E-Mail

info@artrock.se

 

Recensioner

Gästbok

ArtRock MySpace

 
 

 

 

Steve Hackett - Out of the tunnel’s mouth (Wolfworks/InsideOut Music/Century Media)
 

1. Fire On The Moon
2. Nomads
3. Emerald And Ash
4. Tubehead
5. Sleepers
6. Ghost In The Glass
7. Still Waters
8. Last Train To Istanbul


 

 

har det då kommit ännu en soloplatta från en personlig favorit; den gamle Genesis-gitarristen Steve Hackett. Det här bör vara den 22:e i ordningen sen hans första och helt underbara platta ”Voyage of the Acolyte” kom ut 1975. En imponerande produktion må man säga. Men allt har verkligen inte varit av absolut toppklass och vissa plattor har man känt att inspirationen och kreativiteten inte riktigt räckt till. Tyvärr får jag säga att den senaste produktionen nog lutar åt det sistnämnda även om den inte på något sätt är dålig. Kanske är det så i mitt fall att allt känns alldeles för välbekant. Det kanske blir så när man följer en artist under så många år. Till slut märker man att det blir alltför mycket upprepningar.

Plattan börjar i god stil med tre fina låtar där Hacketts känsla för harmonier och eleganta stämningar dominerar. Jag noterar också att Steve sjunger ovanligt bra, något som varit lite svajigt på en del tidiga plattor. Första låten ”Fire on the moon” är en typisk Hackett-låt (kanske alltför typisk?) med fina stämningar och bombastisk refräng. Låt två ”Nomads” låter han sin skicklighet på akustisk gitarr komma till sin rätt och det låter väldigt snyggt i början med återigen fin sång. Sen övergår låten i något som liknar en argentinsk dans med snabb takt och närmast kastanjettliknande komp. Antar att det är en liten flört med sina sydamerikanska fans (han lär vara rätt stor som rockartist just i Sydamerika). Låt nummer tre ”Emerald and Ash” är en mycket avspänd och stämningsfull låt som jag kanske gillar allra bäst på plattan. Inget ekvilibristiskt, bara just oerhört snyggt och vackert. Nästan som en vaggsång. Låten avslutas dock med ett parti med lite mindre elegans.

Men sen dör tyvärr plattan på något sätt. I kommande låtar försöker Steve sig ibland på lite mer rockigare tongångar och då plockar han fram sin elgitarr och försöker svänga på. Men det låter inte särskilt bra med hans distorderade gitarr som har ett närmast överdrivet vibrato över sig hela tiden. Och låtarna har ingen riktig struktur heller så jag tappar tyvärr intresset. Det återkommer inte förrän i den allra sista låten (fast jag måste nog nämna inledningen på låt fem ”Sleepers” som också är fin) som är en rätt underbar liten österländskt inspirerad låt; ”Last train to Istanbul”. Här sitter magin och stämningarna som är Hacketts typiska kännetecken äntligen. Sången är bra och framförallt den instrumentala kompositionen med trummor och en mängd andra instrument (inte bara gitarrer) är läcker.

Alltså, en rätt ojämn platta där jag tyvärr får säga att de rockigare partierna känns rätt oinspirerade medan de lite mer lugna och stämningsfulla låtarna är desto mera njutbara. För framtiden känner jag en viss oro. Det var ett tag sen det kom något från Steve som kändes verkligt högklassigt. Får nog gå tillbaka till ”To watch the storms” från 2002 som var en riktigt bra platta. Nu känns det som om Steve nog måste söka sig till lite mer inspirerande medmusikanter för att få till en nytändning. Märker att han faktiskt börjat lira lite ihop med gamle Yes-basisten Chris Squire som är med på ett hörn av plattan. Kanske är dags att damma av gamla GTR-konstellationen? Eller varför inte starta något helt nytt?

http://www.hackettsongs.com

 

Betyg: 6/10

Karl-Göran Karlsson

 

 

 

 

  

  

 
  

10. En blivande klassiker
9. Topp ”inom genren”
8. En av de bättre ”inom genren”
7. Genomgående bra med några toppar
6. Klart godkänd
5. Okej för slölyssnande
4. Vissa delar går an
3. Behöver en hel del uppryckning
2. Inte mycket som klarar sig här
1. Vi glömmer denna