|
På Focus hyllar sångaren Christian Liljegren och hans
Audiovision den klassiska hårdrocken. Flera av numren klättrar i
Deep Purples familjeträd, men ett band med meriter från grupper
som Narnia, Divinefire, Veni Domine och Saviour Machine låter
självfallet aldrig som Rainbow. Snarare som tidiga Europe
korsade med Yngwie Malmsteens gärningar från skarven mellan 80-
och 90-talet.
De inledande spåren slår an med snabbt marscherande komp och
fina Hammond-bakgrunder. Liljegren använder rösten på ett bra
sätt och överhuvudtaget är musicerandet väldigt troget den era
den vill uppmärksamma. Nostalgifaktorn är hög, ljudbilden
trovärdig och det känns faktiskt som ett album som kunde ha
kommit för 25 år sedan. Följaktligen är överraskningarna lätta
att räkna. I Fruit of love presenterar Liljegren däremot
själfulla hedersbetygelser till Glenn Hughes medan gitarristen
Torbjörn Weinesjö skall vara stolt över sin Blackmore-ekande
insats i I will belong to you. Balladen The gate
bär spår av tidiga Rainbow innan Uriah Heep-influenser tar över
i vad som är Liljegrens finaste stund på skivan. Att
Audiovision tolkar Stryper är väl ingen överraskning i sig, men
The way är en välgjord cover och det är lite av en
kulturgärning att presentera denna pärla för dagens
hårdrockspublik. Versionen är inte lika stormande som originalet
men däremot smälter den in fint i helheten.
De musikaliska idéer Focus bygger på är tidlösa och jag har inga
som helst problem med att godta Audiovision som förvaltare av
dem. Däremot känns de som lite väl fogliga. Jag vill höra musik
som ibland hoppar upp och biter mig. Audiovision stryker hela
tiden medhårs och att balladerna är bäst på skivan understryker
detta.
www.myspace.com/audiovisionsweden
Betyg: 6/10
Jukka Paananen
|
