|
Efter att
ha debuterat på en av den neoklassiska hårdrockens mest
stilbildande album, ”Yngwie J. Malmsteen´s Rising Force” (1984),
har Jeff Scott Sotos stämband fått erfara inspelningar av de
mest skiftande slag – se bara karlns hemsida för en hart när
osannolik meritlista. Hans mångsidighet är uppseendeväckande,
men ändå är han nästan uteslutande förknippad med melodiös
hårdrock, vilket i sig inte är så konstigt med tanke på
Talisman, Takara, Axel Rudi Pell, och allt vad de heter. Men han
har en solokarriär också…
I samband
med släppet av nya ”Beautiful Mess”, som i mitt tycke är ett av
Sotos mest medryckande verk någonsin, återutger Frontiers hans
andra respektive tredje soloskiva – ”Prism” och ”Lost in the
Translation”. Bägge givarna är pyntade i digipak-omslag med
Jeffs egna kommentarer om inspelningarna samt rikligt med
bonuslåtar.
”Prism”,
ursprungligen 2002, är en tvättäkta AOR-skiva. Balladerna duggar
tätt vilket medför ett album som kan kännas sävligt emellanåt.
Dock måste jag tillstå att de flesta balladerna faktiskt är
riktigt starka med otroligt själfull sång av Soto. Övriga låtar
håller en klart godkänd nivå med tung-funkiga Glenn
Hughes-duetten ”I want to take you higher” som favorit.
Bonusmaterialet på denna återutgåva är dessutom riktigt starkt.
”Good love” gungar i samma anda som Jimmy Barnes soul-utflykter,
”Send her my love” är en ljuvlig Journey-cover och, russinet i
kakan, Sammy Hagars ”Stand up” i en hormonstinn liveversion.
”Lost in
the Translation”, ursprungligen 2004, anses av de flesta vara
den bättre av dessa båda. Och i originalutförandet är den utan
tvekan det. Inledande ”Believe in me” tangerar tack vare Neal
Schons medverkan Journey, men även i övrigt förebådar ”Lost in
the Translation” påföljande Schon-samarbeten, inte minst det då
ännu ej lanserade Soul Sirkus-projektet. Det handlar således om
väsentligt tyngre melodic rock nu än på föregångaren. Soto är
sitt vanliga majestätiska jag på ett material som
Talisman-anhängarna säkerligen känner igen sig väl i. Inget av
extramaterialet är dock i nivå med låtarna på originalskivan,
men de är heller inga direkta sänken.
Båda
plattorna kvalar in som starka sexor i sina nya kostymer.
”Prism” är den av dem som mått bäst av restaureringen, och tack
vare dess vassa bonusmaterial spelar jag hellre den än den
ursprungligen högre rankade ”Lost in the Translation”.
www.myspace.com/sewtoe
http://jeffscottsoto.com
Betyg: ”Prism” 6/10
Betyg: ”Lost in the Translation” 6/10
Jukka Paananen
|
