E-Mail

info@artrock.se

 

Recensioner

Gästbok

ArtRock MySpace

 
 

 

 

Aspera – Ripples  (InsideOut Music/Century Media)

 

1.Intro 1:30
2.Ripples 6:33
3.Do I dare 5:31
4.Remorse 6:21
5 Between black & white 8:12
6.Catatonic coma 8:44
7.Torn apart 4:58
8.Traces inside 7:51
9.Reflections 2:03
10.The purpose 5:58

Atle Pettersen: Vocals
Robin Ognedal: Guitars
Rein T. Blomquist: Bass
Joachim Ström Ekelund: Drums
Nickolas Main Henriksen: Keyboards

 

Jobbet som skivrecensent kan ibland vara både svårt och stressigt, med nära förestående utgivningsdatum, och emellanåt skriverier om inte fullt så högkvalitativa alster men som ändå måste behandlas någorlunda objektivt.  Lyckligtvis dimper det också ner plattor som omedelbart försätter en i ett musikalisk lyckorus, och en sådan platta är debutplattan från de unga “gutterna” i Norska bandet Aspera.

Aspera har funnits i lite varierande form och sättning sedan 2005, och existerade under flera år under namnet Illusion, men går sedan fjolåret under det latinska namnet Aspera (Thorns). Man släppte under Illusion-tiden tre egenfinansierade ep:s, och nu har man då fått kontrakt med progjätten InsideOut, vilket säger en hel del om dessa killars kapacitet.

Aspera – Ripples är egentligen ingen helt ny platta, utan den spelades mestadels in redan 07/08. När jag för första gången lyssnade igenom plattan frapperades jag av hur oerhört skickliga dessa 20-åringar var. Precis som sina angivna förebilder/inspirationskällor: Dream Theater, Symphony X, Soilwork, Evergrey, Pain of Salvation, Pagan´s Mind etc, har dessa mycket unga grabbar ett musikaliskt kunnande som är av världsklass. Ska man då dessutom ta i beaktande att plattan spelades in för nästan två år sedan när de var drygt 18 år, är bedriften ännu större. Inte ett dugg konstigt att InsideOut nappade på Asperas intrikata och välspelade musik.

Den musik som Aspera framför på sitt debutalbum är ganska mycket influerad av tidigare nämnda band, och har väl egentligen inte speciellt mycket som är unikt över sig. Däremot har man i den smältdegel av influenser komponerat sitt eget material och dessutom gjort det på ett skickligt och omväxlande sätt.

Dessa grabbar som är födda under sista kvartalet 1989 måste ha blivit matade med Dream Theater och kompani via bröstmjölken för allt känns så homogent och kvalitetsäkert att man nästan baxnar. Ibland hör man mycket tydliga Pain of Salvation-inslag (Catatonic coma), och i nästa stund kommer det lite typiskt Evergrey-tuggande gitarrer och trots att man inte egentligen tillför genren något nytt eller unikt, så blir jag för varje genomlyssning bara mer och mer imponerad av debutplattans extremt höga standard. Den absolut största jämförelsen blir dock ändå med Dream Theater, då man precis som förebilderna är härligt ”meckiga” och grymt varierade i sina låtstrukturer.

Musikaliskt finns det absolut inget att klaga på, och om man gillar genren är ”Ripples” ett givet köp. Är du inte redan inlyssnad på dylik musik, så kan den mycket väl fungera som en bra inkörsport för den oinvigde.

De enskilda musikaliska insatserna är det heller inget att gnälla över, utan jag måste säga att dessa unga herrar hanterar sina respektive instrument på ett sätt som ingen av de musiker i tidigare nämnda band skulle skämmas över. Snarare skulle nog några i vissa fall kunna känna ett visst avund emot dessa unga fantommusiker. Speciellt herrar Robin Ognedal (gitarrer) och Nickolas Main Henriksen (keyboards) utmärker sig på ett sanslöst snyggt sätt, och som på många sätt påminner om samspelet mellan instrumentalgiganterna Petrucci / Ruddess. Speciellt Ognedals gitarrspel tilltalar mig själv som gitarrist, med ett mycket tekniskt men ändå varierat och känslofyllt spel.

Det enda som jag har lite svårt för är när sångaren Atle Pettersen tar i och försöker att bli lite aggressiv i sin framtoning, för då låter han rejält “skitnödig”. Han har annars en mycket bra, ganska ljus och klar röst som påminner lite om sångaren i Enchant. Alltså inget fel på röstresurserna, utan det känns bara som om att han skulle behöva mogna till lite i rösten och samtidigt sluta upp med det där ”skitnödiga” och ”bräkiga” sångsättet, för det behövs inte i bandets musik.

Plattan är inspelad och producerad av bandet själva, och är mixad och mastrad av ljuddemonen Jens Bogren i Fascination Street studion, och så som är brukligt på en så här i övrigt proffsig produktion är även ljud och ljudbild av fantastisk klass.

Ska du bara köpa en enda progmetallplatta under 2010 ska du definitivt överväga att lägga dina surt förvärvade slantar på : Aspera - Ripples

 

Fotnot: Bandet har bytt namn till Above Symmetry.

www.abovesymmetry.com

 

8 / 10

Staffan Vässmar

 

 

 

 

  

  

 
  

10. En blivande klassiker
9. Topp ”inom genren”
8. En av de bättre ”inom genren”
7. Genomgående bra med några toppar
6. Klart godkänd
5. Okej för slölyssnande
4. Vissa delar går an
3. Behöver en hel del uppryckning
2. Inte mycket som klarar sig här
1. Vi glömmer denna