|
Här har vi en samlingsplatta som innehåller låtar med “några av
de bästa gitarristerna I jam-bandens universum”, enligt
releasetexten. Materialet kommer från Magnatude och Magna Cartas
utgivning och låter oss provsmaka ett spretigt smörgåsbord av
strängbändande delikatesser. Som sig bör föredrar vi olika
rätter på buffén, beroende på tycke och smak, och därför blir en
recension av en samlingsplatta som denna lite svår
betygsmässigt.
Vad som skiljer ett ”jam-band” från andra är väl en godtycklig
gränsdragning, men vi ligger nära jazzens domäner med en
uppbyggnad av låtarna som ger stort utrymme för diverse
soloutflykter. Klassiska exempel är Allman brothers band och
Gov´t mule. Det är också ett grundsväng med rötterna i blues och
jazz som dominerar på ”Jam on guitars”. Först ut är två rökare
med Michael Lee Firkins respektive Steve Morse och det svänger
sanslöst. (En kuriös detalj i sammanhanget är att Firkins har
med sig Chuck Leavell på keyboards – mannen som lyfte Allman
brothers ”Jessica” till en självsvängande juvel). På skivans
tredjespår Är det Alex Skolnick trio som ger oss ett mer
frijazzinspirerat stycke som jag gärna hoppar över. Så
fortsätter det hela med en omväxlande brygd av stilar varav
visst är omedelbart örongodis och annat mer svårsmält. The
Clinton Administration ger oss två nummer med soulkänsla, The
Fareed Haque Group bjuder på en Raga i baktakt med Sitar och
tablas medan OHMphrey och Tishamingo rör sig i ett mera laid
back tillstånd.
Jag är mycket förtjust i ”Jam on guitars” och tycker urvalet av
artister och låtar ger en god bild av det spännande musikaliska
universum som Magnatude records förvaltar. För en gammal stofil
som mig som får den otränade gubbkroppen i självsväng av
Colloseum ”Live” eller Allman brothers at Filmore east är vissa
spår på a”Jam on guitars” nästan hälsovådlig och borde märkas
med varningstext: ”Kan orsaka ledbesvär på grund av euforiska
kroppsrörelser”.
www.magnacarta.net/jam/jamonguitars.html
Betyg 5-10/10
Hans-Åke Höber
|
