|
När den energiska duon The White Stripes skulle fira tio år i
branschen så slog de på stort och uppfyllde ett mål de haft
sedan tidigare. Nämligen att spela i samtliga territorier och
provinser i Kanada. Kan verka som ett udda mål för ett band från
Detroit men så var det i alla fall. Hursomhelst så gick detta i
uppfyllelse 2007 och detta mynnade även ut i en turnédokumentär
med tillhörande soundtrack. Detta soundtrack ligger nu på mitt
bord för granskning och för mig som aldrig sett bandet live så
är detta frustrerande. Jack White och hans ex-fru Meg White (ett
tag sa de sig även vara syskon) är nämligen som allra bäst i
liveformatet och det fullständigt sprutar adrenalin ur
högtalarna. Deras stökiga och punkkaxiga garagerock är smått
fenomenal med tanke på att de bara är två personer på scenen.
Megs intrikata trumspel driver musiken framåt i den ena skumma
takten efter den andra och Jacks gitarrspel är skitigt, rivigt
och svängigt. Här märks det att han är en långt större
gitarrhjälte än vad han får credit för. Både hans sätt att spela
på och soundet på gitarren påminner en hel del om en annan
förbisedd gitarrhjälte vid namn Neil Young. Kanadickens musik
går även igen i The White Stripes skivkatalog emellanåt vilket
förmodligen stärker de intrycken jag precis beskrev.
Konserten i sig har svårt att bygga upp någon större dynamik
eller magi då den är ihopsatt av upptagningar från hela turnén.
Personligen föredrar jag när hela inspelningen är från samma
ställe/kväll men så är alltså icke fallet här vilket förstör en
hel del av upplevelsen. Även det emellanåt svajiga ljudet tar
ner lite av stämningen då det i och för sig är ett härligt
liveljud men ibland blir det lite för ruffigt för att det skall
låta som en professionellt utgåva.
Höjdpunkterna är som vanligt de stora hitsen som ”Icky Thump”
och ”Seven Nation Army” där den sistnämndas melodislinga inte
bör ha undgått någon oavsett om du besökt en konsert eller
fotbollsmatch de sista åren. En skön version på Dolly Partons
”Jolene” får även räknas in bland höjdpunkterna tillsammans med
personliga favoriter som ”I’m Slowly Turning into You” och den
extremt Neil Young-osande ”300 M.P.H. Torrential Outpour Blues”.
Detta album funkar helt klart som ett soundtrack till
dokumentären och det är väl den som i sanningen namn är det
intressanta i det här fallet. Men som ett ensamstående
livedokument tycker jag det är lite småtrist även om musiken
håller håg klass. Själv blir jag dock sugen på att införskaffa
deluxe-utgåvan av paketet för då kommer tydligen även en extra
DVD där en komplett konsert ingår.
www.myspace.com/thewhitestripes
www.whitestripes.com
Betyg: 6/10
Ulf Classon
|
