|
|
Ett av landets mest långlivade rockband är nu tillbaka med sitt
åttonde album i ordningen och Diamond Dogs tar ytterligare några
steg i utvecklingen. De tidigare Rolling Stones- och
Faces-influenserna har nu på nya ”The Grit and the Very Soul”
helt bytts ut mot folkrock och brittisk pubmusik. Förvandlingen
har skett successivt men bytet till en studio i naturnära och
gemytliga Hälsingland har förmodligen gett stockholmsbandet den
sista knuffen känns det som. Att dom sen har valt att spela in
hela skivan live i studion gör även det sitt till för att ge
skivans dess genuina sammansättning. Den nya kostymen tycker jag
passar bandet bra och det blir så där härligt mysigt genom hela
skivan.
Men mysigt räcker inte hela vägen. Inledande ”April Fool” är
skivans klart starkaste spår, ”Don’t Turn Me Away” är en vacker
sak och ”Last of the Lovers” har väldigt underhållande lyrik men
sen blir det aldrig mer än, ja, mysigt. Det där sista för att
skivan skall lyfta saknas känns det som. Om det sen är mer
variation, starkare refränger eller helt enkelt lite vassare
låtar är svårt att sätta tummen på för det mesta finns här för
att det skall kunna bli ytterligare någon poäng men jag hittar
det inte som sagt.
”The Grit and the Very Soul” är trots allt en ytterst trevlig
bekantskap som passar utmärkt i en pubmiljö exempelvis. Den kan
även passa den som aldrig har fattat poängen med Bob Dylan men
ändå gillar den sortens musik. Hur som helst så gillar jag det
jag hör men dom får allt vässa till det lite till nästa gång om
jag skall kunna falla för den nya inriktningen.
www.myspace.com/diamonddogssweden
Betyg: 6,5
Ulf Classon
|
|
