|
Från Vancouver kommer
denne artist som hittills under några år spelat med en del andra
kanadensiska musiker och band som K D Lang, Randy Bachman och
The Wyrd Sisters. Efter att ha haft en och annan hit modell
mindre (eller vad man nu kan kalla det) är det då dags för en
egen solokarriär och på den här plattan finns 13 låtar som
enligt beskrivningen influerats av artister som Roxy Music,
David Bowie, Pink Floyd, Peter Gabriel, U2, The Beatles and
Radiohead. Det låter ju intressant och lite nyfiken var jag allt
på vad detta kunde vara.
Men direkt skall väl sägas att influenserna inte känns så där
väldigt näraliggande och tydliga. Det här låter mer som en rätt
så traditionell ”singer/songwriter” platta, förvisso med en del
försök till lite mer avancerade tongångar men jag kan inte påstå
att de direkt dominerar. Det faktum att 12 av 13 låtar klockas
på mellan 3 och 4 minuter säger väl det mesta. Nog försöker han
sig på att hitta låtar av det lite mer lätt-tillgängliga slaget
och som riktar sig mot lite mer populär användning. Därför blir
det svårt att lyfta verket till de höga review-poängen.
Men skam till säganes så får jag erkänna att jag trots allt är
rätt så imponerade av Id Guinness. Det är sannerligen inte lätt
att slå sig fram som artist men Id har talanger som kanske ändå
kan leda rätt långt. En mycket bra sångröst som påminner om John
Lennon (och kanske lite Steven Wilson) och faktum är att jag
egentligen inte hittar en enda riktigt dålig låt på skivan. Allt
håller skaplig klass och melodierna och arrangemangen är tidvis
riktigt bra. Har han skrivit allt detta själv (vilket jag dock
inte riktigt har koll på) så är det ju ett extra plus och det
skall naturligtvis berömmas och uppmuntras.
Bästa låtarna är den
inledande ”Rising river” som troligen har en verklig potential
som hit om den spelas ofta (det var väl ”bara” det att det
kanske inte är så lätt att komma dit). Men jag gillar
arrangemanget som faktiskt är lite progrockigt. Det finns en
härlig och lite kaotisk orgelsekvens som spelas i anslutning
till den antydan till refräng som finns och den sätter sig fort.
Han sjunger verkligen bra här också. En annan liknande låt är
”Down to this” som börjar lite avslappnat balladmässigt men som
sen kör igång med ett härligt rockigt sound och en medryckande
refräng. Fin stämsång också, lite Simon and Garfunkel-känsla
(vilket också finns på ett par andra ställen på plattan).
Ytterligare ett bra spår är ”Negative” som jag också tycker har
hitkänsla och en fin stämning med 60- och 70-talsstuk.
För att nämna det som är negativt på plattan så måste jag lyfta
fram låten ”Wailing wall” som i alla fall till synes var ett
skapligt försök att göra något mer avancerat. Man kan säga att
det låter lite som ”John Lennon meets Pink Floyd”. En släpande i
huvudsak instrumental inledning med rätt mycket atmosfär övergår
så småningom i en utdragen ”wailing exersize” av en sångerska
som jag inte vet namnet på. Men det låter rent ut sagt hemskt.
Om man åtminstone hade låtit bli att ytterligare distordera
sången så kanske det kunde ha funkat. Men nu låter det gräsligt
och inte blir det bättre av att hon emellanåt ”sjunger” duktigt
falskt. På andra delar av plattan råkar man ut för liknande rätt
misslyckade försök till originaliteter. Bland annat har man lagt
på någon sorts orientaliskt stråkinstrument på låten ”Jade
Garden” som låter som en misshandlad katt (om jag skall vara
ärlig). Passar inte alls.
Men frånsett det så ger jag ändå verket godkänt. På grund av de
3-4 riktigt bra låtarna och en i övrigt rätt skaplig nivå så ger
jag den betyget 6 av 10.
www.myspace.com/idguinness
6/10
Karl-Göran Karlsson
|
