|
|
Att vara son till en av världens i särklass mest inflytelserika
rockgitarrister genom tiderna kan inte vara lätt. Jürgen
Blackmore har stora skor att fylla efter sin far Ritchie men jag
tycker han gör det rätt så bra trots allt. Efter spelningen med
Over the Rainbow på Sweden Rock Festival för några år sedan så
kunde jag konstatera att Jürgen är en riktigt duktig gitarrist.
Då spelade han sin pappas gamla Rainbow-örhängen och gjorde det
mycket bra men kan Ritchies låtskrivartalang ha smittat av sig
till sonen? Jag har tyvärr inte haft chansen att lyssna på
Jürgens tidigare soloalster så när chansen kom att kolla in hans
nya projekt så kunde jag inte låta bli att kolla upp om Ritchies
gener har behandlat sonen väl.
Tillsammans med den tyska sångerskan Ela samt
multiinstrumentalisten Tony Carey (ex-Rainbow) på bas och sång
så bildar Jürgen ett, vad dom själva kallar, Rock’N’Racing-band
vid namn EBC Roxx. Alltihopa startade när de tre samarbetade för
att sätta ihop hyllningssingeln “Silver Arrow” till Mercedes
Formel 1-stall och deras comeback till motorcirkusen. Dom hade
så kul under denna tiden att de snart bestämde sig för att spela
in en hel skiva ihop.
Som ni kan förstå så finns det ett tema här och hela bandet,
samt denna debutplatta, kretsar kring racing på antingen två
eller fyra hjul samt allt runt omkring. Låtar om snabba bilar
och förrädiska motorvägar i all är men att basera ett helt album
på detta var inte riktigt min smak märkte jag.
Musikalsikt ägnar sig bandet åt klassisk hårdrock med rötterna i
sjuttiotalet och här finns tydliga spår både till Rainbow som
Deep Purple. Careys svängiga orgelspel (jag förutsätter att det
är han som spelar) går direkt att härröra till det klassiska
albumet ”Rising”, från hans tid i Rainbow, medan Jürgen
uppenbarligen har tagit intryck av pappas sista sejour i Deep
Purple då det går att hitta fragment från både ”Perfect
Strangers” som ”The Battle Rages On”.
Dom får det att svänga riktigt fint emellanåt och här finns både
starka melodier som medryckande gitarriff och att låtarna har
potential att växa råder det inga tvivel på. Detta hade kunnat
vara ett riktigt klassalbum om det inte hade varit för en radda
negativa saker. För det första är ljudet oerhört tunn och platt.
Den kraft och tyngd som jag eftersöker i sådan här musik är som
bortblåst. Samma gäller sånginsatserna. Careys raspiga röst har
åldrats väl och Elas stämma är mogen men ingen av dom har någon
kraft i strupen! Carey måste kunna ta i lite istället för att
bara rossla på och Ela har alla förutsättningar att kunna bli en
riktigt rivig hårdrocksångerska om hon bara tar i lite. Nu känns
båda två lite småtrötta om jag skall vara helt ärlig.
Om vi sen fortsätter på det negativa spåret så är produktionen
på trummorna inget vidare. Har dom anlitat någon trummis? I så
fall tycker jag synd om den personen för det låter exakt som en
statisk trummaskin! När dom sen dessutom har valt att lägga till
olika sorters samplingar och även roat sig med att remixa om
vissa spår och bifogat dessa på albumet så faller hela korthuset
tyvärr. EBC Roxx har alla möjligheter att bli något riktigt bra.
Jürgen verkar ju uppenbarligen ha fått samma riffgener som sin
far (även om det låter som han stjäl en del från pappa) och
intressanta låtar verkar dom ju kunna skriva. Första tre spåren
har alla potential att bli något riktigt bra tillexempel. Men
jag tror att denna bandkonstellation skulle ha gjort både sig
själva och världen en tjänst om dom skippat att ge ut den och
istället skrivit ”demo” på omslaget och sen tagit med den till
Joe Lynn Turner och de andra i Over the Rainbow. Då hade vi
förmodligen kunnat få ett helt annat resultat och förmodligen
ett album som tilltalat de flesta fans av klassisk
sjuttiotalshårdrock.
Betyg: 4/10
Ulf Classon
|
|
