|
Den senaste tidens recensionsobjekt har mestadels handlat om
mycket ”slicka” och välproducerade alster, och som omväxling såg
jag därför med stor glädje fram emot att få sätta tänderna i
något riktigt tungt och ”biffigt”. Vad kan då vara mer lämpligt
än Soilworks nya platta ”The panic broadcast”!?
När förra releasen ”Sworn to a great divide” släpptes 2007 hade
bandet ganska nyligen drabbasts av ett tungt medlemsavhopp. Det
var den mest drivande kraften samt huvudkompositören Peter
Wichers som klev av ”Soilwork-tåget” för att flytta till
staterna och på heltid arbeta som producent och studiomusiker.
In som ny gitarrist kom Daniel Antonsson (Dimension Zero, Pathos
mfl), och han och de andra i bandet var nu tvungna att ta ett
större ansvar som kompositörer för att bandet skulle kunna
fortsätta utvecklas. När plattan kom var jag smått lyrisk (kolla
gärna under 2007-års recensioner) av vad som presterades av de
kvarvarande musikerna, men så här ett par år senare har den
tappat en hel del när det gäller låtmaterialet, men framförallt
när det handlar om produktionen. Det slutomdöme som jag i det
läget gav plattan, känns nu alldeles för högt även om plattan
som helhet ändå är mycket bra.
Innan ”The panic broadcast” spelades in och släpptes hände det
på nytt saker inom bandet, och det största och mest positiva var
att Peter Wichers kom tillbaka!! Efter att ha arbetat borta i
staterna ett par år, med ett antal ypperliga produktioner på
meritlistan, där Nevermoresångaren Warrel Danes soloalbum
”Praises to the war machine” närmast får betecknas som ett
smärre mästerverk, är han alltså tillbaka. Gamle trotjänaren Ola
Frenning däremot, bestämde sig för att hoppa av bandet då han
ansåg att Soilwork borde återgå till det inte fullt så
invecklade och mer brutala sound som man hade på de första
plattorna. Daniel Antonsson fick sluta när Wichers kom tillbaka
och trakterar numera basen i inte helt okända Dark Tranquillity.
Frenning ersattes av Fransmannen Sylvain Coudret som även lirar
gitarr i bandet Scarve, där för övrigt Dirk Verbeuren också
ingår.
Som om inte alla dessa medlemsbyten hade varit nog. De senaste
åren har sångaren Björn ”Speed” Strid haft en hel del problem på
det psykiska planet och led under en längre tid av svår
panikångest, vilket naturligtvis inte har underlättat
turnerandet och de stundande skivinspelningarna. Strid verkar
dock ha kommit över sin ångestproblematik och har använt
textförfattandet som ett led på sin väg ut ur panikångesten.
Detta har resulterat i att ”The panic broadcast” i slutändan
blev lite av ett konceptalbum med Strids personliga och
självutlämnande texter i centrum.
Enligt mig så har Soilwork alltid gått i täten när det gäller
att utveckla den melodiösa dödsmetallen, eller ”The Gothenburg
sound” som många kallar det. Band som At the gates, The Haunted,
In Flames, Dark Tranquillity, Scar Symmetry, mfl har kanske
blivit mer internationellt uppmärksammade, men inget band har
som Soilwork varit med och definierat denna genre så tydligt.
Man har sedan de båda tidigaste plattorna ”Steelbath suicide”-98
och ”The chainheart machine”-00 utvecklat sitt sound på ett
mycket förfinat och omväxlande sätt, och lirar en musik som
polaren benämnde som: Dödsmetall med Fame Factory-refränger,
vilket i min öron klingar helvetiskt välljudande.
På ”The panic broadcast” återfinns alla de ingredienser som man
har blivit så bortskämd med, på framförallt plattorna: ”Natural
born chaos”, personliga favoriten ”Figure number five” och inte
minst på ”Stabbing the drama”. Här finns tyngden, massiviteten i
de tunga hackande gitarriffen och här finns den råa brutala
styrkan i Speeds vrålande stämma. Här hittar man också de
patenterat medryckande melodiösa refrängerna, där Speed med sina
mycket varierade röstresurser gör att låtarna blir: ”Catchy as
hell, but at the same time brutal as fuck!!”
Efter ett antal genomlyssningar har några favoritspår
utkristalliserat sig, där inledande ”Late for the kill, early
for the slaughter” är något av det brutalaste, men samtidigt
mest invecklade och “meckiga” i Soilworks digra låtskatt. Det
trumspel och de blastbeats som Dirk Verbeuren här presterar är
bland det ruggigaste jag någonsin hört i trumväg. Sällan har man
hört “Speed” så aggressiv och förbannad som här, samtidigt som
gitarrspelet är så massivt och intrikat välspelat.
Tredje spår ”The thrill” är nog enligt min mening Soilworks
absoluta bästa låt hittills i karriären!! Låten inleds med ett
så fruktlöst meckigt och drivet gitarriff, som bara Peter
Wichers kan klämma ur sig. Hela låten är ganska så meckig med de
Soilworktypiska hackande gitarrerna i centrum, i kombination med
Speeds aggressiva stämma. Refrängpartiet är nog också det ett av
de mest melodiösa och medryckande hittills. Här visar bandet upp
en fantastisk dynamik i låtstrukturerna, där kontrasterna mellan
det hårda, brutala, massiva och de medryckande melodiösa
refrängpartierna känns fullständigt lysande.
Ett annat spår som sticker ut ganska så mycket från de andra
spåren, är den av Sylvain Coudret skrivna ”Epithome”.
Låten har ett ganska så ettrigt och repetitivt grundtema och är
härligt suggestiv med Speed i högform. Han uppvisar även i denna
låten en otrolig dynamik i sitt röstomfång och sitt sätt att
använda rösten på. Ett klart annorlunda spår ur Soilworks
synvinkel, men helt klart ett nytt grepp.
”Enter dog of Pavlov” är även det ett spår som sticker ut lite
från den ordinarie Soilworkmallen, med ett ganska långt, lugnt
och suggestivt inledningsparti där man även här anar Sylvain
Coudrets inblandning i komponerandet. På sedvanligt vis ökar
låten i intensitet och tyngd och för ovanlighetens skull är
refrängpartiet minst lika tungt och brutalt som resten av låten.
Totalt sett är låtmaterialet på ”The panic broadcast” ganska så
varierat, med flera riktigt snabba och brutala låtar som:
”Late for the kill, early for the slaughter”,
”Deliverance is mine” och inte minst fartvidundret ”King
of the threshold”. Själv är jag mycket imponerad av bandet,
men framförallt av Dirk Verbeurens trumspel på dessa spår, som
verkligen är något grymt tekniskt och extremt skickligt utfört.
Ändå är jag nog mest förtjust i de mer meckiga,melodiösa och
varierade spåren där tidigare nämnda ”The thrill”, ”Night
comes clean”, ”Let this river flow” och ”The akuma
afterglow” hör till de definitiva höjdarna.
Peter Wichers återkomst till bandet har resulterat i en tung och
massiv produktion, med en ljudbild som på ett mycket bra sätt
framhäver Soilworks musik på ett rättvist sätt. Så här bra är
inte produktionen på ”Sworn to a great divide” som mestadels
låter ganska så tunn och platt (även om jag inte tyckte det då
2007). Överhuvudtaget har låtmaterialet lyfts en dimension sedan
förra plattan och även där är Wichers inblandning mycket tydlig.
Tidigare har jag nämnt Verbeurens extremt skickliga trumspel,
men genom Sylvain Coudrets inträde i bandet har även dynamiken i
gitarrspelet breddats och gett låtmaterialet en extra kick.
Samspelet mellan Wichers/Coudret är av mycket hög klass och de
delar broderligt på soloutrymmet vilket ger en stor teknisk och
ljudmässig variation.
Med på denna limiterade utgåva ingår bonusspåret ”Sweet
demise”, som även det faktiskt håller riktigt hög standard.
Däremot är den medföljande dvd:n inte något att hetsa upp sig
över. Det obligatoriska fotomaterialet är av ganska så ordinär
kvalitet och den studiorapport som ingår är ganska så simpel och
lite småtramsig, och handlar mer om hur/vem/var man bor i det
hyrda huset där plattan spelades in, än om den egentliga
inspelningsprocessen. Däremot är Dirk Verbeurens filmade
trumspel till låten ”Late for the kill, early for the
slaughter”, riktigt kul att se och finns i två versioner
både med/utan övriga instrument inmixade. Tycker trots allt att
det högre priset skulle ha gett mer i bonusväg.
Inte helt lätt att vara nyanserad när man recenserar ett av sina
absoluta favoritband, men jag tror att nya plattan kommer att
hålla sig väl i nivå med flera av de riktigt stora och
högkvalitativa föregångarna, även om den totalt sett inte når
högst upp i toppen.
www.soilwork.org
www.myspace.com/soilwork
8 / 10
Staffan Vässmar
|
