Det är nästan exakt ett år sedan Shadow Gallerys sångare, Mike Baker, gick ur tiden (1963-09-02 – 2008-10-29 r.i.p.). Jag var vid det tillfället helt övertygad att bandet skulle lägga instrumenten på hyllan, i alla fall bandnamnet, men här är de tillbaka med sin nye sångare Brian Ashland. Han blev i konkurrens med många sökanden utvald att försöka axla sin föregångares gyllene mantel. Det är aldrig lätt att ta över efter en så uppskattad sångare som dessutom hanterat mikrofonen på samtliga fem tidigare alster. Förutom Mike Baker saknas klaviaturspelaren Chris Ingles som tydligen valt att hoppa av. Hittills har ju Shadow Gallery enbart varit ett studioprojekt, mig veterligt har de aldrig spelat live. Dock fanns sådana planer i samband med albumet Tyranny. Vi kan väl hoppas att med nytt folk i line-up’en kommer samtal om turnéer i gång igen.

 Tyvärr fick jag inget promomaterial med nya plattan Digial Ghosts och det satte lite krokben för mig i början. Eftersom jag var väldigt nyfiken på sångarinsatsen så koncentrerade jag mig mycket på det inledningsvis men var efter en stund helt förvirrad. Brian Ashlands sång  rena kameleontframträdandet, här fanns sång som ibland lät som en rensjungande Udo Dirkschneider(Accept) och ibland som Geoff Tate (Queensryche). Jag kände mig tvingad att reda ut detta och efter att ha fått tag på promomaterialet från InsideOut konstaterade jag att det listas tre gästsångare; Ralf Scheepers (Primal Fear) på ett spår och Clay Burton (Suspyre) som tillsammans med bandets bassist, Carl Cadden-James, delar på sången på albumets andra låt ’Venom’. Efter detta klargörande kan jag nu meddela att sången är lysande från öppningslåten ’With Honor’ till plattans sista och bästa spår, ’Haunted’. Lysande från alla inblandade vokalister med andra ord.

Shadow Gallery tillhör ju samma stamträd som Dream Theater och Symphony X men till skillnad mot dessa koncentrerar de sig mer på melodi och stämsång i stället för (ibland överdrivet) långa skalövningar. Ändock ska ni vara klara över att detta gäng inte är några dunungar på sina respektive instrument och med bara sju spår med en snittid på åtta minuter finns här långa instrumentala partier. Joe Nevolo som trummat på några av de senaste utgåvorna finns endast listad på två låtar här och multiinstrumentalisten Gary Wehrkamp på resterande. Gary spelar också gitarr, bas och keyboard med bravur.

Soundet känns lite hårdare och tyngre än vad vi tidigare erbjudits men det luftiga och pompösa finns ändå där. Överallt hittas vibbar av Queen, Rush, Queensryche, Dream Theater och även Styx. Det jag saknar lite på sångsidan är kanske den högre oktav där Mike Baker verkligen imponerade på sin tid. Låtarna är komplext uppbyggda med taktbyten, acapellasång, solon och massor av härlig körsång. Trots detta är albumet ganska lättillgänglig men fortfarande efter minst 15 genomlyssningar får jag nya ’fan-va-fräckt’ upplevelser.

Om ni tänker skaffa denna plattan – vilket jag rekommenderar – tycker jag att ni ska inhandla den limiterade utgåvan. Där finns ytterligare fyra låtar varav två med Mike Baker på sång.