|
Här blir det
kulturmöten när tre av männen bakom jam-bandet Umphrey´s McGee,
gitarristen Jake Cinninger, trummisen Kris Myers och
keyboardisten Joel Cummins, slår sig samman med gitarristen
Chris Poland, känd från Megadeth och sedemera i bandet OHM,
varifrån Ohmphrey också hämtat basisten Robertino Pagliari.
Magna Carta har gett ut härligheten som bjuder på instrumental
progressiv hårdrock med stort utrymme för improvisation och lösa
tyglar.
Öppningen
är smått brutal med ”Someone said you were dead”. Smattrande
baskaggar och tuggande gitarr. Men lyssna på basen – elastisk
och dynamisk och så är den självsvängande organismen i gång.
Musiken
byggs upp av relativt enkla harmoniföljder och upplevs mer ett
flöde än tydligt avgränsade moduler. Emellanåt är strukturen
fastare och det råder ingen brist på snygga melodislingor Det är
dock de lödiga improvisationerna som ger Ohmphrey särprägel.
Poland är en lysande gitarrist, men även Cinninger bidrar med
personligt och smakfullt spel och jag uppskattar verkligen de
många klassiska, läckra gitarrljuden de båda förpackar sina
soloutfärder i. Däremot borde en hel del av Cummins syntljud
stannat kvar i det hopplösa 80-talsträsk de härstammar från. När
han använder elpianot låter det betydligt bättre.
Musikens
improviserade karaktär parat med Myers flyhänta trumspel och
Pagliaris bandlösa basspel skapar en jazzig atmosfär, trots att
det är ett ganska bredbent rockande som dominerar i riff och
solopartier. Det ger luft och gung som syresätter det kompakta
flödet av toner.
Stillsammare spår som ”The girl from chi town” och ”Lake shore
drive” ger åtminstone mig rysningar av välbehag, för snyggare
gitarrsolon var det längesen jag hörde. När tempot och
intensiteten taggas upp, som i ”Denni´s by the jail” och ”Not
afraid of the dark” offras en del av tillgängligheten på de
snabba löpningarnas altare och det blir mer av spel för spelets
skull.
Ett par
riktigt långa låtar avslutar plattan, ”Shrooms n´cheese” samt
”What´s the word, Thunderbird”. (som ni märker är låttitlarna
ganska fantasifulla). Här släpper man tyglarna fritt och ger sig
iväg på sinnesutvidgande improvisationstrippar över ett
fusionaktigt beat. Vid rätt sinnesstämning är det skönt att ge
sig hän i den här sortens jammande, men det kan också upplevas
som ett enahanda harvande och ganska introvert.
Ohmphreys
musik är kanske inte allas tekopp, men får man som jag
självsväng i gumpen av Allman brothers at Fillmore och andra
evighetsjam från 70-talet är skivan en positiv överraskning. Är
du nyfiken på mera jam så kolla gärna in Umphrey´s McGee:s
hemsida där dom podcastar i stort sett alla sina konserter.
www.umphreys.com
www.myspace.com/ohmphrey
Betyg 8/10
Hans-Åke Höber
|
