko Ojala en helt annan röst än Tomi Joutsen och den är inte
lika stor men är ändå mycket intressant. Får tankar till tyvärr
på tok för tidigt avsomnade Divercia vars sångare hade samma
berättarlika röst som oftast är ren men gör över i kortare
partier av growl men det som gör bandets ljudbild unik är Pinja
Haikalas syntar. Ljudet är alltid rent och ibland pianolikt
vilket i sin tur ger en väldigt speciellt stämning. Det är
nästan som gammal symfonirock som vävs ihop med typisk Finsk
progmetal.
40 minuter
är för kort för jag vill ha mer, mycket mer! ”In darkness
comes beauty” är en förföriskt vacker platta, sina maffiga
ljudmattor till trots. Produktionen precis lagom nyanserad där
vacker är det återkommande ordet. Samtliga tio låtar håller
yppersta världsklass vilket gör att det känns krystat att plocka
ut någon för det här skall man lyssna på rakt igenom och gärna
hur många gånger som helst.
Jag älskar
den här småmonotona malande ljudbilden som är liten men ändå
stor samtidigt som jag har fått ännu ett nytt favoritband. Tänk
Dark The Suns och Amorphis, det ni!
www.darkthesuns.com
www.myspace.com/darkthesuns
8,5/10
Tore Larson
|
