|
Se där! De gamla tyska progrockarna Eloy har dammat av sig
själva och bjuder på nytt material. Det var 11 år sedan sist!
Välkomna tillbaka! Enligt legenden kommer namnet Eloy från boken
”The time machine” av H.G. Wells och namnet representerar där
människorasen 800, 000 år fram i tiden. Jag tror inte att dessa
herrar behöver någon närmare presentation i övrigt. Första
albumet kom redan 1971 och detta är det 17:e i ordningen.
Vid en första genomlyssning låter det tryggt och stabilt och som
vanligt. Inga nymodigheter what so ever och det gillar jag i
detta fall. Eloy är liksom Alan Parsons Project ett musikprojekt
i Pink Floyds anda och gör mestadels drömska episka låtar. De
behöver inte utveckla sig.
Låtarna i sig är väl inte det starkaste gruppen åstadkommit men
jag gillar singellåten ”The Challenge” och singelbaksidan
”Summernight symphony”. Sedan charmas jag även att sångaren
låter rätt lik sångaren från Carter U.S.B. i låten ”Mystery”.
Lite punkattityd mitt i allt proggande! Jag gillar egentligen
alla låtar. De har fortfarande kvar sitt karakteristiska
flöjtiga keyboardsound i bakgrunden vilket jag älskar. De
välbekanta basgångarna är också kvar samt sångarens ganska
monotona men samtidigt känsliga stämma.
Det som dessutom ger en hög nostalgifaktor är produktionen. Hade
någon sagt till mig att detta var en osläppt platta från 1978 så
hade jag inte reagerat. Där lyckades de bättre än en viss annan
grupp vid namn Kiss som ju försöker rida på nostalgivågen fullt
ut med deras senaste alster. Ni som känner till och gillar Eloy
sedan tidigare kommer därför inte att bli besvikna med denna
skiva. Liksom glassen 88:an finns de där och gör sitt bästa för
att vara en trygg punkt mitt i våra annars ständigt föränderliga
liv!
(lyssna även på mästerverket ”Metromania” från 1984)
www.myspace.com/official4eloy
www.eloy-legacy.com
7 / 10
Peter Dahlberg
|
