|
|
Världen är
full av ambitiösa musiker. Den progressiva hårdrocken är en
perfekt genre för att visa sina fingerfärdigheter och
förverkliga sina fantasier om det stora verket. Från Frankrike
kommer Myhybris, bestående av en begåvad kvartett som anger de
klassiska inspirationskällorna Porcupine tree, Pink Floyd och
Dream Theatre på sin myspacesida. Deras Tredje minialbum (26
minuter) är ett konceptalbum som bygger på en berättelse om två
unga systrar som skiljs åt av döden, men ändå inte och, ja, ni
förstår att det är dramatik och känslor värda en tonsättning.
Myhybris
är inte lika tekniskt drivna som Dream Theatre, men har
tillräckligt med muskler och begåvning för att få det att låta
övertygande. Merparten av musiken är instrumentell och Morgane
Falaizes keyboards tillsammans med Nicolas Pascals kraftfulla
gitarrspel väver många snygga och tunga teman tillsammans.
Olivier Rivas trumspel skiljer sig en aning från de inom genren
så vanligt förekommande snabbfotade smatterbanden. Inte för att
det saknas dubbelpedal och pukpassager, men jag tycker han i
vissa stycken prövar lite otraditionella slagverkstricks som
fräschar upp. Sylvain Mazeau är en gedigen och följsam basist
som levererar vad som krävs för att ge intensitet och fyllighet.
Som sagt
är det mesta instrumentellt, men på titelspåret har gruppen lejt
in Amelie Festa på lite vän sång. Här släpps också en stillsam
saxofon in och vi får en välbehövlig paus i den intensitet som
hittills rått.
Det är
gott gry i Myhybris, men i mängden av konceptalbum på den
söndertrampade stigen som kallas ”progressiv hårdrock” saknar
den det lilla extra som sticker ut, som kittlar nyfikenheten.
Allt är klanderfritt gjort, från produktion till hemsida, men så
många andra gör samma sak. Ibland bättre, ibland sämre, men
likväl är världen, som sagt, full av ambitiösa musiker och alla
kan inte leverera mästerverk.
www.myspace.com/myhybris
www.myhybris.net
Betyg 6/10
Hans-Åke
Höber
|
|
