Licence - Högt spel (Zink Music)

Stockholmsbandet Licence bildades 1980 av sångaren Björn Ström, och gick till en början under namnet Fridens Epistlar. Efter diverse medlemsbyten blev sättningen komplett och man turnerade ganska så flitigt, vilket resulterade i ett skivkontrakt hos Signatur. Debutplattan ”Högt spel” släpptes 1981 och sålde riktigt bra, och under en tid var bandet mycket efterfrågat med flera turnéer som följd.

Året efter släppte bandet, efter att ha bytt till skivbolaget Leon music, singeln ”Ännu en natt”. Följande år utgavs bandets andra och sista album ”Inga gränser”, och därefter lades bandet ner. Björn Ström och bassisten Thomas Axelsson fortsatte dock tillsammans i ett par bandprojekt kallade Fingerprints och West of Sunset.

Nu har skivbolaget Zink Music tagit bandet under sina vingar och ger ut debutplattan ”Högt spel”. Efter att först ha haft lite problem med att få tag i originalmastern, så blev utgivningen till slut ett faktum, och genom detta är det första gången som något av bandets musik ges ut på cd. Av vad jag har fått fram av promobladet, samt från bandets myspacesida, så är / var bandet mycket influerade av det tidiga åttiotalets westcoast / Aor-scen. Detta märks inte minst av killarnas klädval och frisyrer som på ett nästan övertydligt sätt visar vad det är för musik som framförs. Ett par av mina arbetskamrater blev mycket oroliga för min mentala hälsa när de såg plattan ”Högt spel” ligga på vårt gemensamma kontor, och trodde på fullt allvar att jag hade börjat lyssna på dansband. Efter en uttömmande förklaring var de ändå klart misstänksamma, och fick övertygas genom en provlyssning.

Licence, och framförallt Björn Ström som var den som nästan uteslutande skrev bandets text/musik, var mycket influerade av Amerikanska westcoastgiganter som Jay Graydon, David Foster, Toto, Michael McDonald, Maxus mfl, vilket naturligtvis avspeglade sig i bandets egen musik. Detta gjorde naturligtvis att jag blev lite extra nyfiken på detta för mig totalt okända band, och förväntningarna på plattan blev helt klart ännu högre när ett välrenommerat bolag som Zink Music är inblandat i utgivningen.

Vid en första genomlyssning blev jag dock ganska så konfunderad, och frågade mig om man verkligen menade allvar!!

I första spår ”Delade meningar” är Airplayinfluenserna så övertydliga att det nästan blir pinsamt. I refrängpartiet handlar det om en smärre ripoff, då sagda parti närmast är identiskt med Airplaylåten ”Cryin´ all night”:s dito. Det är helt ok att ta vara på sina förebilder och influenser, men att kopiera rakt av, det går bara inte för sig. Om man ändå ska säga något positivt om låten, så har man faktiskt lyckats på ett mycket bra sätt med ljud/produktion som faktiskt är av riktigt hög kvalitet.

Tack och lov är det bara i denna första låt som bandet har varit ute och kopierat andra bands musik, för på de övriga spåren rör man sig ganska så ledigt i westcoast / Aor-svängen och tar bra vara på influenserna och inlemmar dom i sin egen musik, denna gång utan att bli övertydliga. Rent musikaliskt har Björn Ström knåpat ihop en samling ganska så högkvalitativa och hyffsat varierade låtar. Killarna i bandet kan till fullo hantera sina respektive instrument, och framförallt Jana Perssons sologitarrspel är av hög klass och Graydon-förebilden hörs ganska tydligt i hans spel. Som tidigare nämts är ljud och produktion mycket snyggt hanterade och ligger väl i nivå med många av de Amerikanska alster som släpptes vid denna tidpunkt.

Efter ett antal genomlyssningar var jag helt på det klara med att jag faktiskt gillade bandets musik ganska så mycket, medan jag hade märkligt svårt för de många gånger överpretentiösa texter som Björn Ström skriver. Att de dessutom sjungs på svenska gör nog att detta känns / märks extra tydligt. Det går lättare att ”dölja” ointressanta eller som i detta fallet övertydliga texter, genom / bakom engelska uttryck, än när man sjunger på sitt modersmål.

I låten ”Vänliga ord” som för övrigt låter lite Schaffer / Electric Banana Band inser jag också en annan sak med dessa texter som gör mig klart irriterad, och det är att låtarna innehåller alldeles för mycket ord / text i förhållande till vad melodin tillåter. Detta resulterar i att Björn Ström i många sekvenser sjunger på samma sätt som ett ord som blir avstavat med bindestreck vid ett radbyte. Detta är helt ok i en text som man läser, men är fullständigt vedervärdigt i en sångtext då sångmelodin blir helt felfraserad. Resultatet blir någon sorts hemskt och utdraget ”wailande” som låter fruktansvärt illa. Detta faktum återkommer på de flesta av låtarna på plattan, och hans ”sångsätt” i kombination med de överpretentiösa texterna, gör att helhetsintrycket i många låtar sjunker något oerhört, och i vissa spår som i förut nämnda låtar blir det knappt bara uthärdligt. Mycket synd på låtar som i övrigt håller så pass hög klass.

Som brukligt är, när det handlar om en återutgivning av ett gammalt alster, finns här också två bonusspår med. Det första är singelsläppet från 1982 ” Ännu en natt”, och ligger ganska väl i nivå med övriga spår på plattan. Avslutande ” Out of control” var singelbaksida på ”Ännu en natt”, och det faktum att den sjungs på engelska höjer knappast slutintrycket av plattan, då Ströms engelska uttal känns ganska så krattigt.

Det sägs vara en stor kulturgärning att återutge ”gamla” utgångna vinylplattor på cd, men ibland kan det vara en lika stor kulturgärning att INTE återutge en viss platta, och just en sådan platta är Licence – Högt spel.

www.myspace.com/licencetribute

3 / 10

Staffan Vässmar