1.Lost 6:09
2.Guilt 6:15
3.Numb 6:09
4.Leave 6:52
5.Death 9:38
6.Change 7:19
7.Seek 5:40
8.Risk 3:52
9.Torn 4:45
10.Vow 7:01
11.Change reprise 5:05

Tyska RPWL är sedan ett antal år ett av mina största favoritband inom Artrocken, och när nu bandets gitarrist Kalle Wallner ger ut sin andra soloplatta ”Numb” under namnet Blind Ego, är så klart mitt intresse stort redan från första tonen. Första plattan ”Mirrors” kom 2007 och var liksom denna nya cd, ett verk där Wallner hade samlat ett gäng riktigt skickliga musiker runt sig. Även denna gång är det lite grann av en ”All Star lineup” som presenteras, för vad sägs om så namnkunniga musiker som:

Kalle Wallner: (RPWL) Guitars
Yogi Lang: (RPWL)Backing vocals
Paul Wrightson: (ex Arena) Vocals
John Jowitt: (IQ, Jadis) Bass
Sebastian Harnack: (Sylvan) Bass
Michael Schwager: (Dreamscape) Drums
Iggor Cavalera: (Sepultura, Cavalera Conspiracy )Drums

En artist/musiker som medverkar i ett internationellt så välkänt och renommerat band som RPWL, borde ha ganska fullt upp, kan man tycka, men tydligen är det så med Herr Wallner att hans skaparkraft är ännu större än vad han får utrymme för i huvudbandet. När förra plattan ”Mirrors” skrevs och spelades in, var det som Wallner uttrycker det: ”Ett försök att hela min skadade själ”. Bevisligen gick det tydligen bra eftersom uppföljaren släpps redan två år efter debuten. Denna gång har Wallner valt att enbart använda sig av en huvudsångare, medan han på förra släppet hade med både Paul Wrightson och John Mitchell (Arena, Kino, It Bites mfl.).

Ämnen som behandlas textmässigt på ”Numb” är enligt kompositören: ”Ögonblicksbilder av extrema känslor, som översvämmar ett medvetande för en kort tid och som helt tar över känslomässigt, och inte tillåter något annat att existera samtidigt. Detta ska kunna förklara de mycket korta beskrivande låttitlarna.

Musikaliskt spänner ”Numb” över ett mycket brett register, där influenserna från huvudbandet RPWL blir ganska tydliga, vilket naturligtvis inte är så konstigt, men jag tyckte dock redan vid första genomlyssningen, att den största gemensamma nämnaren faktiskt var Porcupine Tree.

De flesta spår på ”Numb” har ett härligt driv och tyngd i huvudriffen, men som ofta bryts av med mer finstämt gitarrspel, vilket ger en stor variation inom varje spår. Wrightsons sångröst passar perfekt in i den intrikata ljudbilden och gör att man även får lite Arena-känslor emellanåt. Wallners gitarrspel är i mina öron alldeles lysande och han kan verkligen blomma ut i ett massivt riffande i de flesta låtarna, och då på ett helt annat sätt än i huvudbandet. Det akustiska gitarrspelet håller en mycket hög klass, och skapar finstämda avbräck mot den många gånger massiva ljudbilden. Solospelet är även det tekniskt drivet och kraftfullt utan att på något sätt gå över gränsen, och i avslutningen på den mästerliga ”Death” visar han prov på ett spel med en så makalös känsla, som till och med herrar David Gilmour / Roine Stolt borde bli lite avundssjuka på.

På denna platta, får jag nog säga att det är tyngd och riff som sätter den största musikaliska prägeln, och det tilltalar ju självklart en gammal hårdrockare som undertecknad. Låtar som ”Lost”, ”Guilt”, ”Death” samt instrumentala ”Torn” är utmärkta exempel på just denna typ av låtkaraktär. Den progressiva ådran får också sitt lystmäte i de mer invecklade spåren, där framför allt titelspåret ”Numb” har en mycket obekväm taktart som ger mersmak. På avslutande ”Change reprise” har gamla Sepultura-trummisen Iggor Cavalera spelat trummor och det ger låten ett lite annat uttryck än de andra spåren på plattan.

På den lugna och finstämda ”Risk” svävar Steven Wilsons ande över låten redan från start, och ger med sitt känslofyllda akustiska gitarrspel, och likaledes stämningsfulla sångprestation tydliga Porcupine Tree- vibrationer.

Produktion / inspelning av plattan har även denna gång skötts av RPWL-kollegan Yogi Lang, och detta har han skött på ett mycket kompetent sätt, vilket har gett ett slutresultat med en klar och tydlig men ändå kraftfull ljudbild, med en väl avvägd balans mellan instrumenten.

Avslutningsvis kan jag bara konstatera att ”Numb” är en mycket bra platta som växer för varje lyssning. Plattan är mycket variationsrik, med både tyngd och massivt riffande, känslosamma och finstämda partier, suggestiva och repetitiva avsnitt, samt en stor dos intrikata progressiva inslag, och borde således tilltala en bred musiklyssnarskara. Själv är jag helsåld på Blind Ego – ”Numb” och kommer omgående att införskaffa föregångaren ”Mirror”.

www.blind-ego.com

www.myspace.com/blindego

8 / 10

Staffan Vässmar