|
Hansi Cross har ett mycket långt förflutet inom
svensk
rockmusik och torde vara en av dem som startade den andra vågen
av
progressiv
rock i Sverige tillsammans med band som Änglagård, Anekdoten och
Roine Stolt/Flower Kings.
För en
annan som är
rätt så ny som
Artrock-skribent och
som bara för några år sedan storögt upptäckte att det även idag
görs musik med lika bra och ibland till och med högre kvalitet
än
vad
våra 70-talshjältar inom branschen
presterade
så måste jag uttrycka att jag
är
mycket tacksam för dessa djärva musiker som vågade ta upp tråden
igen.
Därför känns det lite nervöst att får ett recensionsuppdrag på
den nya plattan från CROSS med tanke på att jag inte lyssnat på
något i den tidigare rätt imponerande produktionen.
Nåväl, CROSS är ju inte bara Hansi Cross
(gitarr, sång och keyboards)
utan också ett gäng andra musiker
som har växlat genom åren ända sen starten 1988. Jämfört med
starten 1988 är det bara Hansi kvar från ursprungsuppsättningen
av CROSS men både basisten Lollo Andersson och trummisen Tomas
Hjort har varit med sen början av 90-talet och de tre får väl
betraktas som
själva
kärnan i CROSS.
I tillägg finns Göran Johnsson på keyboards, Bruno Edling
på sång, Kent Kroon på akustisk gitarr och självaste Tomas Bodin
från The Flower Kings
är med på ett hörn på mini moog.
Hur låter då musiken på plattan?
Ja, jag hade inga problem att ta till mig soundet som kändes
varmt och familjärt från början. Som gammal fan av Genesis och
klaviatur-fenomenet Tony Banks känns
plattan som något som mycket väl skulle kunna vara en ny
soloplatta av Tony Banks.
Samma sköna sammanvävda toner från diverse keyboards, alltifrån
klassisk orgel, moog, moderna synthvarianter och naturligtvis
den klassiska mellotronen.
Typiskt för den 70-talsinspirerade symfoniska rocken är ju just
att klaviaturerna tillåts få en så framträdande roll i musiken
och det får de även här.
D v s, ofta bärs ett huvudtema fram av moog eller orgel och till
detta ligger ett massivt komp från andra keyboards eller ibland
det majestätiska kompet från mellotron-stråkar eller
mellotron-körer.
Till detta läggs rätt lågmälda men ändå mycket effektfulla
gitarrslingor och ett trumkomp
med ibland lite jazziga svängar.
Väldigt snyggt
utfört
emellanåt.
Skall jag då också leverera lite kritik så
är det
i så fall
att plattan känns lite väl
”snäll”
då och då. Kan man kanske kalla det
”snäll-prog”? Vad jag menar är att
det ibland känns lite segt och inte riktigt engagerande.
Det finns få riktigt ösiga partier och det är inte utan att man
ibland saknar lite råare bas- och trumkomp.
Eller varför inte lite mer röj i gitarren? Men visst, bandet har
uppenbarligen
en klar vision i vad de vill spela och
de
vill troligen vara trogna dessa ideal och det får man
respektera.
Jag var också lite fundersam på sånginsatserna på plattan.
Onekligen passar sången in rätt bra
i musikstilen
men på något sätt märks det att Hansi inte riktigt är den
självklara
och
professionellt skolade
leadsingern. Får på något sätt samma känsla som när
klaviaturfenomenet Tony Banks och stjärngitarristen Steve
Hackett tar upp mikrofonen och sjunger på sina plattor. Det
låter OK men känns ändå ganska tydligt att det är på sina
instrument som sångaren gör sig bäst.
Mina favoritspår på plattan är utan tvekan
inledningsspåret
”Universe inside”, spår nummer
fem
”Chameleons” och avslutningsspåret
”Eternity”.
Alla är långa sköna
varierade
kompositioner med mycket känsla och harmonier.
Härligt mittenparti med fint basspel av Lollo Anderson i
”Chameleons”.
Snyggt och oväntat med det lilla Zuccero-grymtet i
avslutningsspåret!
Och själva avslutningspartiet på denna låt är mäktigt
– helt
i stil med vad Genesis ofta lade in som slutspår.
Även spår tre
”Innocence” kan räknas till samma kategori låtar. Här är det
lite mer rockigare tongångar.
Dock är avslutet på låten rätt så plumpt och känns onödigt.
Till sist får jag ändå säga att jag är oerhört glad för att det
finns band som spelar den här typen av musik utan att snegla
alltför mycket på vad som är kommersiellt gångbart hos den stora
massan. Inte minst för att de för vidare de
idéer som maestro Tony Banks och andra giganter på 70-talet
introducerade.
Sen har jag förstått att själva slutförandet av detta verk har
varit något av en jätteprestation.
Hansi Cross drabbades tydligen
2007
(då plattan troligen var mer eller mindre färdig)
av något som måste vara en yrkesmusikers stora mardröm:
Tinnitus. Ni kan tänka er hur detta måste ha slagit sönder
själva grundvalen för hans yrkesliv. Hansi fick uppenbarligen
helt lägga av med musik ett tag och fick sen långsamt ta bit för
bit i återkomsten till studioarbetet för att slutligen
ro projektet i hamn. Det är bara att buga och bocka för denna
prestation. Jag hoppas verkligen att förbättringen fortgår och
att vi får höra mer av CROSS.
Själv gav det här mersmak och jag skall givetvis undersöka också
tidigare produktioner.
www.myspace.com/crossprog
www.progressrec.com/cross
Betyg: 7 av 10.
Karl-Göran
Karlsson
|
