|
|
Säga vad man vill om Gamma Ray men de håller i alla fall fast
vid sina ideal och fortsätter att ge oss power metal av yppersta
världsklass. Inte nog med att bandets ledare och starke man Kai
Hansen var med och drog igång genren med Helloween i mitten på
åttiotalet. Han har även sedan i början på nittiotalet med sitt
Gamma Ray satt, och för vart nytt album höjt, ribban för hur
power metal skall spelas och låta. Bandets storhetstid startade
enligt mig med ”Land of the Free” (1995) som även introducerade
Kai som sångare i bandet efter Ralf Scheepers avhopp. Sedan
följde en sanslös trio album i form av ”Somewhere Out in Space”
(1997), “Power Plant” (1999) och ”No World Order” (2001) som i
mitt tycke bör räknas till genrens grundpelare ihop med
Helloweens klassiska ”Keeper of the Seven Keys” dubbel. Därför
kändes det lite beklämmande att de på efterföljande ”Majestic”
(2005) och ”Land of the Free II” (2007) i mina öron mer gick mer
på rutin och tappade lite av de där odödliga allsångsrefrängerna
som bandet satt som sitt varumärke. På nya given ”To the Metal”
kommer inte bandet upp i den standarden jag eftersöker men
levererar trots att ett solitt album som än en gång säkrar
bandets plats på tronen inom den genre de härskar i. Här finner
vi gott om blixtrande dubbeltrampinfernon, magiska gitarrsolon,
melodier klistriga nog att hänga med ett bra tag framöver och
flertalet episka refränger att glatt sjunga med i på kommande
konserter. Men här finns tyvärr inga odödliga hits som
utkristalliserar sig trots flera varv i stereon. Däremot
fortsätter bandet att vilt låna från andra band utanför power
metalens svär. På senare tid har både Black Sabbath och Iron
Maiden haft anledning att känna sig hyllade men nu tar Gamma Ray
det ett steg längre och fullständigt ogenerat plagierar Judas
Priests ”Metal Gods” på skivans titelspår. Likheterna är för
många och för stora för att det skall bli kul. Men som tur är
finns här roligare liknelser som tillexempel ”Mothers Angel” som
skulle ha funkat utmärkt på ett mer sentida Saxon-album om
refrängen varit lite starkare och keyboarden bortplockad. Sen
har vi “All You Need to Know” vars aggressiva Children of
Bodom-partier tillför bandet ett lite tuffare sound. Refrängen
här är dock klassisk Gamma Ray innehållandes ingen mindre än
supervokalisten Michael Kiske! Det må vara en liten och kort
stund han gästar på skivan i och med denna låt men det ger
mersmak! Kiske låter ruggigt bra, som vanligt, och skulle
fungera alldeles ypperligt som bandets sångare i framtiden om ni
frågar mig.
”To the Metal ” är som sagt ett album där bandet än en gång går
på rutin men jag gillar att de tagit sig tid att dra ner lite på
tempot denna gång. De senaste albumen har varit rena
fartvidundren som varit svåra att smälta och hitta
andningspauser på. På ”To the Metal” finns naturligtvis dessa
element kvar, som de skall göra, men nu hittar vi även sköna
mellantemporökare som skapar både sväng och välbehövlig
variation.
För oss Gamma Ray-fans är detta nya album som lilla julafton och
ger mig än en gång anledning till att påstå att det endast finns
ett band idag som är värt epitetet power metal. Jag skulle dock
rekommendera något, eller flera av de album jag pratade om
tidigare om du är nyfiken på hur bandet låter.
www.myspace.com/gammaraytothemetal
www.gammaray.org
Betyg: 7/10
Ulf Classon
|
|
