E-Mail

info@artrock.se

 

Recensioner

Gästbok

ArtRock MySpace

 
 

 

 

Adventure - Beacon of light (Adventure Records/Progress Records)

 

1. Something to believe in
Part I
Part II
Part III
2. The Swan
3. A crack in the ice?
Part I
Part II
4. Emelie´s piece
5. Fragile frame
6. Joybringer (for Gorin)
7. Beacon of light
Part I
Part II
Part III
Part IV

Odd-Roar Backen: Keyboards, synths, piano, acoustic guitar, electric guitar, mandolin
Terje Flessen: Lead guitars, acoustic guitars, rhythm guitar, bass

Vebjörn Moen: Lead and backing vocals
Henning Mjöen: Lead and backing vocals
Eva Cecilie Bjerkhoel: Backing vocals
Magnus Forsberg: Drums
Kristian Resell: Drums
Mari Haug Lund: Flute, backing vocals
Cathrine Larsen: Backing vocals
Bente Fossnes: Backing vocals

 

Det har hunnit gå hela nio år sedan Trondheimsbandet Adventure släppte sitt självbetitlade första album, en debut som genomgående fick ganska bra omdömen, inte minst i Artrocktidningen. Bandets musik/sound jämfördes dessutom i vissa recensioner, med ett flertal av de stora giganterna från 70-talet. Nu har det så blivit dags för uppföljaren och likadant som på första plattan är bandet också denna gång anförda av de två rutinerade musikerna Odd-Roar Bakken och Terje Flessen, och även här trakterar dessa båda herrar de flesta av instrumenten.

Själv är jag inte så värst bevandrad inom Norsk artrock, utan mina erfarenheter sträcker sig nästan enbart till de band som har medverkat vid någon årgång av vår Slottskogen Goes Progressive-festival som tex: Lucifer Was, Gazpacho, Magic Pie och Circus Maximus. Flera av nämnda band har jag tagit till mig rejält, men ändå var jag tämligen nollställd vad gäller förväntningar när jag fick denna platta i min hand.

Musikaliskt handlar Adventure – ”Beacon of light” om en ganska klassisk form av symfoni/progrock, men med många inslag och influenser från till exempel neoprog och andra inom artrocken förekommande subgenrer. Plattan inleds med låten ”Something to believe in” som är uppdelad i tre partier, och där det första är helt instrumentalt och spelat på kyrkorgel. Vackert och mäktigt, och dessa båda känslor är nog de som mest sitter kvar i mitt sinne efter att jag lyssnat på plattan i ett par veckors tid. Låten övergår i andra partiet som startar starkt och bombastiskt med en stor dos neoprogkänsla, och där flera instrumentaldueller på både keyboards och gitarr avlöser varandra innan låten kommer igång ordentligt. Vebjörn Moen har en kraftfull och lite ödesmättad sångröst och jag får här en känsla av han ”tar i” lite för mycket, och det hela känns lite ”överspelat”.  Tredje och sista partiet är betydligt lugnare i sitt uttryck, och här ligger det en akustisk gitarr och lägger en skön grund att brodera ut omkring. Här kommer även Moen bättre till sin rätt, då han här sjunger mer känslosamt och mer ”lagom”. Sköna Moog-slingor från Odd-Roars fingrar kryddar låten och som gör att det osar gammal klassisk Uriah Heep, och just keyboardspelet på plattan håller en mycket hög kvalitet både vad gäller tekniken, men framförallt för det många gånger retroljudande soundet.

Följande låten ”The Swan” har, liksom det avslutande partiet i förra låten, ett ganska lugnt och känslosamt uttryck, och här får vi för första gången prov på Henning Mjöens stämma, som balanserar upp Moens röst på ett bra sätt då den är lite ”vekare”, men ändå väl anpassad till det musikaliska uttrycket. Neoproginfluenserna lyser igenom ganska kraftigt på många ställen och kryddas av ett långt instrumentalt parti där både gitarr och keyboards tillåts att glänsa.

”Crack in the ice?” startar i ett betydligt högre tempo och är i början även tyngre i sin karaktär och inleds med ett skönt instrumentalparti. En omväxlande låt som pendlar mellan fartigt ös och lugnare mer finstämda partier. ”Fragile frame”, som sjungs av Henning Mjöen ger mig återigen många sköna retrovibbar av mina gamla hjältar Uriah Heep, och då speciellt genom det snygga akustiska gitarrspelet och Mjöens spröda men känslosamma stämma.

Generellt kan man nog säga att de flesta låtarna på plattan är ganska så varierande både till sin karaktär och känsla, och detta då tack vare att flera är rejält långa och dessutom uppdelade i flera partier, vilket ger bra variation inom varje låt. En sak som jag dock har lite svårt att ta till mig är faktiskt Terje Flessens leadgitarrspel, som emellanåt inte riktigt håller samma höga klass som Bakkens keyboardspel, och då ibland känns lite kantigt och ”stolpigt”. Kompgitarrspelet och det akustiska är däremot väl avstämt och känslofyllt och detta visar han prov på i de sköna instrumentalspåren ”Emelie´s piece” och ”Joybringer”, där det även ingår snyggt flöjtspel ifrån Mari Haug Lund.

Avslutande titelspåret ”Beacon of light” är ett stycke uppdelat i fyra delar där karaktär och känsla skiftar mellan avsnitten. Lugnt, vackert och finstämt i första, medan det bränner till ordentligt i andra avsnitt med tyngd och progressivitet i centrum, och blir i slutändan ett värdigt avslutningsspår.  

 Som helhet är Adventure – ”Beacon of light” ett omväxlande album, och som borde kunna tilltala många lyssnare inom genren. Själv tycker jag absolut bäst om de vackra, känslosamma och lite lugnare partierna, för då kommer bägge huvudsångarnas röster bäst till sin rätt. I de mer fartfyllda avsnitten kommer de brister som jag påtalat tidigare, vad gäller sång och gitarrspel, fram på ett annat sätt, och det drar ner slutbetyget en hel del för mig.

 

www.home.no/adventuremusic

www.myspace.com/adventurenorvay

 

5,5 / 10

 

Staffan Vässmar

 

 

 

 

 

  

  

 
  

10. En blivande klassiker
9. Topp ”inom genren”
8. En av de bättre ”inom genren”
7. Genomgående bra med några toppar
6. Klart godkänd
5. Okej för slölyssnande
4. Vissa delar går an
3. Behöver en hel del uppryckning
2. Inte mycket som klarar sig här
1. Vi glömmer denna