|
|
För mig har Lita Ford aldrig varit mer än en häftig gitarrist i
åttiotalsförpackning – på bild! Jag var aldrig med när det begav
sig för henne på allvar och hennes musik har intresserat mig
föga de gånger jag gett mig i kast med den. Hon är och förblir
en av de coolaste kvinnliga hårdrocksikonerna men det är som
sagt endast en bild för mig då jag inte var med under hennes
storhetstid. Men nu går hon en ny vår till mötes och skall hon
nu inte bara bryta en överdrivet lång tystnad utan även få mig
att förstå varför hon en gång i tiden var bland de största? Med
facit i hand så anser jag att hon skulle ha behållit tystnaden
och stannat kvar på sin söderhavsö och byggt vidare på sin
familj istället för sin backkatalog. Comebacken ”Wicked
Wonderland” är inte mycket mer än en lång outhärdlig
öronmisshandel i oljud. Hon har försökt föra in ett modernare
sound men missar målet med ett par hundra meter. Tunga statiska
metal/rockriff blandas med enformiga trummor, mängder med
samplingar och en produktion som drar mer åt det industriella än
åt det jordnära. Ljudbilden är emellanåt jobbigt maskinell samt
opolerad och tillsammans med ett låtmaterial som är något av det
mest stelbenta jag upplevt på många år så blir ”Wicked
Wonderland” ett magnifikt magplask.
Man kan hitta små guldkorn i form av ett och annat riff plus att
hon fortfarande har kvar sitt riv i rösten men mycket mer än så
blir det inte. Sen är det i och för sig lite småkul att höra en
femtiotaggare skapa lyrik som fullkomligt osar av sex,
sadomasochism och, ja, sex. Hon får till och med eder
undertecknad att rodna och det är inte lätt vill jag påstå.
Men trots en rejäl dos tantsnusk och ett par okay riff så är
”Wicked Wonderland” en av årets största floppar. Inte för att
jag hade några speciella förväntningar men att man kan släppa
sådan här smörja som erkänd artist idag är för mig en gåta.
www.myspace.com/litaford
http://litaxx.tv/lita
Betyg 2/10
Ulf Classon
|
|
