|
Skivmarknaden verkar just nu svämma över av Norska musiker /
band, och det senaste jag kommit i kontakt med i denna skara är
Audrey Horne från Bergen. Bandet, som har tagit sitt namn efter
en ung, vacker och förförisk kvinnlig rollfigur i tv-serien
”Twin Peaks”, består av fyra killar som lirat / lirar i andra
band som: Sahg, I, och Enslaved mfl.
Såg en kort blänkare i Sweden Rock Magazine om Audrey Horne, och
kände genast att detta band var något som var värt att kolla
upp. Plattan inhandlades och har sedan dess snurrat konstant i
cd-spelaren, för så positiv blev den första hörbara kontakten
med bandet.
Bandet som bildades 2002 består av en samling meriterade och
skickliga musiker, som har stor erfarenhet inom den tyngre och
massivare musiken, vilket man har tagit vara på i skapandet av
Audrey Horne. Man tog ett rejält kliv upp på karriärstegen i och
med att bandet fick en grammis för debutplattan ”No hay banda”
som släpptes 2005, och sedan har det bara fortsatt.
En av de första saker som slog mig när jag hörde ”Audrey Horne”
var den superläckra produktionen som Joe Barresi (Queens of the
stoneage, Coheed and Cambria, Isis mfl.) stått för. Han har
trollat fram en tung och massiv ljudbild, som samtidigt känns
klar och organisk och där dessutom instrumentseparationen är
mycket tydlig. Helt klart ett ljudideal som faller mig i smaken
och är dessutom den musik som spelas så kompetent framförd kan
det inte bli annat än kanonbra.
Audrey Hornes musik kan nog främst beskrivas som en ganska
modern semiprogressiv form av hårdrock, där gitarrer,
hammondorgel och mellotron samsas om det musikaliska utrymmet.
Vokalisten Toschie har en grymt skön stämma som han varierar på
ett läckert sätt genom intensitet / frasering. På låten
”Firehose” som är härligt lugn och samtidigt tung, har man
lagt på en ljudeffekt (chorus ?? / leslie ??) som ytterligare
förhöjer / förskönar den vokala insatsen.
Plattan startar ganska lugnt och avspänt genom låten ” These
vultures”, där för övrigt samma vokala ljudeffekt används.
Denna låt känns som en typisk albumöppnare och detta visar sig
vara mer än riktigt när andra spår ”Charon” drar igång. I
nämnda låt kommer gitarristerna Ice Dale och Thomas Tofthagen
igång ordentligt, och man presterar ett härligt riffande med en
glöd och intensitet som är ljuvligt. Helt klart ett av plattans
absolut bästa spår, som tillsammans med inledande spår skapar en
grund för att resten av plattan skulle kunna bli lite av ett
mindre mästerverk. Dessa båda herrar har ett enormt driv och
tyngd i gitarspelet, som inte minst bevisas genom efterföljande
låten ”Circus”. Denna låt är en av flera på plattan där
tankarna osökt går till en viss herr Ozzy Osbourne, och detta
beror både på att sångaren Toschie ibland låter ganska lik den
gamle hjälten i rösten, men framförallt för att man känner igen
vissa låtstrukturer ifrån Ozzys egna plattor.
Fjärde spår ”Down like suicide” inleds med
mellotronmattor på ett närmast Beardfish-liknande sätt, och
fortsätter på ett lite mer lågmält sätt än föregångarna. Känslan
av Beardfish håller i sig låten igenom, även om den så småningom
blir betydligt tyngre än de spår som Gävlebandet brukar klämma
ur sig. Ett av plattans riktiga höjdarnummer är efterföljande
”Blaze of ashes”, som efter en lite lugnare men ändå tung
inledning övergår i ett furiöst riffande som enligt min mening
är fullständigt lysande. Har en grymt medryckande refräng som
sätter sig direkt första gången man hör den, och sedan sitter
banhårt fast. ”Sail away” är en lugn och lite Ozzy-typisk
ballad som även den sätter sig i sinnet. Vacker och
stämningsfull inledning där Toschie uppvisar en grym sånginsats,
byggs på för att i refrängpartierna öka i intensitet och tyngd.
Snyggt och varierat gitarrspel ger låten en snygg inramning och
det obligatoriska gitarrsolot är mer än godkänt.
De följande spåren trampar på i liknande musikaliska mönster,
där man varvar lugna / känslofyllda avsnitt, med tyngre /
kraftfullare partier vilket ger en plattan en musikalisk
variation och bredd som är mycket välkommen. Sista spåret
”Godspeed”är nog det spår på plattan som är mest annorlunda,
och är ett lugnt och avslappnat spår som jag får lite Paul
McCartney vibbar av. Vackert och stämningsfullt ger det plattan
en skön inramning / avslut. Keyboardsinsatserna på ”Audrey Horne”
svarar Herbrand Larsen (Enslaved) för, och det massiva och tunga
basspelet är signerat Espen Lien (Barbie Bones, Slut Machine,
Trinacria) och ger denna platta ytterligare ett musikaliskt
lyft.
Som ni nog har förstått vid detta laget är jag sedan första
stund mycket imponerad av Audrey Horne och deras mycket
välkomponerade och intrikata musik. Samtliga spår håller enligt
min mening en löjligt hög jämnhet och kvalitet och låtarna växer
för varje spelning. Musikerna på denna platta håller alla en hög
musikalisk nivå, och framför sin musik på ett mycket kompetent
sätt. Ska jag ändå framhålla någon / några över de andra, får
jag nog höja gitarristerna Ice Dale och Thomas Tofthagen lite
extra då jag verkligen uppskattar deras varierade och drivna
gitarrspel.
Helt klart är ”Audrey Horne” en fantastisk platta som bör
tilltala både de som är inne på klassisk hårdrock à la Ozzy
Osbourne, men även de som uppskattar lite mer teknisk progmetal.
Jag utser ”Audrey Horne” till ett av detta årets hittills
starkaste album, i hård konkurens med Renaissance of Fools
kommande debutplatta.
Backkatalog:
No hay banda 2005
Le Fol 2007
Audrey Horne 2010
www.audreyhornemusic.com
www.myspace.com/audreyhornemusic
9 / 10
Staffan Vässmar
|
