|
Jag är gravt förvirrad. Under hela tiden som jag lyssnat in mig
på nya skivan med amerikanska A Skylit Drive så har jag varit
övertygad om att den rena sången levererats av en tjej. Jag har
nog inte ens reflekterat över att det kan vara något annat
heller. Men när jag satte igång och gjorde reserch så pekar allt
på att sången framförs av Michael Jagmin som uppenbarligen är en
kille – eller? I vilket fall som helst så tycker jag nästan lite
synd om grabben för han är förmodligen kastrerad. Hur kan han
annars låta så feminin? Nog för att jag kan uppskatta lite
ljusare kastratsång av grabbar som Claudio Sanchez (Coheed &
Cambria) eller Cedric Bixler-Zavala (The Mars Volta) men det här
är ju löjligt. Hur som helst är det inte den rena sången i sig
som är det som gör att jag finner ”Adelphia” rätt så tråkig för
den är rätt så effektfull emellanåt. Nej det är helheten som
inte faller mig i smaken. Bandet spelar vad man skulle klassa
som poppig och amerikapunkig post-hardcore med flera andra
core-influenser än vad som är nyttigt. Det är hårt, melodirikt
och catchy men utan att bli vare sig underhållande eller
medryckande. Genom ett atmosfäriskt synthantverk så får musiken
ett mer levande ljudlandskap än sina genrekollegor men inte ens
det får det att lossna tycker jag. Till detta har vi alltså
Michael Jagmins kvinnliga stämma men vid några väl valda
tillfällen tar även bassisten Brian White ton och då är det
djupa growl som gäller. En kombination som tyvärr inte utnyttjas
tillräckligt.
Som ni förstår så föll inte detta mig i smaken men faktum är att
trots rätt så svängiga spår som tillexempel “Eva the Carrier” så
kan det vara svårt att värja sig från en del av de catchy
refrängerna som dom har snickrat ihop. Dock tröttnar jag ganska
snart på den enformiga kastratsången plus att alldeles för många
spår låter likadant. Sen är inte detta den mest intressanta
musikgenren som kommit fram de sista tio åren heller för den
delen.
www.myspace.com/askylitdrive
Betyg: 4/10
Ulf Classon
|
