|
Björn Lodin har en given plats på topplistan över svenska
hårdrocksångare. Hans skötebarn sedan slutet av 1980-talet är
Baltimoore med vilka han gett ut elva album. I slutet av 2008
medverkade han i det potenta Balls vilket tyvärr upplöstes efter
fina debutskivan ”Chameleon”. Men Lodin är en luttrad rockräv
som inte gråter över spilld mjölk utan kommer istället tillbaka
med Hard.
Jag vet inte om det är det härliga Rainbow-drivet i stänkare som
titellåten och ”My Kinda Woman” som får våren att kännas
närmare. Det skulle lika gärna kunna vara funkkänslan i ”Shine
on me now” eller Tesla-flirtandet i ”The Pace and the Flow”.
Eller är det möjligen de grillosande ”Black Clouds” och ”Into
the Fire” som värmer mest? I vilket fall som helst har Hard
skapat ett album som banar väg för nostalgiska minnen. Det
ungerska kompbandet är nämligen mycket kapabelt och spelar
klassisk bluesbaserad hårdrock med en ingående kännedom: riffen
är köttiga, melodierna känslosamma och balansen mellan drag och
sväng utmärkt. Lägg till läckra gitarrsolon här och mysiga
hammond-bakgrunder där och alla komponenterna är på plats. Björn
Lodins röst är skönt raspig och har inte tappat ett uns av sitt
forna sting. Vare sig han sjunger ballader eller snabbare,
tyngre låtar så gör han det med pondus.
”Time Is Waiting For No One” är på sätt och vis en hyllning till
Lodins tidigare gärningar. Alltså inget epokgörande, men likväl
en mycket välkommen samling låtar som visar att kvalitetsmusik
alltjämt kan bryggas på klassiska ingredienser. Gillade du
Hughes Turner Project så diggar du Hard.
www.myspace.com/hardhungary
Betyg: 8/10
Jukka Paananen
|
