1. Paul Waggoner - “Boot Dagger Boogie” -
2. Kris Norris - “The Life and Times of Sir Walter Sickert”
3. Dave Martone - "Hybrid Angels"
4. Ron Thal (aka "Bumblefoot") - “Disengaged”
5. Eyal Levi and Emil Werstler - "The Unwavering Collapse"
6. Shane Gibson - “Artichoke Samurai”
7. Devin Townsend - “Nerd Alert”
8. Chris Poland - "L.D.E."
9. Ola Frenning and Christofer Malmström - “Hydra”
10. Mike Orlando - "Stomped"
11. James Murphy - "Six Shooter"
12. Hugues Lefebvre and Yann Mouhad - “Schrödinger's Cat Paradox”

När Magna Carta släpper en gitarrplatta med diverse artister kan du vara säker på att det rent speltekniskt inte kommer finnas mycket att anmärka på. Däremot ligger inte låtskrivandet på topp, drygt hälften av låtarna är skrivna av gitarristen och ljudteknikern Jeremy Krull, resten av artisterna själva. De spår J Krull har skrivit känns väldigt mycket som etyder och lider av ett bedrövligt baskaggeljud. Plastigt och metalliskt som om någon virat in baspedalen i plastfolie. Synd..

Detta är en platta som säkert medverkande artister skulle kunna ha med sig på sina gitarr-kliniks och dela ut gratis. För det är ungefär så det låter; bas, trummor och kompgitarr inspelade i förväg, sedan ivägskickat på email till artisterna för pålägg av solo. Med vissa undantag.

Självklart är det glänsande gitarrspel vi får höra, men det är inte speciallt engagerande för det. Det är tung och hård musik genom hela plattan även om flera av låtarna har lugnare partier, ibland med akustisk gitarr, ibland med en vilsekommen jazzdito. Svenskarna Ola Frenning (ex Soilwork) och Christofer Malmström (Darkane) framför en låt skriven av den senare och här känns det mer som ett spår som skulle kunnat finnas med på en ”riktig” platta. Detta är en av de få låtar jag kommer att stoppa in i min mp3-spelare ifrån detta alster.

Galningen/geniet Devin Townsend (Strapping Young Lad) bidrar också med en egenhändigt skriven låt. Har han tänkt att göra en parodi på resten av kollegorna får han räknas som ett geni, är det allvarligt menat måste han dock förklaras galen. Det handlar nämligen om shredding i 260 sekunder, ibland i 500bpm tempo. Ett annat spår jag gärna spelar flera gånger är Ron Thal’s(Guns N’ Roses) bidrag som med en lite lugnare approach (med undantag) sticker ut från de övriga.

Som jag nämnde i inledningen saknas här verkligen inte ett teknisk utförande, fast det hela blir till slut en ekvilibrism mellan det fantastiska och det absurda. Som helhet är plattan en 60 minuters pina av gitarrsolon men låt för låt kan man faktiskt stå ut. Kanske till och med imponeras och det är väl tanken bakom denna produktion.

Betyg 3,5/10

Joachim Hansson