|
Astra, som
bildades 2001, är ett amerikanskt band från San Diego som givit
sig på den svåra konsten att försöka kombinera den amerikanska
Flower Power musiken från sena 60-talet och början av 70-talet
med den brittiska symfoniska progressiva rockmusiken. Ni kommer
väl ihåg, rockband som Doors, Wishbone Ash, Jefferson Airplane,
Grateful Dead och gitarr-baserade Jimi Hendrix Experience. Hur
går det då att kombinera musik i denna stil med musiken som
spelades av band som t ex Moody Blues, Genesis och Yes? Ja,
förvånansvärt bra, måste jag säga.
Albumet
som går under namnet ”The Weirding” är en s k Koncept-platta men
jag får erkänna att det var svårt för mig att klura ut storyn. I
vilket fall, den innehåller 8 låtar av vilka några av dem är
riktigt, riktigt långa (närmare 20 minuter) vilket ju följer
symfonirockmönstret väldigt väl. Men det som känns nyskapande
här - trots att det naturligtvis bygger på gamla mönster men
vilken musik gör inte det? - är att musikformen inte är så
strikt perfektionistisk som den traditionella symfonirocken som
ju ibland i sin pedantnit gick till överdrift. Här är det
betydligt friare (och kanske friskare) linjer där
improvisationen tillåts ta ut svängarna rejält. Öppningslåten
”The rising of the black sun” är till och med så pass
improviserad och ostrukturerad att jag är rädd att den kanske
skrämmer bort lyssnare (så ge inte upp utan fortsätt lyssna).
Jag misstänker faktiskt starkt att plattan är inspelad ”live i
studion”, d v s inspelad rakt av utan allt för mycket
omtagningar, pålägg och krusiduller i efterhand. Jag får i alla
fall en stark live-känsla när jag lyssnar på låtarna och när
musikerna gör så pass bra ifrån sig så är det snarare en styrka
än en svaghet för en sån här platta. D v s, här finns en och
annan skavank med missade toner och takter men energin är så
stark och så drivande hela tiden att man har överseende med det.
Helt uppenbart är det här ett band med en stor potential att
spela live och det vore härligt att se dem i aktion på någon
festival. Det känns faktiskt väldigt mycket Woodstock-festival
över plattan! Tänk er, en gitarrist med Jimi Hendrix-driv (Brian
Ellis) som spelar progressiv rock med världens trum-ös och feta
mellotronljudmattor som understöd! Den som tycker detta låter
intressant skall inte missa låt nummer 5 ”Ouroboros” på plattan.
Fusion-rock (enligt beskrivningen i inledningen) när den är som
bäst och jag tror faktiskt att den mer normale rockfantasten
till och med skulle gilla det han/hon hör. Man kan till och med
hävda att det tidvis låter väldigt ”punkigt” i öset (om man
vågar säga så). Gott om genuin spelglädje är ett annat sätt att
uttrycka sig.
En annan
sak som i alla fall får mig att gilla det jag hör är den
alldeles fenomenalt intensiva användningen av mellotroner på
plattan. Till och med mer frekvent användning än grupper som t
ex svenska Änglagård som ju för sin tid ansågs rätt extrema. Här
är mellotronflöjter, mellotronsaxar, mellotronkörer och
naturligtvis de välbekanta feta mellotronstråkarna. Och minsann,
jag tror också att de kör med äkta vara. Om inte, så är deras
samples fenomenalt bra. Härligt! Bästa låten på plattan är låt
nummer 4 ”The River Under” och det är i stort sett de härliga
mellotronstråkarnas förtjänst. Precis så här skall mellotronen
användas! För att skapa den där mystiska, närmast magiska
atmosfären. Ett annat exempel är den väldigt fina avslutningen
på låt nummer 7 ”The dawning of Ophiuchus” där fina gitarrtoner
vävs in i mellotronstråkar och mellotronflöjter. Mycket fint och
fortfarande med ett härligt gung med understöd från congas och
vanliga trummor. Även avslutningslåten ”Beyond to slight the
mace” har ett mycket tungt mellotronstöd och en fin melodislinga
(men tyvärr förstör man stämningen lite grand med ett väl
överdrivet Moog-solo på slutet).
Sånginsatserna är helt OK och ofta i olika
stämsångskombinationer. Det verkar som om hela bandet är med och
sjunger för det låter lite olika i de olika låtarna. Dock lite
väl Per Gessle-likt på låten ”Broken Glass” (fast snygga
akustiska gitarrer!).
Jag har
ofta haft svårt att tända till på amerikanska band som försöker
spela progressiv rock i typiskt brittisk-europeisk stil. Det är
väl i stort sett bara Glass Hammer och Spock’s Beard som
åtminstone glimtvis visat på riktiga kvaliteter tidigare. Men nu
är det helt klart att vi alltså får lägga ytterligare ett band
till listan av bra amerikanska artrock-band: Astra. (Ni som blir
intresserade skall dock se upp så att ni inte blandar ihop
bandet med det nya italienska progmetal-bandet med samma namn!)
http://www.astratheband.com/
www.myspace.com/astrasound
Betyg: 8
av 10.
Karl-Göran Karlsson
|
