|
PO90 har
samlat sin historia på ett välmatat dubbelalbum “A can of worms”
. Bandets nav, Andy Tillison, driver ju numera även The Tangent,
även om PO90 fortfarande sägs vara vid liv. PO90:s musik har
beskrivits som spacerock eller retroprogressiv men har många
källor.
"We always think as much about Muse and Radiohead as we do about
Yes or Genesis"
som Tillison själv har uttryckt saken.
Annars
tycker jag att musikaliskt kan man hitta tydliga jämförelser med
Peter Hammill och VdGG, inte bara på grund av Andys röst och
sångstil, som ligger nära Hammills, utan också i
kompositionerna. PO90:s musik är starkt rotad i rock, med såväl
bluesiga som jazziga inslag, men med tydligt progressiva vinklar
och snirklar.
Materialet
på ”A can of worms” spänner över tiden 1996 till 2001 och
innefattar bland annat hela sviten ”Afterlifecycle” från 1997
samt ”Blues for Lear” i en hittills outgiven version med Roine
Stolt på gitarr och sång. Roine har ju dessutom varit en av
medlemmarna i The Tangent.
Det är
lätt att tycka om Andy Tillisons musik med svirvlande hammond
som pumpar och hackar, läckert groove och en stadig rockkänsla.
Och samtidigt är det ibland irriterande när alldeles för
skrikiga och påträngande syntar gör det hela stressframkallande
i vissa partier. Klart är att man blir berörd, för det här är
musik och texter som pockar på att bli lyssnade på. Precis som
jag minns mitt första möte med Peter Hammill och VdGG. Rösten
kan man tycka olika om. Precis som med Peter Hammills så kan
Tillisons röst upplevas spännande eller enerverande, beroende på
låt och sammanhang.
Variationen är med andra ord stor och vid en genomlyssning av
det omfattande materialet på samlingsdubbeln kastas jag som
lyssnare mellan eufori och irritation. Den gungande 7-taktaren
”A man on thin air” som inleder skivan innehåller det mesta av
PO90:s särdrag. Det är tungt, det är ibland rent ruffigt och
över det hela svävar Steven Wilsons och Peter Hammills andar.
Efterföljande ”The single” är huvudskakarrock med finess. Och
se där; fjärde spåret ”Modern” är en cover på Hammills låt från
1974. Furiöst och ilsket. Här går trådarna mellan punken och
proggen ihop. Samma punkiga attityd sparkar igång ”Space junk”
från plattan ”Unbranded”. Ibland lugnar stormen ner sig, som i
den fina ”Promises of Life” från albumet ”The time capsule”. Jag
uppskattar Andy Tillisons sångröst mer när han går ner i
intensitet. Han får en sensuell och varm ton och den lilla
skevheten blir charmig.
Kombinationen med feta gitarriff och trycket från Andys Hammond
doftar Deep Purple och Uriah Heep emellanåt. Jag tycker PO90 kan
karakteriseras som ”Hårdrock”, alltså den bluesiga, svängiga och
tunga musik som tyvärr ersattes av metal och ”Melodic rock” på
80-talet. PO90 är vintage och modernt på samma gång. Allt är
som sagt inte bra, men Andy Tillison är en omistlig brygga
mellan den anarkistiska och utmanande proggen och den mer
melodiskt tillgängliga. Inte så lättsmält, men uppfriskande.
www.po90.com
Betyg
8/10
Hans-Åke
Höber
|
