|
Umeå bandet Dynamo Bliss bildades 2005 efter det att flera av
bandmedlemmarna hade spelat ihop i ett Beatles-coverband (The
Posers) och där funnit att man hade fler gemensamma musikaliska
intressen. Debutplattan ”21st century junk” släpptes som digital
nedladdning redan i mitten av januari, och släpps nu på platta
via nystartade progressiva labeln Aerodynamics Records.
Själv kom jag i kontakt med bandet för ett par månader sedan då
jag skulle recensera westcoastbandet State Cows excellenta
debutplatta (Se annan plats på denna site). I nämnda band ingick
bland annat Dynamo Bliss keyboardist / sångare Stefan Olofsson,
samt bandets vokalist / gitarrist Mikael Sandström som där
gästspelade som gitarrist på ett par låtar. På State
Cows-plattan lirade även Dynamo Bliss trummis Peter Olofsson på
ett par spår. Fick vid samma tillfälle tillgång till den
digitala versionen av Dynamo Bliss-plattan, och efter att ha
levt med, och lyssnat på ”21st century junk” ett stort antal
gånger, kan jag inte annat än att förundras över den otroliga
musikaliska kompetens som genomsyrar detta högintressanta band.
Vid de allra första genomlyssningarna av ”21st century junk”
tyckte jag faktiskt att plattan kändes lite väl ”tam” och
inte så värst upphetsande, men för varje lyssning blev
jag mer och mer klar över vilket litet mästerverk som jag
kommit över.
Inledande ”Junk intro” är precis som titeln antyder ett
ganska kort och välarrangerat pianostycke med Stefan Olofsson
bakom sångmicken. Låten är ett perfekt inledningsspår och andas
en hel del av 60-tal, och innehåller snygga körarrangemang i
stämmor.
”Fear of clouds”
inleds på samma lugna och vackra sätt som på första spåret, fast
denna gång med Mikael Sandströms gitarrspel i fokus. Här har
Mikael tagit över ansvaret för leadsången och i den lugna
uppstarten är körarrangemangen grymt stämningsfulla och vittnar
om stort musikaliskt kunnande. Låten övergår i ett fräckt lite
ösigare parti där Mikael har ett riktigt skönt och ganska så
“skitigt” gitarrljud. Detta parti innehåller flera sekvenser där
man bjuds på lite balalaika-inspirerat gitarrspel och hela
tonspråket känns lite “ryskt”. Låten avslutas med ett ganska
långt och sökande parti där Stefans keyboardspel står i centrum.
Denna låt är plattans längsta och det hinner hända en hel del
inom låtens ramar, med flera sköna gitarr och keyboardsolon.
“Closer to the heart”
känns härligt 60-talsdoftande och låter som en skön mix av
Beatles, samt lite av tidiga Ambrosia. Återigen är
sångarrangemangen helt strålande, och hela låten känns mycket
välarrangerad, samtidigt som den är ganska så musikaliskt
sparsmakad. Just dessa båda faktum gör många av Dynamo Bliss
låtar till sådana höjdare som bara växer för varje lyssning. Här
bjuds man för första gången på någon av de inspelade
ljudeffekter som flera av spåren innehåller, och här i form av
bandets egen version av Pink Floyds “Money”-intro.
Följande “No sense in it” är en grym liten pärla till
låt, där de tidigare nämnda 60-tals influenserna känns mycket
tydliga: Här är det återigen Beatles men även The Beach Boys
tonspråk som gäller. De tidstypiska musikaliska idealen kommer
igen både när det gäller val av ljud / tonspråk men även vad
gäller arrangemangen. En sak som klart och tydligt visar Dynamo
Bliss-killarnas stora förmåga som musiker och kompositörer, är
att de aldrig går i fällan genom att överarrangera låtarna. De
nöjer sig i stället med att inte göra låtarna för invecklade och
komplicerade vilket jag tycker vinner något oerhört i längden.
Genom låten “Thin air” har Dynamo Bliss för alltid etsat
sig in i mitt musikaliska sinne, och är bara den väl värd
inköpspriset. Detta spår är i självt ett veritabelt mästerverk
och andas så mycket Pink Floyd så att det skriker om det. Den
inleds mycket lugnt med ett strilande regn som en skön och
stämningsfull ljudkuliss. Mikaels lugna gitarrspel i inledningen
varvas med nya ljudeffekter av ett litet barn läsandes en
engelsk text. Stefans snygga pianospel blandas upp med härligt
coolt, och ytterst lugnt jazzigt trumspel med vispar. Låten
byggs upp undan för undan till den stora finalen där Mikael
kommer loss i ett sanslöst vackert gitarrsolo. Den karl´n kan
verkligen hantera sitt instrument, och solot hade lika gärna
kunnat vara lirat av David Gilmour. Han kan precis som Gilmour
klämma ur långa svävande toner ur sin gitarr, dessutom kryddade
med lite “seg” svajspaksakrobatik. Mästerlikt!! Denna låt
vandrar genom det tidiga Pink Floyds tonspråk över i lite mer
sentida kompositioners anda, och måste nog vara så nära Pink
Floyd det bara är möjligt att komma utan att göra en cover.
På “Bird of passage” är Stefan Olofsson tillbaka bakom
sångmicken igen och här är det Stefans pianon och keyboards som
är det centrala och bärande i låten. Mikaels gitarrspel och
Peter Olofssons snygga och kompetenta trumspel bidrar till att
det faktiskt låter en hel del som 10 CC. En ganska lugn och
stillsam låt utan en massa onödig utfyllnad, och som verkligen
bevisar att “less is more”-devisen stämmer till 100 %.
Välkomponerat och mycket snyggt arrangerat och framfört.
“Mausoleum”
känns som ett hopkok av Beatles, 10 CC, Electic Light Orchestra,
Beach Boys mfl., och har ett ganska så 60-talsaktigt sound.
Låten som helhet känns lite “poppig” i sin struktur och har en
mycket medryckande refräng som sätter sig direkt. Återigen har
man valt att inte överarrangera låten utan den känns behagligt
välljudande. Bandet har själva skrivit och arrangerat all text
och musik samt att man har skött både produktion och mixning på
ett ypperligt sätt, vilket i slutändan har gett en varm organisk
ljudbild.
I näst sista spår “White cherry hill” sköter Stefan
Olofsson återigen leadsången, och precis som i fallet med
föregångarna är arrangemangen högklassiga med snygga harmonier,
sångarrangemang och lagom komplicerade låtstrukturer. Låten är
ganska så lugn och genomarbetad i sin grundstruktur, men kryddad
med många snygga infall och vinklingar och känns mycket
gemytlig. Den visar också att genom en bra och bärande melodi,
ett genomtänkt arrangemang, en snygg produktion och ett
skickligt instrumenthantverk kan en i grunden ganska så “enkel”
låt, verkligen låta mycket välljudande och intrikat.
Avslutande “Junk outro” är en något pampigare och mer
storslagen variant av det inledande introt och knyter ihop den
musikaliska säcken på ett bra sätt, och sätter med det punkt på
den musikaliska resa som Dynamo Bliss - ”21st century junk”
erbjuder lyssnaren. Totalt sett har Dynamo Bliss lyckats frälsa
mig med sina snygga kompositioner och välspelade låtar.
Samtidigt har man behållit sin egen integritet genom att ha
tagit vara på de influenser som de tidigare nämnda förebilderna
gett dem, men ändå lyckats skapa något eget och unikt. Bandet
spelar som tidigare nämnts en ganska så ”snäll” och inte alltför
komplicerad musik, men som med snygga harmonier, kul infall och
utsvävningar, och inte minst högklassiga kompositioner, känns
mycket opretentiös och oerhört befriande.
Så här efter ett par månader och otaliga genomlyssningar senare
börjar Dynamo Bliss - ”21st century junk” kännas närmast
oumbärlig, då den har kommit att bli en i princip dagligen
återkommande högklassig ljudupplevelse.
www.dynamobliss.com
www.myspace.com/dynamobliss
9 / 10
Staffan Vässmar
|
