|
Stockholmskvintetten Silent Call
presenterade sin utmärkta debut Creations from a Chosen
Path för 18 månader sedan. Den är ett utmärkt exempel på
progressiv metall när den är som intressantast. Det betyder att
de tekniska partierna skapar en nyfikenhet på i vilken riktning
det bär härnäst, inte halvjästa idéer som tråcklas ihop med
förvirrande och överarbetade kursändringar.
Produktionsmässigt är Greed ett stort kliv i rätt riktning. Den
är tyngre, mörkare och mer genomarbetad. Både sångaren Andi
Kravljaca och keyboardisten Patrik Törnblom visar upp en bredare
repertoar än de gör på debuten. I ”All that might be” inleder
Kravljaca till exempel i bästa Russell Allen-stil innan hans
sedvanliga Göran Edman-lika stämma tar över.
Musiken skulle man kunna likna vid ett mindre extremt Symphony X
med vissa inslag av Queensryche. Skivan är välbalanserad och
tjänar på upprepad lyssning. Av låtarna fastnar de ståtliga
semiballaderna ”When the angels call your name” och ”Through the
endless night” lättast, men ”Falling from grace” är dock
plattans obestridliga glansnummer. Med ett tungt Symphony X
groove skickas lyssnaren ut i ett progressivt ljudrum med
briljant musicerande och strålande infall. I låtens mittparti
byts intensiteten mot melodiös fägring med funk och soulkänsla –
briljant!
Men slutintrycket är ändå att där debuten utvecklade minnesvärda
refränger och melodistinna slingor utmanar istället Greed
lyssnaren med äventyrliga manövrar. Det är förbannat skickligt
utfört, dock mer imponerande än medryckande. Som lyssnare lämnas
jag ofta med en känsla av att förmodligen ha missat något.
Livepubliken kommer givetvis att applådera de nya låtarna, de är
faktiskt inte i något enda fall svaga. Men det största jublet
torde rimligtvis äga rum efter debutens mer direkta bidrag.
www.myspace.com/silentcallswe
www.silentcall.se
Betyg: 7/10
Jukka Paananen
|
